Idag är jag mallig, kan ni tro. Oskar Källner hade nämligen vänligheten och inte minst den goda smaken att nämna mig i en intervju på bloggen Skymningssång.
Jag citerar ohämmat:
Om du ska rekommendera en svensk fantasysroman (som du inte gett ut själv), vilken blir det då?
Slår gärna ett slag för Elin Säfströms En väktares bekännelser och Visheten vaknar, de två första delarna i en skön urban fantasy-serie. Den handlar om femtonåriga Tilda och hennes mormor som är väktare i Stockholm. Huvudstaden är nämligen fullproppad med troll, tomtar, älvor och troll. Vanliga människor kan inte se dem, men det blir stora problem när de båda världarna kolliderar. Det är Tildas uppgift att se till att allting inte snurrar iväg mot totalt kaos. Men kaos blir det så klart. De klassas väl som YA, men passar alla som gillar humoristisk och välskriven urban fantasy.
För den som inte vet så är Oskar Källner en extremt produktiv författare med det egna förlaget Fafner Förlag, där han ger ut både sina egna och andras grejer. Jag gillar hans böcker - har i skrivande stund läst Drakhornet och Skogens hjärta (i serien Nornornas väv) samt barnboken Den stora jordgubbsjakten, och kan varmt rekommendera alla dessa. Han är dessutom vansinnigt sympatisk när man har kontakt med honom via sociala medier.
Och nu även detta!
Visar inlägg med etikett Citat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Citat. Visa alla inlägg
tisdag 27 mars 2018
måndag 29 januari 2018
Författardagen 2018 - mitt lilla bidrag
Nämen, hörni. Jag kan väl för fasen skriva lite om vad jag stod och raljerade om på Författardagen. En liten rapport är väl ändå det minsta man kan begära när jag nu tog mig friheten att gnälla i förväg här på bloggen.
Vi var alltså totalt sexton författare som var och en höll ett miniframträdande om 10-12 minuter. Jag hade dessvärre inte möjlighet att närvara längre än mitt eget pass där fyra författare (däribland jag) höll låda. Dock tänker jag inte försöka återge vad Åsa Hellberg, Bengt-Erik Engholm eller Mikaela Bley pratade om, för det skulle jag inte göra på något bra sätt i alla fall, men de var alla mycket spännande att lyssna på. Jag tänker vist hålla mig till att prata om vad jag själv hade för rafflande saker att berätta.
Det första som hände var dock att jag tappade rösten. På riktigt! Totalt. Vid två eller tre tillfällen och harklade mig ljudligt i myggan som jag bar. Faktum är att jag haft problem med rösten ända sedan min dotter föddes för drygt tre år sedan, men så HÄR illa brukar det inte vara. Nå, när jag väl kom igång - till allas stora lättnad - så var det här mitt ämne:
"Varför det är så himla roligt att skriva En väktares bekännelser-serien."
Det var faktiskt väldigt intressant att själv få tänka till kring detta, och skälen var ganska många faktiskt. Jag tror att jag destillerade det till fem(-ish?) punkter:
1. Det är extremt tillfredsställande att få placera ut dessa sagoväsen i Stockholm, där jag är född och uppvuxen och där jag bott (i stort sett) hela livet. Att plantera ut älvor i Vasaparken och tomtekrogen på Österlånggatan i Gamla stan ger helt enkelt ett nytt skimmer åt allt det välkända, vardagliga.
2. Det är förbannat roligt att få ta på sig Tildas röst och vända och vrida språket to within an inch of its life. I och med att hon är en tonåring som har bra koll på svenskan, men som blandar högt och lågt på ett sätt som en vuxen berättarröst kanske inte hade gjort. Och hennes extrema metaforer och liknelser är något alldeles underbart för mig, och endast i undantagsfall något som mina redaktörer försöker begränsa:)
Jag läste ett exempel ur En väktares bekännelser. Det är första gången vi får möta Hakim, killen som Tilda är kär i. Han har bruna ögon och Tilda är rätt fixerad vid de där ögonen. I första versionen av texten hade jag skrivit typ "han har världens brunaste ögon", och jag minns att Ada (min redaktör) inte riktigt var nöjd med att adjektivet brun användes i superlativ - det är ju inget absolut fenomen. Jag tyckte att det var väldigt petigt, men jag skrev om och skrev långt:
Han är så jävla irriterande snygg. Svart, tjockt hår, kritvita tänder och ögon så bruna att man vill kräkas. Hur bruna kan ett par ögon bli, liksom? Hans är brunare än brunast. Omöjligt bruna. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Knallbruna. Illbruna. Så bruna att alla andra bruna ögon går och ställer sig i ett hörn och skäms över sin bristande brunhet.
(EVB, sid 22)
Typiskt Tilda och skitroligt för mig att få bre på.
3. Sedan pratade jag om det allmänna fenomenet med att man som författare kan ge sken av att vara snabbtänkt, fast man, i mitt fall, är direkt trög irl. Det här med att ge svar på tal är inte mitt forte, men det är väldigt tillfredsställande att mina karaktärer kan få göra det med framgång.
Här gav jag ett exempel med Tildas bästa kompis Imane, som är muslim och bär hijab. När hon för första gången träffar Tildas mammas pojkvän Stefan - som är en idiot - så ska de precis gå på ett flygplan tillsammans för att åka till Norrland:
”Och du är Imane, förstår jag.” Han ler brett. ”Hoppas att du inte tänker spränga flygplanet.”
Jag ville så gärna att Imane skulle få svara någonting riktigt dräpande på detta otroligt plumpa uttalande. Det ska inte stickas under stol med att jag fick fundera en stund. Det blev så här:
”Hoppas du lever ett meningsfullt liv trots hjärnskadan”, säger Imane och ler lika brett hon.
(VV, sid 120)
Vi var alltså totalt sexton författare som var och en höll ett miniframträdande om 10-12 minuter. Jag hade dessvärre inte möjlighet att närvara längre än mitt eget pass där fyra författare (däribland jag) höll låda. Dock tänker jag inte försöka återge vad Åsa Hellberg, Bengt-Erik Engholm eller Mikaela Bley pratade om, för det skulle jag inte göra på något bra sätt i alla fall, men de var alla mycket spännande att lyssna på. Jag tänker vist hålla mig till att prata om vad jag själv hade för rafflande saker att berätta.
Min enda Powerpointbild under framträdandet
Det första som hände var dock att jag tappade rösten. På riktigt! Totalt. Vid två eller tre tillfällen och harklade mig ljudligt i myggan som jag bar. Faktum är att jag haft problem med rösten ända sedan min dotter föddes för drygt tre år sedan, men så HÄR illa brukar det inte vara. Nå, när jag väl kom igång - till allas stora lättnad - så var det här mitt ämne:
"Varför det är så himla roligt att skriva En väktares bekännelser-serien."
Det var faktiskt väldigt intressant att själv få tänka till kring detta, och skälen var ganska många faktiskt. Jag tror att jag destillerade det till fem(-ish?) punkter:
1. Det är extremt tillfredsställande att få placera ut dessa sagoväsen i Stockholm, där jag är född och uppvuxen och där jag bott (i stort sett) hela livet. Att plantera ut älvor i Vasaparken och tomtekrogen på Österlånggatan i Gamla stan ger helt enkelt ett nytt skimmer åt allt det välkända, vardagliga.
2. Det är förbannat roligt att få ta på sig Tildas röst och vända och vrida språket to within an inch of its life. I och med att hon är en tonåring som har bra koll på svenskan, men som blandar högt och lågt på ett sätt som en vuxen berättarröst kanske inte hade gjort. Och hennes extrema metaforer och liknelser är något alldeles underbart för mig, och endast i undantagsfall något som mina redaktörer försöker begränsa:)
Jag läste ett exempel ur En väktares bekännelser. Det är första gången vi får möta Hakim, killen som Tilda är kär i. Han har bruna ögon och Tilda är rätt fixerad vid de där ögonen. I första versionen av texten hade jag skrivit typ "han har världens brunaste ögon", och jag minns att Ada (min redaktör) inte riktigt var nöjd med att adjektivet brun användes i superlativ - det är ju inget absolut fenomen. Jag tyckte att det var väldigt petigt, men jag skrev om och skrev långt:
Han är så jävla irriterande snygg. Svart, tjockt hår, kritvita tänder och ögon så bruna att man vill kräkas. Hur bruna kan ett par ögon bli, liksom? Hans är brunare än brunast. Omöjligt bruna. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Knallbruna. Illbruna. Så bruna att alla andra bruna ögon går och ställer sig i ett hörn och skäms över sin bristande brunhet.
(EVB, sid 22)
Typiskt Tilda och skitroligt för mig att få bre på.
3. Sedan pratade jag om det allmänna fenomenet med att man som författare kan ge sken av att vara snabbtänkt, fast man, i mitt fall, är direkt trög irl. Det här med att ge svar på tal är inte mitt forte, men det är väldigt tillfredsställande att mina karaktärer kan få göra det med framgång.
Här gav jag ett exempel med Tildas bästa kompis Imane, som är muslim och bär hijab. När hon för första gången träffar Tildas mammas pojkvän Stefan - som är en idiot - så ska de precis gå på ett flygplan tillsammans för att åka till Norrland:
”Och du är Imane, förstår jag.” Han ler brett. ”Hoppas att du inte tänker spränga flygplanet.”
Jag ville så gärna att Imane skulle få svara någonting riktigt dräpande på detta otroligt plumpa uttalande. Det ska inte stickas under stol med att jag fick fundera en stund. Det blev så här:
”Hoppas du lever ett meningsfullt liv trots hjärnskadan”, säger Imane och ler lika brett hon.
(VV, sid 120)
4. I övrigt berättade jag om kontrasterna i böckerna. Hur jag gillar att få blanda diskbänksrealism och saga. Jag tycker om allvaret - som faktiskt finns där - men jag gillar också att få bryta det helt och hållet med det otroliga och osannolika.
5. Jag avslutade med att erkänna att jag är svag för att försätta Tilda i situationer där hennes två liv - tonårslivet och väktarskapet - krockar och gör det jobbigt för henne. Här återgav jag följande stycke (i något förkortad form utifrån boken) där Tilda är ute i Vasaparken för att samla hundbajs till en trolldryck och Hakim plötsligt står där när hon precis plockat upp en rykande hög:
”Vad gör du?”
”Inget särskilt”, säger jag och känner hur den varma plastpåsen
som hänger från min hand liksom blinkar rött, så iögonfallande
känns den.
Hakim ler plötsligt och ögonen glittrar (jag svär!).
”Är det ditt miljöprojekt igen?”
Jag nickar stumt och känner hur rodnaden på mina kinder
pulserar i takt med den blinkande påsen i min hand.
”Du är lite skum, vet du det?”
Han säger det inte elakt. Inte alls. Bara som om jag verkligen
var en varelse från en annan planet och han fascineras av mina
gröna tentakler.
Det här är officiellt den värsta dagen i mitt liv.
(EVB, sid 82)
Det var mitt spirituella lilla bidrag i korta drag. Så behöver ni inte känna er ledsna för att ni inte var där och kunde uppleva det hela i 3D.
onsdag 23 augusti 2017
En man som heter Fredrik
Foto: Henric Lindsten (Källa)
Alltså, vad är det med denne man som heter Fredrik? Han är tamejfan ett geni. Igårkväll lyssnade jag sent omsider på hans sommarprat i P1 och det var ju så inihelvete inspirerande! Allt han säger går att ta till sig och göra till sitt eget, på något vis. Och även om man när någon sorts fruktlös önskan om att skriva exakt som han gör, så lyckas han förmedla att det inte är det det handlar om, utan att skriva precis det man själv vill/kan/känner.
Och även om han inte är ensam om att säga det, så är det väldigt upplyftande att höra någon som rönt sådana enorma framgångar säga att det inte går att veta vad som funkar och kommer att slå. Om och om igen hamrar han in att han skrev om "en femtionioårig man som bor i ett radhus". Och det är ju sant! Det finns noll epikfaktor i En man som heter Ove, och den har visst legat på NY Times bestsellerlista i ett år.
Nu handlar inte författandet för mig i första hand om att röna enorma framgångar - det är mest min make som undrar när miljonerna ska börja trilla in, och det vore ju i och för sig roligt att kunna uppfylla hans dröm. Själv lever jag redan nu min dröm: Jag är utgiven författare med hyfsat stora chanser att få ännu en bok publicerad. Och sedan förhoppningsvis ännu en, och sedan ännu en, o.s.v. Men det är ändå underbart att på något sätt få bekräftat att man är inne på "rätt" spår när man skriver det man vill skriva, snarare än det man tror att andra vill läsa. Det är ok att skriva knäppa böcker om tomtar och troll och en vilsen tonåring, även om töntighetspotentialen är ett faktum.
Backman tar också ned det här med framgång ett par snäpp. Han berättar om den svindlande känslan av att se sitt eget porträtt upphängt bland en massa storheter som man själv beundrar, men i samma andetag också om hur livet går sin vanliga lunk, trots detta. Han betonar dock att det gäller att passa på och njuta så gott man kan, när det verkligen går bra, i stället för att fästa sig vid sin egen ångest och känslor av otillräcklighet.
Och det man framförallt bär med sig - som jag bär med mig - efter att ha lyssnat på hans sommarprat, är känslan av att det är ok, allting. Bara man inte låter sig tryckas ned, bara man GÖR i stället för att fundera över att eventuellt göra någon gång i framtiden. Jag minns inte ens vem det var han citerade (någon framgångsrik företagare?), men han sa så här: "Börja där du är. Ta vad du har. Gör allt du kan."
Och jag ba: "Jag lovar, Fredrik!"
(Se f.ö. mina inlägg om Backman här, här och här.)
fredag 9 december 2016
Jag tycker till #5 - Star Trek: Beyond
Star Trek har alltid dragits med major problems. Och många av dessa tycker jag faktiskt att man har försökt åtgärda (med varierad framgång) i den här filmen.
Det är ju ingenting konstigt med att ett futuristiskt rymdkoncept som tillkom på det glada sextiotalet är behäftat med en massa trams - det är snarare oundvikligt. Allting är i någon mån ett barn av sin tid, och Star Trek är det eventuellt lite mer än många andra saker.
I min ungdom rådde något slags Coca Cola-vs-Pepsi-krig mellan Star Trek och Star Wars och jag var militant Star Wars-fan. Såpass fanatisk att jag egentligen inte sett tillräckligt mycket Star Trek för att alls uttala mig. Men det tänker jag göra i alla fall. Folk som verkligen vet någonting om Star Trek kan förfasa sig allt de vill och peka på olika felaktigheter i inlägget, men det må vara hänt. Det som nämns här är mer känslomässiga, högst subjektiva fakta.
Vad är det för problem jag anser att Star Trek haft genom alla år då? Här är några av dem:
1. Alla i världsrymden pratar obruten engelska (klingon i all ära, men det är inga problem att vid behov övergå till engelska).
2. Alla utomjordingar är fullständigt humanoida, så när som på benstrukturen i pannan. Eller, i förekommande fall, pottfrippa och spetsiga öron.
Tungt utomjordingskap
Lättare utomjordingskap
3. Livet ute i rymden är sterilt och okomplicerat, utan närmare påverkan på dem vars tillvaro detta utgör.
4. Rymdskeppet Enterprise är utrustat med någon sorts energisköldar(?) vars kapacitet mäts i procent. Det enda som händer medan sköldarna håller på att ge upp är att det börjar spraka i hörnen på kommandobryggan.
5. Alla prekära, planetärt situerade situationer kan lösas genom att man beamas upp i skeppet.
6. Vulcans (såsom allas vår Mr Spock) kan inte för sitt liv - ens efter att ha levt tillsammans med människor i åratal - begripa vad det är vi talar om när vi använder metaforer.
"What the f***?"
7. Vulcanhälsningen är fruktansvärt töntig.
Hur bemöts dessa problem i filmen? Jo, det ska jag berätta:
1. I den här filmen, i stället för att alla obesvärat talar världsrymdens lingua franca (engelska), så blir besättningsmedlemmarna hela tiden lika ställda över att utomjordingarna pratar engelska. Såpass ställda att de frågar: "How can you speak our language?" Och utomjordningarnas engelska är dessutom bruten på olika charmiga sätt. Min absoluta favorit är kvinnan av utomjordisk härkomst som inte talar engelska alls (utan någonting som låter som en blandning av något slaviskt språk och isländska), men vars språk simultanöversätts av någon sorts programvara. Det är lite som när man tittar på en engelskspråkig dokumentärfilm översatt till franska: Så fort själva berättarrösten (som är på franska) försvinner och det övergår i direktprat (någon välrenommerad forskare eller dylikt uttalar sig om ett eller annat) så lägger man en ljudmatta av franska över engelskan, så att det blir omöjligt att lyssna på/förstå något av språken. Här är det dock extremt lyckat! Om man som jag är en inbiten språknörd, så är det helt underbart att höra dämpad "utomjordiska" strax under den begripliga, lätt dataintonerade engelskan. Slå det, Siri!
Icke engelsktalande utomjording med toppigt huvud, får en översättningsdevice av en annan utomjording - även denne med toppigt huvud (dock inte med exakt samma benstruktur, vilket gör att vi förstår att han kommer från en helt annan planet än den icke engelsktalande utomjordingen)
2. De flesta aliensarna i filmen är fortfarande ganska ordentligt humanoida, men det finns undantag. Och man har utökat benstrukturen i pannan, så att alienskapet i stället omfattar hela huvudet (se illustration ovan). I förekommande fall med en sorts "gripkam" på hjässan, där man kan förvara saker. (Okej, okej, det har omfattat hela huvudet även tidigare, men inte med fullt fungerande gripkam i alla fall!)
3. I stället för att alla utan att fundera över saken flyger omkring i rymden stardate efter stardate, så tänker de på sina familjer och Kirk själv har faktiskt planerat att han ska lägga ned hela grejen, efter innevarande uppdrag. För övrigt är det väldigt fint att det visar sig att Sulus familjesituation är av det mindre traditionella slaget, helt utan att man komplicerar saken: Han har (ser det ut som) en dotter tillsammans med sin pojkvän/make. Inga konstigheter där, liksom. Sådant bejublas. Det känns också som att man på så sätt har försökt röra sig en bit bort från sextiotalet. Det har man däremot inte när det gäller den kvinnliga delen av besättningen på Starship Enterprise: Kvinnorna går omkring i löjligt kortkorta små klänningar i typiskt sextiotalssnitt. Det tycker jag faktiskt att man lätt hade kunnat ordna, utan att döda Star Trek-själen. Men men, man kan inte få allt. Hur gled jag in på genus här? Jag vet inte, men grejen är i alla fall att de försökt få människor att vara människor. Det är läskigt och jobbigt att vara ute i det okända hela tiden.
4. När det gäller skeppets skyddssköldar så nämns de knappt! Visst, "shields are inoperable" och de ska rerouta någon energy-blablabla on the fly när det börjar gå illa, och någon procentsats nämns väl kanske i detta sammanhang, men det sprakar inte i hörnen på kommandobryggan, utan (SPOILER ALERT) The Enterprise går sönder och samman och störtar till sitt fördärv. Plain and simple. (Okej, det har visst hänt även förr, men jag gillade att skeppet verkligen föll i bitar och att vi slapp "shields are down to x percent"-tjatet.)
5. Beamandet är inte heller det problemfritt. Man kan bara beama ett visst antal människor i taget och helst bara en i taget (för att de olika individerna inte ska blandas ihop huller om buller). Man behöver ha någon sorts signal-device på sig också. Tror jag. Jag kommer inte ihåg, men något var det med det där i alla fall. Det var åtminstone adresserat. Kudos!
6. Spock är riktigt gråtfärdig på sina ställen i filmen och smärta uthärdar han endast relativt stoiskt. Fortfarande säger han dock frekvent saker i stil med att "I fail to see the relevance of <insert något metaforiskt uttalande som en jording skulle köpa rakt av, utan att fundera över saken>". Men annars vore ju karlen inte Spock!
Spock har ont
7. Vulcanhälsningen används med måtta. En gång, tror jag. Och annars hade väl de seriösa fansen startat ett världskrig.
För övrigt kan jag säga att, inte helt oväntat, så måste Kirk i slutet dra i ett antal spakar på ett svåråtkomligt ställe för att rädda en hel (extremt Eschersk) rymdstad. Säkerhetsanordningar får självfallet aldrig finnas lättåtkomligt - vilket ju är en allmän filmsanning, som inte Star Trek ensamt ska lastas för. Dock kom jag då att tänka på följande Dilbert-strip:
söndag 4 december 2016
Jag raljerar fritt #3 - vad säger kidsen?
Som 70-talist har jag självfallet en del gemensamma referensramar med mina jämnåriga, och för all del även med folk en liten bit både uppåt och nedåt i åldrarna. Vi som var med före informationsexplosionen. Medan mediautbudet fortfarande var begränsat. Jag tänker då främst i detta sammanhang på stående repliker som vi alla känner igen och förstår innebörden av, samt känner till konnotationerna kring.
Särskilt i juletider finns det en sorts sekulariserad litania som alla vi som var någotsånär fullvuxna under förra århundradet kan stämma in i. För du som är i min ålder vet precis vad jag syftar på om jag säger "Ska du lukta på glöggen, pojke?" och du vet vad som följer på repliken "Det var då en välsignad jul" (sannolikt vet du också det exakta priset på den stjärna som Karl-Bertil Jonssons pappa tagit med sig hem gratis från sitt varuhus). Vidare känner du till citat som "Vad är en bal på slottet?", "Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!" och "Jag är nog tuffare än somliga tror".
Mer generella året-runt-varianter av det här är exempelvis "Det går lika bra med selleri", "Lysande, Sickan!" och "Reflektion kolon".
Så har vi vårt amerikanska världsarv också, i form av t.ex. "You don't need to see his identification", "E.T. phone home" och "Hasta la vista, baby".
Jag tänker att generationen strax före min och mina gelikars har andra gemensamma igenkänningspunkter, som springer från exempelvis barnböcker, filmklassiker och rentav bibeln. Jag föreställer mig att fraser från standardläseboken från 40-talisternas barndom som "Mor ror, far är rar" (detta är i sig en parafras), "Play it again, Sam" (vilket Ingrid Bergman visst aldrig säger - hon säger "Play it once, Sam [...] Play it, Sam. Play As Time Goes By") från filmen Casablanca och "Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör" från bibeln, är något slags allmängods - och därtill kommer med all säkerhet en massa fina, kärnfulla talesätt och citat som jag inte känner till, av naturliga skäl.
Men kidsen då? Vad har de gemensamt på den fronten? Finns det över huvud taget citat som är lika allmänt bekanta som "Do, or do not - there is no try" nuförtiden? Bara det överväldigande utbudet torde göra detta knepigare i dagsläget. Och inte fan sitter de som tända ljus framför Kalle Anka på julafton? Förutsatt att de fortfarande kör det där uttjatade eländet (gör de det, så är det ju för min generations skull, inte för kidsen).
Självklart har ungdomarna stående uttryck/citat de säger till varandra i sina respektive sociala grupper, men jag vågar påstå att jag kan blinddejta vilken 40-plussare som helst och att vi kan tillbringa en nostalgisk kväll tillsammans där vi bollar kända repliker mellan varandra i fullständigt samförstånd. "Kom nurå! Vadå? Barnprogram i TV2!" (0:08) för hela slanten, liksom.
Har du inte känt igen något av citaten ovan? Grattis! Du är officiellt ung.
Särskilt i juletider finns det en sorts sekulariserad litania som alla vi som var någotsånär fullvuxna under förra århundradet kan stämma in i. För du som är i min ålder vet precis vad jag syftar på om jag säger "Ska du lukta på glöggen, pojke?" och du vet vad som följer på repliken "Det var då en välsignad jul" (sannolikt vet du också det exakta priset på den stjärna som Karl-Bertil Jonssons pappa tagit med sig hem gratis från sitt varuhus). Vidare känner du till citat som "Vad är en bal på slottet?", "Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!" och "Jag är nog tuffare än somliga tror".
Mer generella året-runt-varianter av det här är exempelvis "Det går lika bra med selleri", "Lysande, Sickan!" och "Reflektion kolon".
Jag tänker att generationen strax före min och mina gelikars har andra gemensamma igenkänningspunkter, som springer från exempelvis barnböcker, filmklassiker och rentav bibeln. Jag föreställer mig att fraser från standardläseboken från 40-talisternas barndom som "Mor ror, far är rar" (detta är i sig en parafras), "Play it again, Sam" (vilket Ingrid Bergman visst aldrig säger - hon säger "Play it once, Sam [...] Play it, Sam. Play As Time Goes By") från filmen Casablanca och "Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör" från bibeln, är något slags allmängods - och därtill kommer med all säkerhet en massa fina, kärnfulla talesätt och citat som jag inte känner till, av naturliga skäl.
"Mor ror, far är rar" (uttrycket är parafraserat)
"Play it again, Sam" (även detta något parafraserat, fr.o.m. 0:49)
Men kidsen då? Vad har de gemensamt på den fronten? Finns det över huvud taget citat som är lika allmänt bekanta som "Do, or do not - there is no try" nuförtiden? Bara det överväldigande utbudet torde göra detta knepigare i dagsläget. Och inte fan sitter de som tända ljus framför Kalle Anka på julafton? Förutsatt att de fortfarande kör det där uttjatade eländet (gör de det, så är det ju för min generations skull, inte för kidsen).
Självklart har ungdomarna stående uttryck/citat de säger till varandra i sina respektive sociala grupper, men jag vågar påstå att jag kan blinddejta vilken 40-plussare som helst och att vi kan tillbringa en nostalgisk kväll tillsammans där vi bollar kända repliker mellan varandra i fullständigt samförstånd. "Kom nurå! Vadå? Barnprogram i TV2!" (0:08) för hela slanten, liksom.
Har du inte känt igen något av citaten ovan? Grattis! Du är officiellt ung.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)