Katastrof

 

Min hand

Jaha, så var det kört. Livet, universum och allting. Av alla åldersrelaterade krämpor så har jag fått typ den värsta jag kan tänka mig: tumbasartros.

Det rör sig alltså om en förslitning av brosket i leden där tummen möter handen. Det gör ont och är ett allmänt jävla helvete.

För, hör här, jag kan inte spela. I stort sett. Än så länge går piano ok i små doser och fiol torde funka ett tag till, men cello och gitarr är sannolikt bara att glömma.

Jag hade tagit artros i båda benen - både höft- och knäleder - framför detta. Det här är det värsta som kunde hända. Ok, jag fattar att det egentligen finns en miljon åkommor hade varit värre, men så känns det.

Vad mig anbelangar är basbehoven: äta, sova, spela. Typ. Ja ja, familj, vänner och sådant smäller väl snäppet högre än att spela vad gäller grundläggande grejer i livet. Men det ÄR ett basbehov. Som nu till stora delar tagits ifrån mig.

Och det lär ju inte bli bättre med åren. Vartefter tummen försämras - och det gör den per sjukdomsdefinition - kommer det bli svårare och svårare att spela alls och eftersom jag har artros i tumbasen (tidigare än de flesta!) så lär väl andra leder i händerna ge upp så småningom.

Ni undrar kanske varför skrivandet inte fanns med bland basbehoven om jag nu räknar något sådant som att spela. Det är helt enkelt för att skrivandet för mig inte ÄR något basbehov - och ni som skriver vet ändå hur starkt det är!

Jag hade m.a.o. bytt ut författandet mot en fullt fungerande tumme. Så ser det ut. Jag tror att ni därmed inser vidden av katastrofen.

Vett och sans

 

Öppna skolplattformen är här för att stanna

En kort uppföljning av mitt inlägg om bl.a. Skolplattformen:

Det handlade om det orimliga i att en webbapp med ytterst begränsad funktionalitet har kostat staden (oss) en miljard kronor att utveckla - bokstavligen! Tid tog det också. Och fult och användarfientligt blev det. Min tes i inlägget var att detta hade kunnat göras på ett mycket mer effektivt och framförallt billigare sätt.

Så här står det i DN idag: "I förra veckan gav Liberalerna i Stockholms stad nya besked gällande Öppna skolplattformen, den app som en grupp föräldrar i början av året utvecklade som en utmanare till Skolplattformen, stadens hårt kritiserade it-plattform för skolan".

Notera särskilt: "en grupp föräldrar" och "i början av året utvecklade".

Häng kvar där en stund.

En grupp föräldrar utvecklade sin version av Skolplattformen i början av året.

Tog det tid? Nej, uppenbarligen inte. Var det dyrt? Det kostade - håll i er nu - NOLL (0!!!) kronor!!! Föräldrarna var helt enkelt trötta på att den befintliga Skolplattformen var så usel och ville själva ha någonting som var bättre och lättare att använda. De gjorde det för egen maskin, på eget initiativ, på sin fritid.

Nu ska visst Stockholms stad köpa denna app. Jag hoppas att föräldrarna i fråga blir stenrika på kuppen.

P.S. Till saken hör att det första som hände när appen kom var att staden genast började motarbeta den med alla medel - de blockerade den och polisanmälde! Ni fattar.

Semester

 

Jag, i blårandig hatt vid poolen. Inte. (Källa)

Jag har en stark känsla av att jag skrivit precis det här inlägget förut, men det tål att skrivas igen i vilket fall som helst.

Semester, ja. Poolhäng, champagne och frid och fröjd. Idel glada miner.

Eller hur?

Semester är den mest hektiska, ångestladdade tiden på året. Allt ska ske! Man ska göra allt det där man aldrig hinner annars. Och man ska njuuuta! Bara chilla och ha det gott. Och med årets jädrans pangväder ska man självfallet vara UTE! Passa på! Hur ofta kan man i Sverige vara ute och ha picknick eller sitta på uteservering utan att vara insvept i minst fem filtar?! Skynda att ta vara på detta tillfälle!

Vem dukar inte i princip under av denna press?

Och så det här med barn. Som klättrar på väggarna. Och vill leka. Med sin gamla mamma. Som hatar att leka.

Alla skrivprojekt står på paus. Dagarna handlar om att överleva.

Jag är helt slut.

Se ovan bild

 

Beredd att slåss (Källa)

Något som gör mig skogstokig är när nya, felaktiga konstruktioner smyger sig in i svenska språket. Ja, jag vet att språket glider och att det ska så vara, men jag är ytterst gnälligt reaktionär i just detta fall - och tänker så förbli!

Exempelvis detta ser man gång på gång: "se nedan/ovan bild". Det kliar i själen på mig!

"Nedan" och "ovan" är adverb, vilket en titt i SAOB kan verifiera. Ett adverb kan inte fungera som attribut före sitt huvudord (se exempelvis här).

Den enda möjliga (men ytterst osannolika) tolkningen av "se nedan/ovan bild" skulle vara liktydig med "se nedan/ovan bilden" (alltså bestämd form av substantivet), vilket innebär detsamma som "se nedanför/ovanför bilden" – d.v.s. man hänvisar till i stort sett vilket ställe som helst, utom just bilden i fråga. I detta fall är "nedan" och "ovan" prepositioner, men alltså fullständigt missvisande sådana.

För frasen "se ovan bild" finns det f.ö. ytterligare en tolkning (även denna mycket osannolik): om man läser "ovan" som adjektiv motsvarande "inte van", så har man plötsligt att göra med en helt annan betydelse, som på intet sätt berör bildens position.

Dubbla projekt

 

Dubbla projekt (Källa)

Jag är sådan som klarar av att ha två skrivprojekt igång samtidigt. Det är t.o.m. så att det ökar min totala produktivitet. Jag har säkert dragit liknelsen förut, men det är som extramagen man visar sig ha när det är dags för efterrätt efter en diger middag: det finns alltid plats för efterrätt. D.v.s. jag har utrymme för att klämma ut mer text i ett annat projekt, när jag inte kan få fram ett ord till i det jag nyss jobbat med. (Ok, i efterrättsfallet handlar det om att trycka in någonting i sig och i skrivfallet att pressa ut något, men ändå.)

Men vad bra! Då jobbar jag väl alltid så då? Med dubbla projekt.

Nej. Det gör jag inte. För att jag som vanligt inte presterar på topp - inte ens i närheten! Som alltid är trögheten där och förlamar. Att sätta igång ett projekt till tar emot som fan. Jag bara orkar inte.

Plus att jag har svårt att bestämma mig för vilket projekt det skulle vara. Jag har ett gäng idéer och påbörjade manus på bara några tusen ord, så vilket skulle funka just nu? 

När jag pratar om ett projekt till avser jag f.ö. råmanus. Att skriva nytt parallellt, det är det som (i teorin) funkar. Redigeringsprojekt har en tendens att döda all kreativitet utanför det som behöver stötas och blötas. Så det som händer när jag är tvungen att redigera - p.g.a. att ett förlag faktiskt vill ha något jag skrivit, vilket ju har företräde - är att allt annat avstannar.

Jag gillar inte att redigera. Jag gillar att skriva nytt. Så en korkad grej jag har en tendens att göra är att skjuta upp redigering till förmån för att skriva råmanus. På det sättet är jag en lallande fåne.

Som det är nu, har jag ett manus som behöver redigeras: det eländiga spökmanuset som det gått så mycket troll i. Förlaget (Bonnier Carlsen) har gett mig en massa feedback och jag borde redigera så att tangenterna glöder, men det är bara det att mitt andra manus - tävlingsmanuset i BC:s manustävling som avgjordes förra våren (och där manuset alltså gick obemärkt förbi) - liksom har trängt sig före och är det som så småningom kommer att ta upp all min tid. Det hjälper ju heller inte att spökmanuset redan gått så många vändor och aldrig tycks bli riktigt användbart.

Men det jag gör är alltså just nu att skriva på ett spontant feelgoodmanus, som inget förlag ens känner till och som inte på något vis har en tydlig målgrupp eller något annat som gör det potentiellt sett attraktivt för förlagen.

Dubbla råmanusprojekt i all ära, men medan jag skriver det här inser jag så klart vad jag måste tvinga mig till den närmaste framtiden: låta feelgoodråmanuset och spökmanuset i akut behov av redigering bli mina dubbla projekt i stället.

Så. Då har vi rett ut det. At ease!

Vansinne på makro- och mikronivå

Kanske världens fulaste webbsida

Jag vet inte om någon annan än jag har reagerat på det här med Skolplattformen, som varit så omskrivet i dagarna. Det rör sig alltså om en webbplattform för att (som jag förstår det) registrera schema och anmäla frånvaro.

Ok, lyssna nu, för detta är vansinne på makronivå: Denna webbapp - som man dessutom haft enorma problem med i form av förseningar, säkerhetsaspekten, samt ej implementerad funktionalitet - har kostat skattebetalarna ... Gissa - det är helt omöjligt att göra det om man inte läst tidningsartiklarna! Nu kommer svaret här: cirka EN MILJARD kronor.

Hahahhahahaahaauuuuuuuääääääääääääääähhhhhhh!!!!!!!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Seriöst.

Jag läste en artikel där man jämförde med andra projekt som kostat lika mycket. Det handlade om sista säsongen av GoT och en satellit som skickats till Mars!!!

HUR ska man orka???

Så här tänker jag som programmerare/projektledare - och jag kommer att räkna så högt att det är helt orimligt, bara för att illustrera vansinnet: Jag skulle sätta 5-7 utvecklare på projektet och sedan ge dem ett år. Vi vill ha bra utvecklare, så vi betalar en miljon till var och en under detta år. Vid slutet av vårt tänkta år är allting färdigt OCH fungerar som det är tänkt.

Alltså, i allra, allra värsta fall 7 miljoner kronor.

I stället lägger man ned EN MILJARD och det bidde fan en tumme!

Frågan inställer sig osökt: Vad - exakt VAD - har man gjort för att spendera dessa pengar??? Har man hyrt in ett hundratal konsulter för att fysiskt sprätta tusenlappar rakt ut i Östersjön? Det räcker väl inte för att slösa bort en miljard inom en rimlig framtid? Orkar inte räkna efter nu, för det gör fysiskt ont i mig att man varit så jävla oaktsam och stenkorkad.

Det var makrovansinnet. Nu kommer vi till mikrovansinnet.

Vad man kan hitta i sitt Happy Meal för tillfället

McDonald's har en drive där de stoppar en liten My Little Pony-figur i varje Happy Meal (om man inte vill ha Transformers i stället). Min dotter är tokig i My Little Pony och framförallt är hon tokig i dessa figurer. Hon har ställt in sig på att hon ska få varenda en - det rör sig om sex stycken olika.

Men det är ju så att de där jädrans figuerna inte alltid finns! Ofta har ett visst McDonald's endast en av dem, så att man kan få x antal Pinkie Pie, men ingen av de andra. Och denna kampanj kommer inte att pågå för evigt!

Vad gör man som mamma då?

Jo, man besöker olika McDonald's för att hitta saknade figurer och sedan börjar man googla skiten ur det hela. Idag köpte jag två av figurerna på eBay. Det kostade mig endast 25 dollar ... På McDonald's kan man få enbart leksaken för 10 spänn. Idag fick jag faktiskt en Rainbow Dash gratis när jag frågade efter vilka av ponnyerna de hade tillgängliga.

Men trots detta saknar jag fortfarande en figur: Applejack. Jag har letat med ljus och lykta!

Så snälla, om det är någon som har en Applejack (längst upp till vänster på bilden - OBS! måste vara från McDonald's-kampanjen 2019 (ej att förväxla med 2018)), please, please, låt mig köpa den! Jag betalar upp till 25 dollar.

Eller mer. Mammor, ni vet.

Cello igen då

Ok, mina vänner. Så här var det att jag råkade hitta en lapp uppklistrad utanför mitt lokala bibliotek:

Cellolektioner annonseras!

Det kändes som om det var lite av ödet, eftersom jag precis just givit mig i kast med cellon. Så jag hörde av mig och fick så småningom även svar. Vi ska förmodligen ha en första lektion på onsdag nästa vecka.

Peachy.

Men eftersom karlen har ett lite ovanligt efternamn så gick det ganska bra att googla honom och dessutom kunde man hitta honom på Youtube.

Håll i er.

I give to you, my future cello teacher:

Jag, efter att jag sett videon:

WTF???

Nämen, allvarligt talat. Först skrattade jag i flera minuter åt det absurda i det hela. Ska JAG sitta och ta upp DEN människans tid? För några ynka hundringar?

Men den tanken var inte så rolig i längden, visar det sig. För fattar ni vad detta innebär? Man kan spela cello SÅ DÄR! Och ÄNDÅ vara tvungen att ge kreti och pleti lektioner för att försörja sig.

Shit alltså, det är inte lätt att vara kulturarbetare.

Mischmasch

Stream of consciousness (Källa)

Sådant som snurrar i min hjärna just nu följer nedan.

Det nya niandet. 

Ungdomen har hittat på att vi ska nia i det här landet. Jag gillar det verkligen inte. Alltså, jag ÄLSKAR att få nia i andra språk, men jag älskar också att vi inte håller på med sådant trams i Sverige. Varför återinföra den sortens avståndstagande?

Häromdagen när jag var på krogen, så kom jag dit ensam, eftersom mitt sällskap inte dykt upp än. Den unga pojken som visade mig till vårt bord tilltalade mig hela tiden i andra person pluralis, vilket först gjorde att jag trodde att han fått för sig att alla tre personer som bokningen rörde var på plats. I synnerhet när han hälsade mig "välkomna". Till slut fick jag dock inse att han fattat att det bara var jag där än så länge och likväl använde han detta "välkomna"! Skratta eller gråta, det är frågan. Men ok, så fungerar det nya niandet, uppenbarligen. Det är - vad vi gamlingar än hävdar - ungdomen som avgör hur språket fungerar.

I vilket fall som helst kommer jag fortsatt att dua ända ned i graven. Men jag tror att ungdomarna förväntar sig det av en äldre person ändå.

Raskt vidare till bokmässan.

Nu är det snart dags igen. Jag har inte mycket inbokat (som vanligt - inte direkt eftersökt som talare) men jag ska alltså ändå vara där och insupa, samt träffa en miljon människor. Det kommer att bli trevligt och nätverksmässigt givande - tror och hoppas jag - även om jag ibland misstänker att det främsta skälet till att jag åker är att jag får vara borta från min älskade unge en liten stund, med allt vad det innebär av sovmorgnar och långfrukost i ljuv ensamhet. Tidigare har jag bara varit på mässan torsdag-fredag, men den här gången klämmer jag in lördagen också. Vi får väl se om jag tycker att det blir lite mycket eller ej.

Löst kopplat till detta finns tankar kring huruvida jag alls kommer att åka på bokmässan nästa år. Åker jag ifall jag inte har någon aktuell bok? Kommer jag att ha en aktuell bok? Det är omöjligt att veta.

För nu är jag i ett läge där min 9-12-bok är uppe i 21500 ord och det säger fan bara stopp. Jag satsar på någonting kring 30000 ord (knappt hälften av t.ex. En väktares bekännelser) och jag känner mig ovanligt borta dramaturgiskt eftersom jag inte brukar skriva så kort. Det börjar bli dags att driva mot slutet, och jag vet vad som ska hända, men jag vet inte i vilken ordning eller i någon vidare detalj. Ca 72% procent in i boken är jag (kollade jag nyss), men vad brukar det innebära ungefär? Jag försöker jämföra med mina tidigare böcker och ser att det börjar dra ihop sig mot slutet i detta procentuella läge, men det är extremt oklart exakt hur. Det händer saker, liksom. Kan det vara så att jag borde komma med andra vändpunkten här någonstans, rent dramaturgiskt (se bild på "den dramaturgiska valen" här)? Jag tror det, men jag har fortfarande inte riktigt fattat vad en vändpunkt är.

I övrigt vill jag bara säga om japanska att det är världens mest indirekta språk. (Ja, som jag har studerat alltså.) 

Det finns så många sätt att vara svävande på. Inte minst för att man ganska sällan bryr sig om att sätta ut pronomen, vilket gör att det är väldigt fritt för tolkning vem som gör någonting i en viss mening. Tills skillnad från andra språk där man gärna droppar pronomen, som t.ex. spanska, så har vi i japanska inte personböjda verb. I spanska ser man (i allmänhet) på själva verbformen om det är jag, du, hon/han eller de (o.s.v.) som gör saker, men i japanska hänger verbet bara där, liksom. "Springer" är en fullt möjlig mening, t.ex. I synnerhet i sångtexter och liknande där det endast i bästa fall finns ett vagt sammanhang blir det helt otroligt luddigt på det här sättet.

Men det är inte bara det som gör japanskan lätt odefinierad. Det är mycket "men/kanske/lite/är känslan/säger någon (oklart vem)" som blir hängande i luften, gärna i slutet av meningar så att man undrar ifall något av det som just sagts verkligen gäller.

Det ska dock sägas att man självfallet i japanska kan vara lika benhårt otvetydig som i vilket annat språk som helst. Det är bara den allmänna folksjälen som tar sig uttryck.

Så var det med det.

Fotboll för fyraåringar

Jag har fått ett brev hem från någon sorts fotbollsklubb där man erbjuder knatteträning för barn födda 2014. Mitt barn är fött 2014. Hon är flicka. OCH DET SPELAR TYDLIGEN ROLL!!!

Jag har lagt upp bilderna från brevet i så stort format att det buggar ur hela bloggen, men ni måste få läsa detta.

 Finn fem fel

Någon har försökt uttrycka varför de gör denna uppdelning i pojkar och flickor

Vi talar om fyraåringar här. De är barn, liksom. Punkt slut. Min dotter har fortfarande endast lite lös koll på pronomina "han" och "hon". Av det röriga raljerandet som ska ursäkta det hela förstår jag att det finns någon sorts "yttre" omständigheter som krånglar till det hela. Min favorit är dock "Mixar man grupperna så är det svårt att veta vilka föräldrar som tillhör vilka barn". The ramblings of a madman, liksom.

Grejen är den att jag ÄNDÅ funderar över att anmäla min dotter till detta, helt enkelt eftersom jag vill att hon ska få prova på olika sorters lekar/aktiviteter. Fotboll är något som både jag och min man avskyr, men jag tror att hon kan tänkas gilla det. Problemet är då att ingen av de tider då flickor är tillåtna(!) är ideal. Tisdagar funkar inte och 16.45 en fredag blir lite sent för henne.

Får tänka lite. Men blä.

Mama Said

Ok, det här är helt sjukt. Jag visste inte att filmen fanns eller (av naturliga skäl) vad den handlade om, men nu vet jag det och tänker aldrig i helvetet se den.

Jag talar om filmen I Feel Pretty. Eftersom Emily, som gav oss Tarzanrecensionen, har sett den så kan man helt enkelt nöja sig med att läsa detta.

År 2018. I den värld där MITT BARN VÄXER UPP. Fy faan, säger jag.

Ett pissigt litet pris

Det här med Svenska Akademien. Det är fanimej en skamfläck på hela tillvaron. Det är så sorgligt och PINSAMT med självgoda gamla gubbar som anser sig ha rätt att suga sig kvar vid sina positioner som stora, osmakliga blodiglar.

Men ok, om det nu inte blir bättre än så här, då tycker jag att vi bojkottar den där jädrans institutionen. Nobelpriset i litteratur tappade precis ALL status för mig. Det har även tidigare irriterat mig att se övervikten av manliga pristagare, men nu är vi på en helt ny nivå.

Jovisst, prissumman är väl förmodligen inte att förakta (har noll koll), men utöver det så har Nobelpriset degraderats till ett pissigt litet pris. Ingenting att eftertrakta.

Det vore helt rimligt om varenda framtida pristagare gjorde en Dylan och bara ignorerade hela skiten.

Jag tycker till #19 - Tomb Raider

Undersköna, superdeffade Vikander som Lara Croft

Nämen, hörni, den här var väl inget vidare? Är det jag som egentligen inte gillar genren? Alltså typ matinéaction. Jo, så kan det nog vara.

Men det är inte bara det, tror jag. Det var så orimligt hela grejen. Det var någonting om en gammal japansk dödsgudinna som var inspärrad djupt inne i berget på en svårtillgänglig ö. Och en idiot till pappa (Laras) som tyckte att det var viktigare att jaga efter denna gudinna än att finnas på plats hos sitt barn under hennes uppväxt. Nå, Lara hittar i alla fall pappan på den där ön. Och så småningom även gudinnan.

Som inte är någon gudinna, förresten, utan en smittbärande drottning, som frivilligt låtit sig spärras in i berget för att inte smitta någon mer. Något Lara inser genom att kasta en hastig blick på några muraler i gravkammaren. Men liket smittar fortfarande. Man blir lite svart liksom, och dör inom någon minut. För övrigt löser hon också lite raskt någon sorts färggåta som jag aldrig riktigt förstod, hängande över en avgrund. Det korrekta svaret var grönt, så mycket vet jag.

Jag har glömt vem det var som ville sprida smittan. Någon ond organisation, Trinity(?). Som har en man på plats på denna ö. Där sitter han som en bitter gammal Kurtz som inte får åka hem förrän han fått tag i den japanska drottningens kvarlevor. Han känner sig mycket ensam, förstår man, fast han har ett gäng henchmen och slavar omkring sig. När Lara kommer blir han påmind om sina egna döttrar och känner sig extra grinig.

Alicia Vikander har axlat Angelina Jolies gamla mantel som Lara Croft och det med den äran ändå, tycker jag. Flickan är ett under av spänst och skönhet och lyckas dessutom kännas väldigt sympatisk i denna något hopplösa roll, där hon endast i undantagsfall har repliker längre än några få ord. Hon springer snyggt och försöker inte hålla en klädsam ansiktsmin i fysiskt krävande situationer. Det ser fan ut som om hon kämpar.

Förmodligen har hon haft samma pt som Alexander Skarsgård inför Tarzanfilmen. Hon har nästan lika framträdande rutor på magen.

Detta inlägg blev ungefär lika trist som filmen.

Beacause you know wines

Jomen, så att ... Jag andades inom parentes i en annan parentes i gårdagens inlägg om att podden Because You Know Wines skulle ha fint besök i sitt kommande avsnitt. Och nu är det här.

Jag har inte lyssnat och vet inte om jag någonsin kommer att kunna ta mod till mig denna gång.

Jag har absolut inget minne av vad jag satt och sa. Jag var nämligen berusad. Innan inspelningen ö.h.t. började åt vi middag med generösa mängder vin därtill.

Shit alltså. Jag kommer bara ihåg att jag kallade "En man som heter Ove" för "En man som heter Olof".

Jesus.

P.S. Återigen vill jag tipsa om bloggen Emily Writes, från vilkens vida omtalade Tarzanrecension podden har lånat sitt namn. Läste om denna recension idag och jag skrattade nog lika mycket som första gången. Den där kvinnan är ett geni.

Bankbesök

Idag var jag på banken - fysiskt! Hur ofta är man det nuförtiden? Jag är ju så pass till åren kommen att jag minns när man gick på banken och betalade räkningar, men nu är det ett antal år sedan jag hade anledning att besöka en dylik institution.

Tills i eftermiddags, alltså, när jag var tvungen att gå dit för att fixa ett mobilt bankid. Jag har nämligen köpt en ny telefon, med allt vad det innebär av övergångselände, och en av de (få!) saker som inte löste sig automatiskt var det här med det mobila bankid:t. När man skaffar ett nytt sådant, så hamnar man i ett moment 22, där det inte duger att beställa ett nytt genom att använda det gamla. Nix, man måste logga in på banken på annat sätt, i det här fallet med s.k. digipass eller bankid (då man pluggar in en autentiseringsdosa i datorn som läser ens bankkort). Och vem fan har koll på digipass eller bankid nuförtiden, när man har ett mobilt bankid?

Nå, jag gjorde ett seriöst försök, det gjorde jag. Jag letade efter digipasset - det var spårlöst försvunnet. Jag laddade hem programvaran och rotade fram den förbannade dosan ur någon gammal byrålåda - det sket sig, trots upprepade ominstallationer och omstarter.

Bara att släpa sig iväg alltså, till det fysiska bankkontoret.

På min tid brukade man fråga sig "Vad gör de på banken efter klockan tre?" (det har nämligen alltid varit så att banken stängt vid kyska kl 15 - även på den gamla goda tiden). Nuförtiden finns det väl all anledning att fråga "Vad gör de på banken före klockan tre?"

Svar 1: De betjänar folk födda på 1800-talet.

Svar 2: De hjälper folk som misslyckats med att autentisera sig på annat sätt och som desperat behöver ett nytt mobilt bankid.

Och jesus josef amanda, vad den osnutne praoeleven bakom disken fick mig att känna mig skum! Som han tittade på mig när jag kom med mitt lilla ärende. Och som han betraktade mitt körkort med illa dold misstänksamhet och dessutom avvek med det för att ringa något samtal och kolla att allt var ok. Det var det tydligen i alla fall, för sedan fick jag min kod. MEN, när jag trodde att allt var frid och fröjd och att jag skulle få lämna detta dödens väntrum, så var det dags för underskriften. En fysisk kråka på något jädrans papper. Jag fick en kopia, men jag vet fortfarande inte vad det var jag skrev på.

Jag vet bara att om jag hade haft min digipass någonstans på ett hittbart ställe så hade jag inte behövt skriva på någonting. Eller bli tittad på av en osnuten praoelev som redan bestämt sig för att "tanten är uppenbart kriminell".

Still crazy after all these years

... som ju Simon & Garfunkel så fint uttryckte saken. I mitt fall apropå gårdagens inlägg om mitt något otillfredsställande vinställ. De kommentarer ni var vänliga nog att lämna påminde mig om någonting tänkvärt.

Ja, jag erkänner, jag tror FORTFARANDE att alla andra går omkring i sina perfekta hem och myser åt sitt perfekt välsorterade vinställ. HUR kan jag fortfarande inbilla mig det, ens tillfälligt?

Idag ska jag städa och jag har börjat så smått. I samband med det har jag tänkt på olika saker/vrår/garderober/lister som borde städas någon gång, eftersom de inte sett en disktrasa på år och dar, men jag har också vid något tillfälle beslutat att jag inte gör någonting åt dessa idag heller. Jag kör bara den vanliga rundan och tar extragrejerna EN ANNAN GÅNG. Och tror ni inte att jag då har snuddat vid tanken att "andra människor gör inte så här - de har inte ställen som de undviker att städa in i det sista"?

Förstå mig rätt här, jag VET att det inte är så. Om inte annat så känner jag till att mina vänner har det långt ifrån perfekt i sina hem. Ändå dyker den underliga idén upp i mitt huvud om att "alla andra" har kontroll och perfektion omkring sig. Som om andras liv försiggick i visningslägenheter fulla av skålar med lime och citroner och fucking vitlök i en sådan där fläta på väggen i köket. Inte gammal sunkig vitlök, mind you, utan jungfrulig sådan, som dessa perfekta människor utan att tveka använder i de franskinspirerade måltider som de fulländar sådär lite till vardags och avnjuter tillsammans med en bättre bordeaux från - wait for it! - sitt välsorterade vinställ.

Lite sent påtänkt nyårslöfte: Jag ska sluta att tro att alla andra människor klarar av livet hundra gånger bättre än jag själv. Och dessutom sluta jämföra mig med andra. Hm, det var ett ännu bättre, mycket mer relevant löfte. Jag tar det i stället!

Värsta vinstället

... och då menar jag dessvärre inte "värsta" som i typ coolaste/grymmaste, utan snarare tvärtom. Kolla här!

Det sorgligaste vinställ man kan tänka sig

Låt mig gå in på detaljer:

Längst uppe till vänster har vi en flaska Asti Cinzano. För den som inte vet så är det ett odrickbart, svinsött bubbel som ingen människa vid sina sinnens fulla bruk vill komma i kontakt med. Lägg till det att just detta exemplar härstammar från bronsåldern och dessutom varit fryst under en period.

Sedan har vi inte mindre än tre(3!) flaskor alkoholfritt bubbel! Billabong Brut! Jesus, liksom. Varför?! Jo, vi fick ta över något bestånd från en som flyttade från Sverige. Men vem fan dricker alkoholfritt vin? Och vem har hjärta och miljöförakt nog att vaska och slänga? Så vi är lite fast med dem.

Vi har också en överbliven Katzenhütte Glühwein från i julas. Den är faktiskt oöppnad, vilket ju gör att vi trots allt kan få glädje av den nästa jul.

Det finns även en flaska teneriffianskt bananvin, Plate (eller möjligen Platé - det är en prick över e:et på etiketten). Den har vi fått av min mamma, som då och då tillbringar några soliga månader på sagda ö. Det har helt enkelt inte blivit tillfälle att öppna denna. Känns som någonting man konsumerar en sommarkväll då man känner sig extra experimentell.

Dessutom har en flaska Havana Club (d.v.s. rom) letat sig in i stället vid något tillfälle, helt enkelt eftersom vi inte har något bra förvaringsutrymme för höga spritflaskor.

Vid ett lågvattenmärkestillfälle innehöll ett av facken en tvåochenhalvdeciliterstetra billig Zinfandel, men där satte jag stopp för ett tag sedan.

I övrigt är det faktiskt äkta rödviner vi ser på bilden. Visserligen inga höjdare, med något undantag, men dock viner som inte är direkt avvikande på något sätt.

Jo, och så finns det en flaska champagne också. Vilket är obegripligt. Normalt sett överlever inte champagne så länge här hemma att den får tid att ligga och dröna där i vinstället.

Och ser ni? Fem gapande tomma hål. Sorgligt.

Ok, vi har en treåring. Det förklarar ett och annat, men inte allt. Det här måste fanimej åtgärdas snarast.

Jag tycker till #17 - Divergent

Jag säger bara WOW. Jag är golvad. Det här var bland det mest omskakande jag bevittnat.

Jag pratar om filmatiseringen av Veronica Roths bok Divergent.

Och maken till pure CRAP får man leta efter, med fucking ljus och lykta! Vilket jävla trams! Och illa genomfört. Helt charmlöst på alla upptänkliga sätt.

Jag brukar inte börja med att se filmen när det finns en bok, men den här gången tänkte jag ge mig på den destillerade varianten direkt, eftersom jag har annat att läsa och misstänkte att det ändå inte skulle bli någon ny favorit. Men jag kunde väl aldrig ana att den skulle vara SÅ till den milda grad USEL.

Världsbygget! Hjälp. Dessa "factions". Ska man skratta eller gråta? Märker att jag spontant gör det förra. Vad fan, liksom? Ok, det är inte ovanligt att man i dystopi behandlar just detta om strikt uppdelning av människor och fråntagandet av rätten till en avvikande åsikt - fullt begripligt, eftersom det är precis det som då och då drabbar samhällen och gör dem till vidriga styggelser som måste bekämpas till varje pris - men det är någonting så oerhört töntigt över de här olika grupperna (kopierat från Wikipedia: Abnegation (the selfless), Amity (the peaceful), Candor (the honest), Dauntless (the brave) and Erudite (the intelligent)). Och det hela känns så LITET. Även om man tänker sig att den absolut största delen av Chicagos befolkning utplånats så blir det bara pluttigt, på något sätt.

Så har vi de ytterligt charmbefriade ungdomarna. Shit. Och dialogen. Suck. Och tristessen. Blä. Och den fjantiga flagghämtningen. Urk. Och den superskumma simuleringen. What? Och - gode, gode gud! - när de hoppar av och på det där jädrans tåget! Hahahahaha! (Fast inte på det glädjefyllda viset.)

Och det bara fortsätter, liksom. Vet uppriktigt sagt inte hur jag lyckades hålla ut till det bittra slutet. Kanske hoppades jag på någon liten ljusglimt, vem vet? Det kom i alla fall ingen sådan. Det var bara, bara pinsamt och dåligt.

Jag vill tydliggöra att jag uttrycker mig så här skoningslöst helt enkelt eftersom jag är ganska övertygad om att Veronica Roth aldrig kommer att läsa detta (trots Google Translate och dess obegränsade möjligheter). Dessutom kan det ju möjligen hända att boken är fantastisk, men att filmmakarna misslyckats kapitalt (host host Harry Potter). Och OM du skulle läsa detta, Veronica, så hoppas jag att du inte blir alltför ledsen, utan att du obekymrat skrattar hela vägen till banken.

Saker som jag accepterar såsom varande sanning men som jag inte kan tro på

Lång titel, kort inlägg. Eftersom jag är i en smärtsam redigeringsfas med aktuellt manus så blir det visst inga fantastiskt inspirerande och givande författarskolelektioner om delar av den dramaturgiska kurvan, utan här kommer bara några hastigt nedklottrade tankar.

Saker som jag accepterar såsom varande sanning men som jag inte kan tro på:

1. Jorden har svävat omkring i världsrymden i sin nuvarande form i mer än fyra miljarder år, och den har ännu inte kallnat rakt igenom! Hallå! Över fyra miljarder år i nästintill absolut nollpunkts-temperatur! Och skiten brinner fortfarande i mitten!
2. Den mänskliga hjärnan, med allt vad den innebär av medvetande och i vissa fall extrem begåvning eller rentav savantism (ja, vad heter det då?), är ett system som spontanuppstått genom evolution. (Som av en händelse under samma period då jorden INTE HUNNIT KALLNA!)
3. Kvantfysik. Punkt.
4. Flygplan. D.v.s. plåtskal som flyger i luften. Med folk i. Fast vi alla fattar att det inte är rimligt!
5. Pi. Vadå liksom? Cirkeln FINNS ju. Så varför går det inte att uttrycka i ett tal med ett ändligt antal decimaler. Ok, jag fattar att det är talsystemet som är begränsat. But still.

Det får räcka så länge. Manuset kallar!