Sorgesång #11 - Syrien

Idag har jag pratat med en av mina allra bästa vänner, vars gode vän, B, genomlever helvetet just nu. B kom hit som flykting från Syrien för flera år sedan och för honom själv har det gått väldigt bra, tack och lov. Han hade en tillräckligt attraktiv utbildning för att t.o.m. Sverige skulle vilja dra nytta av den - något som ju annars är väldigt ovanligt här. Så B själv, och faktiskt hans närmaste familj också, har det bra.

Men nu, när Ryssland gått in i Ruhaiba har B haft kontakt med släktingar och vänner som är kvar där. De har nu att välja på att evakueras med buss till gud vet vart och att själva kriga på Rysslands sida. Folk ringer B och ber desperat om råd hur de ska göra. Ska de gå på någon av bussarna som leder "till olika ställen" eller ska de stanna?

Jag föreställer mig hur det skulle vara att höra ifrån släkt och vänner i ett krigsdrabbat land och försöka råda i en fullständig katastrofsituation. Man tänker ju att det rimligen är bättre att evakueras än att aktivt delta i krig, men vi har ju varit med om tvångsevakueringar förr här i världen. T.ex av judar under Andra världskriget. Hur ska man veta vad som väntar?

Sorgesång #10 - människoviruset

I helgen var jag på Fjärilshuset i Hagaparken med min dotter. I stort en positiv upplevelse - hade inte varit där på år och dar och det är ju en fantastisk anläggning!

Men shit alltså, en man höll en liten föreläsning vid den enorma hajtanken där. Han berättade att 100.000 - ja, hundra tusen! - hajar dödas VARJE DYGN. Genom att man fiskar upp dem, skär av ryggfenan och sedan slänger tillbaka dem i havet igen, för att dö en plågsam död.

Detta för att kunna göra hajfenssoppa.

Det är knappt så man orkar göra någonting över huvud taget när man tänker på det. Hela jag blir en modfälld klump av sorg.

Och så tänker man vidare på det här med människan. I Matrix säger Agent Smith någonting i stil med att människan liknar ett virus, som angriper allting omkring sig. Och det är ju sant. Det spelar ingen roll att folk på mikronivå oftast är riktigt trevliga vid en närmare granskning, när vi på makronivå arbetar dygnet runt på att ödelägga planeten.

Och maktlösheten man känner i och med att man själv endast har mikronivån att tillgå, den är tamejfan gränslös. Hur ska det kunna hjälpa alls att jag återvinner sopor och försöker äta vegetariskt?

Är det inte läskigt att tänka sig att hajar - för att återgå till dessa och det mannen på Fjärilshuset sa - har funnits i någonting i stil med 200-300 miljoner år i exakt samma form som nu, och så kommer vi och lyckas utrota dem (inte än, men inom en överskådlig framtid) inom loppet av max hundra år, eller hur länge nu den här industrin systematiserats i så stor skala att det påverkar den naturliga balansen (förmodligen under mycket, mycket kortare tid än så)?

Vad är det frågan om? Händer detta på alla planeter med intelligent liv (jag utgår från att det finns ett helt gäng sådana)? Är det i förlängningen ett oundvikligt stadium av evolutionen?

Nej, nu orkar jag inte tänka på det här längre. Sorry. Går och gör något annat.

Sorgesång #9 - döden

Min väns vän, J, dog igår. Hon hade under många år kämpat mot bröstcancer och denna övergick sedan i sekundär skelettcancer. Sekundär skelettcancer är en av de där riktigt elaka cancerformerna som nästan alldeles säkert är en dödsdom, med i snitt 2-3 år kvar att leva för den drabbade. Jag vet inte exakt hur länge J levde efter att hon fick diagnosen, men det var inte längre än så.

Hon lämnar två barn och make efter sig. En familj som levt under den ständiga skuggan av hennes sjukdom under så lång tid. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att leva så.

Det är så himla sorgligt och orättvist och jag vill bara vrida världen rätt igen, men det kommer ju inte att hända. Så i stället tänker jag vara glad att jag lever. Aktivt glad. Strunta i småsaker som eventuella dåliga recensioner eller andra pluttiga små korn av obehag i mitt liv.

Jag lever. Min familj lever. Mina vänner lever.

Hur jävla mycket tur har jag inte?

Sorgesång #8 - om livets skörhet igen

Mitt förra sorgesångsinlägg var relaterat till terroristattacken i London, när en man körde över folk med en bil och knivhögg ytterligare en människa. Nu är det i stället relaterat till den liknande attacken i Stockholm.

I samband med att mannen kapat lastbilen och kört längs Drottninggatan och mejat ned människor kom det en rapport om skjutningar vid Fridhemsplan. Jag och min dotter befann oss i en affär på Fridhemsplan vid detta tillfälle och personalen låste dörren till butiken med oss kunder kvar. Först visste jag ingenting om vad som pågick, men när jag började ana var det mycket obehagligt att sitta där tillsammans med min dotter. Jag hade koll på nödutgången och såg till att vi befann oss så nära den som möjligt, men vetskapen om hur svårt det hade varit att skydda min dotter i en skarp situation var helt fruktansvärd.

Nu var det tydligen ingenting alls som hände vid just Fridhemsplan, men det var ingen rolig upplevelse.

Så i stället igår, när allt var lugnt och stilla omkring oss, höll min dotter och jag på att verkligen skada oss på allvar. Jag körde barnvagnen uppför en rulltrappa och när vi kom till krönet, så tog det plötsligt stopp med hjulen vid kanten längst upp. Jag tappade balansen helt och hållet. Jag - och min dotter i barnvagnen - hade ramlat handlöst, om inte min makes i det närmaste superhjältestarke vän stått precis bakom oss och med en hand på mig och en på vagnen hållit oss upprätta.

Efter det var jag seriöst skärrad. Och är lite fortfarande. För det finns hot utifrån omöjliga att skydda sig emot och det finns andra vardagssituationer som på någon sekund kan urarta ohjälpligt. Jag är ingen katastroftänkande människa normalt sett, men just precis nu känner jag att livet verkligen hänger på en skör tråd.

Och åtminstone en mamma förlorade sin dotter i fredags. Smärtan går inte att föreställa sig. Jag är så outsägligt tacksam över att den där sköra tråden håller hittills.

Sorgesång #7 - om livets skörhet

Terrordådet i London, så klart. Jag tänker på hur hårfin den är, gränsen mellan liv och död. Och hur små, små val och små, små slumpmässigheter kan leda till ofattbar katastrof.

Jag vet inte så mycket om det som hände, för jag undviker att läsa om det, men jag vet tillräckligt för att fundera över hur det hade varit om exempelvis den amerikanske turisten på bröllopsdagsresa hade stannat till några sekunder och tittat ut över vattnet. Då kanske inte just han blivit ett av offren. Hans fru som ligger på sjukhus med diverse (icke livshotande) skador måste tänka på det varje sekund. "Om bara ..." Säkert hade någon annan dött om inte just han gjort det och det vore inte ett dugg bättre. Men ändå, detta "om bara", som alla anhöriga till dem som dog måste gå omkring med som ett malande, tuggande, nedbrytande mantra i huvudet.

Och monstret själv då? Som inte var något monster, utan en människa som blivit tillräckligt vidrigt sjuk i huvudet att han ville skada till varje pris. Vad hände? Hur blev det så? Vad gör en människa till ett monster? Med all sannolikhet ett fruktansvärt liv. Tänk om ingen behövde ha ett fruktansvärt liv, då skulle nog antalet monster här i världen reduceras till nära nog noll.

Jag försöker inte ursäkta honom på något sätt. Det är varje människas skyldighet att hålla monstret i sig stånget. Hur jävligt man än har haft det.

Sorgesång #6 - att skjuta sig själv i foten

Eftersom den skada som just skett är så oerhörd och jag inte orkar säga så mycket mer om den just nu, så tänkte jag ondgöra mig över en vagt relaterad sak.

Igår tittade jag på Trump-installationen medan jag lagade mat med köksfläkten på och samtidigt pågick barnprogram på tv i bakgrunden, vilket tillsammans gjorde att jag inte hörde så förfärligt mycket av vad som sades. En sak hörde jag dock: hur den kvinnliga kommentatorn sköt sig själv och alla oss andra kvinnor i foten genom att kommentera vad Hillary Clinton, Michelle Obama och andra damer i bild hade på sig, vem som härmat vems garderob o.s.v. De två manliga kommentatorerna var lätt roade och den kvinnliga kommentatorn sa fnittrande: "Women care about these things."

Och visst, det står var och en fritt att både intressera sig för och tycka till om vad kvinnliga politiker valt för kläder och hur man upplever att det fungerar, men man kan INTE göra det i den här typen av sammanhang och tro att det inte påverkar saker och ting. Det är nämligen inte någonting man kan prata om utan att sänka nivån på diskussionen, eftersom det man ofelbart gör är att man sänker kvinnorna några snäpp. Under männen, vars utseende oerhört sällan diskuteras över huvud taget.

Det kan tyckas vara en liten sak att hänga upp sig på - och visst, det var sannerligen inte det värsta som hände i och med gårdagens installation - men det hör till de idiotier här i världen som jag tycker att man bör sträva efter att få ett slut på.

Sorgesång #5 - Trump

Jag tror att fyra av mina fem sorgesångsinlägg handlar om en och samma sak, en och samma psykopat. Monstret som alldeles strax tar över efter den enda amerikanska president som någonsin gett mig positiva vibbar. Trump, däremot, ger mig de sämsta vibbarna någonsin. Jag mår illa av att tänka på karlen och vad han kan tänkas ställa till med.

Aldrig förr har jag känt mig så gråtfärdig över en politisk utveckling, även om värre saker hänt (?). Förmodligen eftersom USA syns så himla tydligt, och eftersom jag annars är så oerhört illa insatt i världsläget. Jag var så deprimerad efter valet i november att jag hade svårt att sova och när jag vaknade på morgnarna drabbades jag återigen av insikten om vad som inträffat - ni vet, som det kan vara när någon dött eller när man blivit dumpad.

Jag är så otroligt ledsen idag att jag har svårt att tänka på annat. Vill inte, liksom. Kan det inte bara ha varit en mardröm allt det här? Snälla?!

Nähä. Då går jag och drar någonting gammalt över mig.

Sorgesång #4 - En psykopat vid makten

Återigen är det Trump som orsakar min sorg. Han är inte ens på plats i Vita huset än, men läs det här.

Kontentan är att vi har en livsfarlig man i närmast absolut maktposition i det oerhört mäktiga och internationellt inflytelserika USA. Han tillsätter olika, honom trogna, pajasar (ej harmlösa sådana) på politiska toppositioner och skapar på så sätt en fullständigt galen administration. Han hetsar ohämmat mot den som har mage att kritisera honom, håller journalister på så stort avstånd det bara går, bedriver hejdlös nepotism, samt gör vad han kan för att få till effektiv censur i media.

Det läskigaste av allt, vilket berörs i denna artikel (se ovan), är väl hur man kan tänka sig att han kommer att bete sig vid nästa val, när han löper risk att förlora den makt han tillskansat sig ...

Får man hoppas att någon dör en plötslig galopperande död? Förmodligen inte. Men det kan nog inte hjälpas i det här fallet.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Sorgesång #3 - hat

Nu känns det som om chocken har börjat lägga sig världen över. Chocken över att Trump kunde bli vald till president. Nu, i en "modern" västvärld, där man lätt kan få för sig att de flesta ändå har en jämförelsevis sund syn på tillvaron.

Men, nej, det visade sig att det lönade sig att ge uttryck för ett hejdlöst hat, stå och spotta lögner omkring sig och hetsa mot både enskilda personer och grupper. Att bete sig som ett riktigt praktsvin gav resultat. Det gav makt. Frivilligt överlämnad av en stor, stor del av alla människor i USA.

Vi tar det igen. De flesta - om jag förstått det rätt* efter att alla röster räknats ordentligt - av landets invånare ville ha en man, lika fylld av vrålande hat och ohämmade lögner som Hitler på sin tid, som nationens överhuvud.

Nej, jag har inte kommit över chocken.



*Rättelse: Det verkar som om jag inte hade förstått riktigt, men röstantalet låg i alla fall bra nära hälften.

Sorgesång #2 - en mardröm

Jag vaknar till en mardröm. Och jag visar mig med 95% säkerhet vara Nostradamus ändå. Det ser ut som om det jävla aset kommer att vinna.

En del av mig vill bara lägga mig ned och dö. Världen känns ogästvänlig och skrämmande. Livsfarliga giganter på båda sidor om oss.

Ingen bra morgon.

Sorgesång #1 - respektlös politiker

Jag är ingen politiskt lagd människa och jag har faktiskt som policy att hålla mig borta från "traditionella" nyheter, såsom de rubriker som ofelbart gör mig ledsen, arg eller rädd, så fort jag råkar leta mig in på någon tidningssajt. MEN ... nu läste jag i alla fall om statssekreterare Erik Bromander och hans jädrans, onödiga respektlöshet för sitt ämbete och vad det innebär i form av förtroende.

Jag vet att jag är naiv, men varför blir man politiker ifall man inte bryr sig? Eller ens har lite vanlig hyfs. Eller slutade man bry sig någonstans på vägen till partitoppen och var det även då man tappade hyfsen?

Jag gissar att det här är bland det mildare som hänt i politiken men som ändå nått massmedia, fast det är väl precis därför jag orkar bry mig och till och med skriva en rad om saken - jag reducerades nämligen inte till en gråtande hög, utan blev mest förbannad.

Men fy satan, Erik Bromander! Fan att du inte kunde bete dig lite hederligt och schysst!