Tabu var det här

 

Förbjudet att beträda detta område! (Källa)

Jag skrev färdigt ett råmanus i somras. Ett feelgoodmanus. Jag håller precis på att läsa igenom det för att se om det är något att ha.

Till min förvåning tycker jag faktiskt det. Jag sitter till och med och fnissar för mig själv åt mina underfundigheter (ocharmigt, jag vet!). Det håller ihop bättre än jag trodde. Jag kommer att kunna jobba med det här och komma någonvart. Eventuellt ända till utgivning (utmanar jag ödet genom att skriva här).

Det är bara ett problem: ämnet är tabu från början till slut. Det handlar nämligen om en gravt överviktig kvinna som mår uruselt p.g.a. sin fetma och hela tiden refererar till sig själv som en värdelös tjockis. Jag ger dessutom sken av att hon verkligen skulle kunna må bättre själsligt genom att gå ned i vikt.

Min gissning är att folk skulle bli oerhört upprörda lite till mans och kvinns. Man får nog inte vara så o-pk nuförtiden. Att antyda att det är något fel med att vara överviktig - eller snarare att man är en sämre person för att man är överviktig - är mer eller mindre otänkbart. Sedan tror jag att det inte spelar så stor roll att det är hon som rackar ned på sig själv hela tiden.

Att se någon kalla sig själv "ett värdelöst fetto" i skrift tror jag kan vara oerhört stötande för många. Samtidigt vet vi alla att det finns massor med människor som känner just så!

Eventuellt hade det varit mer ok om jag själv vore ordentligt överviktig, även om det inte är säkert. Det är jag inte, men saken är den att jag mycket väl hade kunnat vara det. Jag har absolut en ätstörning, där jag ständigt måste vakta på mig själv. Om jag släppte alla hämningar skulle jag äta kakor och glass dygnet runt. Så jag känner så väl igen mig i denna kvinna. Och jag gillar henne verkligen, dessutom.

Nå, nu är manuset vad det är. Problematiken är själva grunden i berättelsen, så jag kan - och vill - inte fimpa den.

Vi får väl se vad folk tycker och tänker i slutändan.

Dubbla projekt

 

Dubbla projekt (Källa)

Jag är sådan som klarar av att ha två skrivprojekt igång samtidigt. Det är t.o.m. så att det ökar min totala produktivitet. Jag har säkert dragit liknelsen förut, men det är som extramagen man visar sig ha när det är dags för efterrätt efter en diger middag: det finns alltid plats för efterrätt. D.v.s. jag har utrymme för att klämma ut mer text i ett annat projekt, när jag inte kan få fram ett ord till i det jag nyss jobbat med. (Ok, i efterrättsfallet handlar det om att trycka in någonting i sig och i skrivfallet att pressa ut något, men ändå.)

Men vad bra! Då jobbar jag väl alltid så då? Med dubbla projekt.

Nej. Det gör jag inte. För att jag som vanligt inte presterar på topp - inte ens i närheten! Som alltid är trögheten där och förlamar. Att sätta igång ett projekt till tar emot som fan. Jag bara orkar inte.

Plus att jag har svårt att bestämma mig för vilket projekt det skulle vara. Jag har ett gäng idéer och påbörjade manus på bara några tusen ord, så vilket skulle funka just nu? 

När jag pratar om ett projekt till avser jag f.ö. råmanus. Att skriva nytt parallellt, det är det som (i teorin) funkar. Redigeringsprojekt har en tendens att döda all kreativitet utanför det som behöver stötas och blötas. Så det som händer när jag är tvungen att redigera - p.g.a. att ett förlag faktiskt vill ha något jag skrivit, vilket ju har företräde - är att allt annat avstannar.

Jag gillar inte att redigera. Jag gillar att skriva nytt. Så en korkad grej jag har en tendens att göra är att skjuta upp redigering till förmån för att skriva råmanus. På det sättet är jag en lallande fåne.

Som det är nu, har jag ett manus som behöver redigeras: det eländiga spökmanuset som det gått så mycket troll i. Förlaget (Bonnier Carlsen) har gett mig en massa feedback och jag borde redigera så att tangenterna glöder, men det är bara det att mitt andra manus - tävlingsmanuset i BC:s manustävling som avgjordes förra våren (och där manuset alltså gick obemärkt förbi) - liksom har trängt sig före och är det som så småningom kommer att ta upp all min tid. Det hjälper ju heller inte att spökmanuset redan gått så många vändor och aldrig tycks bli riktigt användbart.

Men det jag gör är alltså just nu att skriva på ett spontant feelgoodmanus, som inget förlag ens känner till och som inte på något vis har en tydlig målgrupp eller något annat som gör det potentiellt sett attraktivt för förlagen.

Dubbla råmanusprojekt i all ära, men medan jag skriver det här inser jag så klart vad jag måste tvinga mig till den närmaste framtiden: låta feelgoodråmanuset och spökmanuset i akut behov av redigering bli mina dubbla projekt i stället.

Så. Då har vi rett ut det. At ease!