Katastrof

 

Min hand

Jaha, så var det kört. Livet, universum och allting. Av alla åldersrelaterade krämpor så har jag fått typ den värsta jag kan tänka mig: tumbasartros.

Det rör sig alltså om en förslitning av brosket i leden där tummen möter handen. Det gör ont och är ett allmänt jävla helvete.

För, hör här, jag kan inte spela. I stort sett. Än så länge går piano ok i små doser och fiol torde funka ett tag till, men cello och gitarr är sannolikt bara att glömma.

Jag hade tagit artros i båda benen - både höft- och knäleder - framför detta. Det här är det värsta som kunde hända. Ok, jag fattar att det egentligen finns en miljon åkommor hade varit värre, men så känns det.

Vad mig anbelangar är basbehoven: äta, sova, spela. Typ. Ja ja, familj, vänner och sådant smäller väl snäppet högre än att spela vad gäller grundläggande grejer i livet. Men det ÄR ett basbehov. Som nu till stora delar tagits ifrån mig.

Och det lär ju inte bli bättre med åren. Vartefter tummen försämras - och det gör den per sjukdomsdefinition - kommer det bli svårare och svårare att spela alls och eftersom jag har artros i tumbasen (tidigare än de flesta!) så lär väl andra leder i händerna ge upp så småningom.

Ni undrar kanske varför skrivandet inte fanns med bland basbehoven om jag nu räknar något sådant som att spela. Det är helt enkelt för att skrivandet för mig inte ÄR något basbehov - och ni som skriver vet ändå hur starkt det är!

Jag hade m.a.o. bytt ut författandet mot en fullt fungerande tumme. Så ser det ut. Jag tror att ni därmed inser vidden av katastrofen.

Peppböcker

 

Så himla peppande böcker!

Visst blir man alltid misstänksam och skeptisk när amerikaner skriver självhjälpsböcker? Kanske i synnerhet när dessa böcker slår över hela världen. Eller det kanske bara är jag som är fördomsfull?

Hur det än är med den saken så har jag nu läst två sådana hajpade böcker: Atomic Habits (av James Clear) och Tiny Habits (av BJ Fogg).

WTF? Exakt samma bok, eller?

I princip, ja. Men jag läste båda, eftersom jag ville ha mer av denna peppighet. Först var det Atomic Habits och sedan Tiny-versionen.

Och vad var det som var så peppigt då? Vanor, liksom? Och?

I dagens samhälle (åtminstone det ekonomiskt priviligierade sådana) är ju kanske den största bristvaran tid. Jag vet att JAG är superstressad över att jag inte har tid till allt jag vill göra. De här böckerna handlar till viss del om att små, små gruskorn samlade på hög så småningom blir ett berg (f.ö. ett japanskt ordstäv). Skriv de där hundra orden om dagen och om ca två år har du ett färdigt (rå)manus. För mig är det en trösterik tanke.

Men det här handlar om så mycket mer. T.ex skriver Fogg att han varje dag när han vaknar och sätter fötterna i golvet tänker så här: "Today is going to be a great day!"

Och där tappade ni förtoendet för både mig och boken. Så amerikanskt hurtigt att man kräks!

Men han är någonting på spåren där, känner jag. Inställning - inte en falsk, påklistrad sådan - är fanimej en viktig sak som kan förändra precis allting.

Tänk så här: jag sätter mig med mitt manus och tänker att "Det här blir piss. Jag är urusel", eller så sätter jag mig där och tänker: "Fan, här sitter jag och skriver en bok! Det kan nog bli riktigt bra om jag jobbar envist på det. Och tänk att jag är utgiven författare! Jag har faktiskt lyckats med det här förut!"

Jag vet vilket scenario jag väljer.

Då tänker ni: "Men vafan, det är ju bara fejk. Man kan inte tvinga fram en känsla."

Okej, jag fattar. Så kan det vara.

Jag hävdar dock att tankar spelar roll. Hjärnan är oändligt komplex, men samtidigt ganska begränsad i sina reaktioner och sitt spektrum av känslor. Det GÅR att manipulera den. Hela KBT-grejen bygger på den teorin.

Båda böckerna betonar vikten av att en ny vana ska göras lättillgänglig och framförallt kännas positiv. Fira dina små framgångar i stället för att skälla på dig själv för vad du INTE lyckas med.

Vettigt, tycker jag. Man tränar inte djur bäst till nya beteenden genom att straffa dem. Ge dem en fisk, så kommer de att börja tycka att den där nya grejen de gör kanske inte är så dum ändå (jag tänker då att djuret i det här fallet är ett sådant som gillar fisk). Och ett barn lär sig inte att gå på pottan/äta själv/skriva och läsa framförallt genom att man skäller på dem, utan genom att man visar dem att de just gjort något bra.

Så gratulera dig själv när du lyckas med någonting, snarare än att tänka på alla de saker du inte klarar av.

Wow, det här inlägget var rätt cheesy och jobbigt, ser jag.

Men i stället för att skälla på mig själv och radera det tänker jag känna att jag skrivit något som JAG tycker är vettigt.

So sue me.

Barnprogram jag rekommenderar

Seriöst min favoritserie på Netflix

Ofrånkomligen ser våra barn en massa skräp på "tv" nuförtiden, helt enkelt eftersom utbudet är ginormous och ungefär så långt ifrån min barndoms Clownen Manne, Staffan och Bengt och Språka på serbokroatiska som man kan komma.

Ni som är i min ålder minns den lilla jingeln: "Kom nurå! Vadå?! Barnprogram i teve två!" Sedan följde en kvart (eller var det möjligen en hel halvtimme?) av Staffan Westerbergsk ångest samt svartvita stillbilder (typ av något barn som plaskade i pölar med gummistövlar i någon tröstlös förort) med tillhörande berättarröst. Och på lördagarna satt vi som klistrade vid tv:n och genomled Gomorron Sverige för att en lååååång bit in i programmet få se den halva ((som jag minns det)!!!) tecknade film som då visades. Typ Kalle Anka.

Och det var det, liksom. Sedan fick vi snällt gå och leka med våra kottar och pinnar.

Nu finns det en uppsjö av barnprogram, tillgängliga dygnet runt. Så himla skönt när man, som jag, verkligen INTE gillar att leka. (Ja, jag borde begränsa mitt barns skärmtid - jag vet! Skäll inte på mig!) Det ger mig tid och utrymme till vuxensaker som t.ex. att dricka kaffe och läsa en bok i fred. Jag har inga problem med att stänga ute ljudet från tv:n/telefonen/iPaden.

Det finns dock tillfällen då jag faktiskt lyfter blicken från vad jag nu håller på med för att själv följa det min dotter tittar på. För i det där outsinliga utbudet av barnprogram, i allmänhet utgjort av skräp som Daniel Tiger och Pyjamashjältarna, finns det fantastiska pärlor som jag själv älskar att titta på.

Ta t.ex. My Little Pony - Friendship is Magic, en modern take på fenomenet med samma namn som kom någon gång på 80-talet (liiiite för sent för mig - jag vet att min tre år yngre lillasyster hade några färgglada ponnyer med borstbara manar). Denna version är inget mindre än min favoritserie på Netflix. Jag tittar ofta på den när dottern inte ens är hemma.

Vad är det som är så bra med den då, undrar ni. Allt, säger jag. Det där med "Friendship is Magic" kan ju skrämma bort vem som helst - det låter så himla cheesy. Men tänk efter en gång till. Just det, vänskap ÄR faktiskt magiskt*, och det är en stor del i denna series styrka: de sex "huvudponnyerna" ("the mane ponies"🙈 vilket lyckligtvis faller bort i översättningen) är underbara karaktärer som, trots sina olikheter, är mycket goda vänner: det är just personligheterna allting bygger på, att man tycker så himla mycket om dem alla.

Dessutom är det skitroligt! Humor som verkligen funkar på mig. Det här är helt enkelt en sådan där serie som passar alla åldersgrupper: där fyraåringen ser färgglada ponnyer som studsar omkring, ser den vuxna relationer och extremt trivsam humor. Ja, varje avsnitt är en "lektion" i hur man bör bete sig mot folk, men det är faktiskt inte så dumt att påminnas om det då och då. Ibland brister ponnyerna ut i sång, men har man barnasinnet aktiverat så är det bara trevligt.

Och det finns fler lysande barnprogram! Exempelvis She-Ra, som är en amerikansk tecknad serie med starka influenser från japansk old school-anime. Tecknarstilen må vara ålderdomlig, men innehållet är genialt. Riktigt roligt manus, charmiga karaktärer, och politisk korrekthet som INTE står en upp i halsen. Detta är för lite större barn, då det rör sig om krig och förödelse (låter kanske lite avskräckande), men min sexåring ser den med stor behållning - det var hon som upptäckte serien.

I övrigt kan jag rekommendera följande:

• Charlie & Lola - helst engelska
• Ben & Holly's Little Kingdom - måste ses på engelska för att inte tappa för mycket
• Bagel & Beckys show - Svampbob-crazy stil på SVT Play
• Unikitty - någon sorts Lego-spinoff, även denna i crazystil
• Barbie - Life in the Dreamhouse - en fantastisk parodi på hela tramset med den typen av dockor (OBS! INTE att förväxla med allt annat tecknat Baribieskräp som finns)

Se där, ett litet axplock. När ni tröttnar på The Crown, typ.

* I den svenskdubbade versionen har man översatt det med just "magiskt", vilket ju är ett adverb, och det är väl ok i det här fallet, men jag har funderat mycket över ifall man inte skulle ha ett adjektiv alternativt ett substantiv här ändå.

VAB + redigering = big no-no

 

Don't go there! (Källa)

Att försöka redigera ett manus samtidigt som man vabbar ... Bara nej! Gör det inte!

En unge som pladdrar om sina ponnyer och kräver ständig feedback i form av kommentarer kring detta, gör att man hela tiden tappar tråden och potentiellt sett klantar till det så att manuset blir ÄNNU stökigare än det redan är.

Bara en liten livsläxa.

Sportlovet en los tiempos del covid-19

 

(Bara för den som missar referensen (Källa))

Sportlov är ett krävande fenomen under de bästa av omständigheter. I coronatider blir det alldeles hopplöst.

Allt är stängt och det stackars barnet (6,75 år) blir sittande med iPaden i soffan. Hon har blivit skitbra på ett otroligt trist spel. Hon har sett alla avsnitt av otroligt trista barnprogram om och om igen.

Jag är ingen speciellt aktiv mamma i vanliga fall, men under den här typen av lov brukar jag rusa mellan museer och Skansen p.g.a. dåligt samvete. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag är ingen lekmänniska, men föreslår då och då sådant som jag kan stå ut med: pussel, pyssel, rita. Sådant. Barnet är föga entusiastiskt. Om hon får välja fritt så vill hon leka aktivt med mig. Med typ dockor. Alternativt rollekar, där hon under innevarande period alltid är prinsessa medan jag växlar mellan att vara drottning och kammarjungfru.

Vi hamnar i ett dödläge, där hon ofta återigen hamnar framför en skärm.

En skärmaktivitet som är helt ny i.o.m. corona är dock riktigt, riktigt bra: facetimelek med far- och morföräldrar. Jag räknar det faktiskt inte ens som skärmtid, eftersom det handlar om äkta lek. Mormor och farmor är outtröttliga och beredda att umgås på detta vis i timtal. Faktum är att jag tror att det livar upp i isoleringen, som mina och min mans föräldrar lever under. Win-win.

Just för tillfället har vi dock playdate här hemma, med dotterns klasskamrater, och som det är nu känns det som himmelriket på jorden. Det spelar ingen roll att de river hela huset. De har kul och jag slipper det dåliga samvetet, samtidigt som jag kan dricka kaffe i fred.

Hello World!

Klassisk första kod för programmerarrookies - här i Basic som är motsvarigheten till T Rex i ålderdomlighet (Källa)

Men så har man vant sig lite då. Vid corona. Social isolering. Sådant.

Min tidigare coronadeppighet har övergått i ett slags lugn som inte är helt ovälkommet. (Nej, jag vill inte att corona ska finnas. Nej, jag vill inte att folk ska dö. Nej, jag vill inte att folks ekonomi ska krascha.) Det är vilsamt att inte ha alternativet att umgås med folk.

Jag gillar folk, det gör jag verkligen. I förekommande fall. Men de tar tid och kraft om man ska ha med dem att göra. Ett kärt besvär förvisso. But still.

Jag är nu mer lik mitt gamla vanliga jag, d.v.s. mitt pre-författarjag. Innan jag hittade alla dessa underbara, litteraturrelaterade människor var jag en enstöring av rang. Nu får jag vara den personen igen. Det är lite skönt.

Fast det är också skönt att corona inte kom 1990, eller ens 2006 eller så, innan vi hade tillgång till vettig videokommunikation. Min dotters far- och morföräldrar kan träffa henne virtuellt. Alla fyra deltog via iPad vid påsklunchen i påskas. Jag har videofikat med flera av mina vänner. Dotterns pianolektioner kan fortgå, eftersom vi kör digitalt.

Lugnet har dock medfört att jag halkat av sociala medier i allmänhet lite grand. Kanske ingen helt negativ grej. Det krävs tid och kraft även för att hålla sig à jour med sina flöden featuring alla dessa vänner och bekanta som man faktiskt vill ha lite koll på. En avvägningsfråga, så klart.

Skrivandet får faktiskt ta plats nu, på ett annat vis än för bara några veckor sedan. Det är en bra sak.

Så hej världen igen, fast på ett lite nytt sätt.

Förväntningar och that pesky verklighet

Ni vet den där av Bach som jag glatt tänkte spela första gången jag plockade fram cellon ...

Det tog mig inte många toner till att komma fram till att ovanstående var lite väl svår att få till när man aldrig spelat cello tidigare, även om man spelar fiol utan att någon omedelbart dör i akuta öronplågor.

Min cellolärare - som jag alltså träffat en gång - föreslog att jag skulle skaffa de första Suzuki-celloböckerna. Alldeles nyss damp de ned i brevlådan här hemma.

Verkligheten slår till!

I morgon har jag min andra lektion. Kanske får jag då gå loss på French Folk Song. Ska vara en svängig bit har jag hört.

Mischmasch

Stream of consciousness (Källa)

Sådant som snurrar i min hjärna just nu följer nedan.

Det nya niandet. 

Ungdomen har hittat på att vi ska nia i det här landet. Jag gillar det verkligen inte. Alltså, jag ÄLSKAR att få nia i andra språk, men jag älskar också att vi inte håller på med sådant trams i Sverige. Varför återinföra den sortens avståndstagande?

Häromdagen när jag var på krogen, så kom jag dit ensam, eftersom mitt sällskap inte dykt upp än. Den unga pojken som visade mig till vårt bord tilltalade mig hela tiden i andra person pluralis, vilket först gjorde att jag trodde att han fått för sig att alla tre personer som bokningen rörde var på plats. I synnerhet när han hälsade mig "välkomna". Till slut fick jag dock inse att han fattat att det bara var jag där än så länge och likväl använde han detta "välkomna"! Skratta eller gråta, det är frågan. Men ok, så fungerar det nya niandet, uppenbarligen. Det är - vad vi gamlingar än hävdar - ungdomen som avgör hur språket fungerar.

I vilket fall som helst kommer jag fortsatt att dua ända ned i graven. Men jag tror att ungdomarna förväntar sig det av en äldre person ändå.

Raskt vidare till bokmässan.

Nu är det snart dags igen. Jag har inte mycket inbokat (som vanligt - inte direkt eftersökt som talare) men jag ska alltså ändå vara där och insupa, samt träffa en miljon människor. Det kommer att bli trevligt och nätverksmässigt givande - tror och hoppas jag - även om jag ibland misstänker att det främsta skälet till att jag åker är att jag får vara borta från min älskade unge en liten stund, med allt vad det innebär av sovmorgnar och långfrukost i ljuv ensamhet. Tidigare har jag bara varit på mässan torsdag-fredag, men den här gången klämmer jag in lördagen också. Vi får väl se om jag tycker att det blir lite mycket eller ej.

Löst kopplat till detta finns tankar kring huruvida jag alls kommer att åka på bokmässan nästa år. Åker jag ifall jag inte har någon aktuell bok? Kommer jag att ha en aktuell bok? Det är omöjligt att veta.

För nu är jag i ett läge där min 9-12-bok är uppe i 21500 ord och det säger fan bara stopp. Jag satsar på någonting kring 30000 ord (knappt hälften av t.ex. En väktares bekännelser) och jag känner mig ovanligt borta dramaturgiskt eftersom jag inte brukar skriva så kort. Det börjar bli dags att driva mot slutet, och jag vet vad som ska hända, men jag vet inte i vilken ordning eller i någon vidare detalj. Ca 72% procent in i boken är jag (kollade jag nyss), men vad brukar det innebära ungefär? Jag försöker jämföra med mina tidigare böcker och ser att det börjar dra ihop sig mot slutet i detta procentuella läge, men det är extremt oklart exakt hur. Det händer saker, liksom. Kan det vara så att jag borde komma med andra vändpunkten här någonstans, rent dramaturgiskt (se bild på "den dramaturgiska valen" här)? Jag tror det, men jag har fortfarande inte riktigt fattat vad en vändpunkt är.

I övrigt vill jag bara säga om japanska att det är världens mest indirekta språk. (Ja, som jag har studerat alltså.) 

Det finns så många sätt att vara svävande på. Inte minst för att man ganska sällan bryr sig om att sätta ut pronomen, vilket gör att det är väldigt fritt för tolkning vem som gör någonting i en viss mening. Tills skillnad från andra språk där man gärna droppar pronomen, som t.ex. spanska, så har vi i japanska inte personböjda verb. I spanska ser man (i allmänhet) på själva verbformen om det är jag, du, hon/han eller de (o.s.v.) som gör saker, men i japanska hänger verbet bara där, liksom. "Springer" är en fullt möjlig mening, t.ex. I synnerhet i sångtexter och liknande där det endast i bästa fall finns ett vagt sammanhang blir det helt otroligt luddigt på det här sättet.

Men det är inte bara det som gör japanskan lätt odefinierad. Det är mycket "men/kanske/lite/är känslan/säger någon (oklart vem)" som blir hängande i luften, gärna i slutet av meningar så att man undrar ifall något av det som just sagts verkligen gäller.

Det ska dock sägas att man självfallet i japanska kan vara lika benhårt otvetydig som i vilket annat språk som helst. Det är bara den allmänna folksjälen som tar sig uttryck.

Så var det med det.

Sådant jag vill göra vs. sådant jag inte vill göra

Mitt sinnes skyltar (Källa)

Saker jag vill göra:

• Äta kakor och glass
• Ligga och dega på soffan
• Läsa böcker som jag inte behöver läsa
• Kolla varenda jävla serie på Netflix, Viaplay och HBO
• Plugga språk
• Spela instrument
• Dricka champagne

Saker jag inte vill göra:

• Skriva böcker
• Läsa böcker jag "måste" läsa
• Träna
• Äta vettigt
• Jobba
• Leka Giraffs kalas

Ok, här kommer modifikationen rörande ovanstående: Att "vilja" kan ju innebära lite olika saker. Självfallet vill jag skriva böcker, t.ex. Tydligen. Jag gör det ju hela tiden. Har gjort under mer än tio år nu. Fortsätter enträget. Jag vill också läsa böcker jag "måste" läsa, fast inte för att jag måste, liksom - det är endast tvånget som gör det tungt. Träna och äta vettigt vill jag för att hålla mig frisk och förhoppningsvis leva i ett gäng år till. Jobba ... Nej, det vill jag fan inte. Leka Giraffs kalas? Nej, för satan! Där står jag fast.

Varför är roliga saker så himla improduktiva eller, i förekommande fall, direkt skadliga?

Jag säger som Dogbert när han vaknar ur en dröm där han uppnått världsherravälde: Reality, what a gyp.

Banken revisited

Bar? Köksinredningsaffär? Fikarum?

Gjorde ytterligare ett av mina sällsynta fysiska bankbesök idag. Det är det tredje inom loppet av något år - rekord under de senaste tjugo åren (väl?). Den här gången handlade det om att jag klantat till det och rört ihop mina och min dotters ISK-besparingar.

Nevermind.

På bilden ovan kan man se hur det ser ut på bankkontoret nuförtiden. Avskalat. Avslappnat. De har en kaffemaskin i ett hörn också, med vad jag förutsätter är gratis kundkaffe. Det hela påminner mig starkt om fikarum jag sett på olika kontor genom åren.

Kaféstämning råder

Mitt eget ärende löstes (nåja) vid de slanka ståborden ovan. Tjejen som hjälpte till tog helt sonika sin laptop och så ställde vi oss där. Det kändes väldigt oseriöst för någon som var med på den gamla goda tiden, när det var en tydlig uppdelning mellan kunder och personal (det kallades för en "disk").

Kalla mig fördomsfull, men det är någonting lätt oroväckande över att alla som jobbar på bank nuförtiden är så himla, vansinnigt unga - det är samma åldersgrupp som på MacDonald's. Inget fel på unga människor i sig, men det tyder liksom på att det är första jobbet och att man sedan - när man väl har någon erfarenhet över huvud taget - lämnar detta ställe för att inta en mer kundavskild plats i bankvärlden. Alltså helt enkelt att det är de som absolut inte kan någonting som står där med kunderna. 

Vid fikabordet.

Giraffs kalas

Jag har återigen legat lågt en stund här, mest p.g.a. extra lång vab. Det har varit ganska prövande.

Dagarna har ägnats åt i stort sett en enda lek: Giraffs kalas. Giraff fyller år (varje dag) och ska ha kalas. Gästerna (alla andra gosedjur och dockor som hemmet kan uppbringa) kommer en efter en och har med sig varsin present. Alla roller spelas av mig.

Men barnet då, vad gör hon?

Jo, hon är Giraffs lillasyster och ligger nedbäddad intill kalaset, utan att egentligen delta. Då och då ska gästerna komma och titta på henne, men annars är hennes roll i det hela nästan fullständigt passiv.

När alla gäster kommit - och inte förrän dess - serveras det tårta. Legotårta.

Det varierar när alla gäster anses ha kommit. Oftast är det när jag ber på mina bara knän att det ska förhålla sig på det viset, eftersom det när tårtan har ätits infaller en kort men ljuvlig respit från leken.

Detta är alltså favoritleken framför alla andra.

Min dotters. Inte min.

Födelsedagsbarnet

Om jag bränner Giraff i öppna spisen, kommer då leken att ta slut för gott?

Jag tror att den förbannade saken är flamsäker. De förkolnade resterna av Giraff kommer att fortsätta att ha kalas.

Forever, and ever, and ever ...

Bankbesök

Idag var jag på banken - fysiskt! Hur ofta är man det nuförtiden? Jag är ju så pass till åren kommen att jag minns när man gick på banken och betalade räkningar, men nu är det ett antal år sedan jag hade anledning att besöka en dylik institution.

Tills i eftermiddags, alltså, när jag var tvungen att gå dit för att fixa ett mobilt bankid. Jag har nämligen köpt en ny telefon, med allt vad det innebär av övergångselände, och en av de (få!) saker som inte löste sig automatiskt var det här med det mobila bankid:t. När man skaffar ett nytt sådant, så hamnar man i ett moment 22, där det inte duger att beställa ett nytt genom att använda det gamla. Nix, man måste logga in på banken på annat sätt, i det här fallet med s.k. digipass eller bankid (då man pluggar in en autentiseringsdosa i datorn som läser ens bankkort). Och vem fan har koll på digipass eller bankid nuförtiden, när man har ett mobilt bankid?

Nå, jag gjorde ett seriöst försök, det gjorde jag. Jag letade efter digipasset - det var spårlöst försvunnet. Jag laddade hem programvaran och rotade fram den förbannade dosan ur någon gammal byrålåda - det sket sig, trots upprepade ominstallationer och omstarter.

Bara att släpa sig iväg alltså, till det fysiska bankkontoret.

På min tid brukade man fråga sig "Vad gör de på banken efter klockan tre?" (det har nämligen alltid varit så att banken stängt vid kyska kl 15 - även på den gamla goda tiden). Nuförtiden finns det väl all anledning att fråga "Vad gör de på banken före klockan tre?"

Svar 1: De betjänar folk födda på 1800-talet.

Svar 2: De hjälper folk som misslyckats med att autentisera sig på annat sätt och som desperat behöver ett nytt mobilt bankid.

Och jesus josef amanda, vad den osnutne praoeleven bakom disken fick mig att känna mig skum! Som han tittade på mig när jag kom med mitt lilla ärende. Och som han betraktade mitt körkort med illa dold misstänksamhet och dessutom avvek med det för att ringa något samtal och kolla att allt var ok. Det var det tydligen i alla fall, för sedan fick jag min kod. MEN, när jag trodde att allt var frid och fröjd och att jag skulle få lämna detta dödens väntrum, så var det dags för underskriften. En fysisk kråka på något jädrans papper. Jag fick en kopia, men jag vet fortfarande inte vad det var jag skrev på.

Jag vet bara att om jag hade haft min digipass någonstans på ett hittbart ställe så hade jag inte behövt skriva på någonting. Eller bli tittad på av en osnuten praoelev som redan bestämt sig för att "tanten är uppenbart kriminell".

Vabbning, känslor av otillräcklighet, men dock italienska

Ok, I feel a spretigt inlägg coming on. Förmodligen blir det inte speciellt intressant heller. Varning, typ.

Först och främst. VAB. Igen. Stackars sjuk liten människa behöver mig hela dagarna. Det drar ned all form av produktivitet till ett minimum. Det har dessutom råkat sammanfalla med manusredigering inför rejält omtag med min ena redaktör. Det har därför varit mer eller mindre katastrofalt. Jag har redigerat i små, hattiga inkrement och hela tiden tappat tråden, alternativt i längre sjok, när barnet sover och jag själv är så trött att jag håller på att dregla ned tangentbordet. Inte ideala förhållanden m.a.o.

Nåväl, manuset i övrigt, ja. Det är här känslorna av otillräcklighet kommer in. Jag vet att jag knappt skrivit om processen med det här manuset, men så här är det: Min förläggare gillade hela texten, förutom slutet. Som hon ogillade. Rätt starkt. Det var lite småpaniskt där ett tag, men jag gillade i alla fall sedan själv min lösning på det hela. Det gjorde inte hon. Inte så mycket i alla fall. Men grejen är typ att hon litar på mig och tänker att jag nog eventuellt vet vad jag håller på med. Det tänker inte jag.

Så där håller vi på. Och nu är jag i en liten dipp här. Tänker att det blir piss alltihopa. Önskar att jag skrivit en annan bok. En bättre.

Detta gör tydligen att jag återigen blir dålig på att tanka input i form av blogginlägg, böcker, filmer och serier. Trist. Orkar inte läsa eller titta. Bara små, små bitar i taget kan jag få ned.

Nå, då har vi den lilla ljusglimten här: italienskan. Min familj och en liten klick vänner ska hyra ett hus på Sicilien i sommar, och det gör det plötsligt legitimt för mig att göra någonting jag aldrig har gjort förut, nämligen plugga italienska.

Alltså, jag "kan" italienska, typ. Vad menar jag med det då? Jo, jag kan det passivt någotsånär. Jag kan läsa en bok på italienska, om än med viss möda. Men det lustiga är att jag faktiskt aldrig pluggat språket i fråga. På något vis har jag bara sugit upp det, via opera, via systerspråken franska och spanska (båda språk som jag är mycket bättre på och HAR pluggat någon gång i det förgångna), via vetefan. Eftersom jag är typen som gör allt på samma gång utan att det blir någon ordning alls, så hoppar jag i allmänhet planlöst från språk till språk och duttar här och där, bara för att det är så kul och för att det känns som om jag sviker alla andra språk om jag ägnar mig åt ett enda någon längre stund i stöten. MEN nu känns det som om jag har "rätt" att ägna mig aktivt åt italienskan - ohämmat! Tänk, så praktiskt om en av oss resenärer faktiskt kan TALA språket i fråga, och inte bara tolka tal (i rimlig hastighet) och skriven text. Det kan komma väl till pass när vi står där på restaurangen/i affären/vid biluthyrningen och personalen ser upprörd ut och börjar spruta ur sig rotvälska.

Därför ska jag nu hänge mig. Och det passar så fantastiskt bra, nu när jag uppenbarligen inte klarar av att ta in data av annat slag i min trötta stackars hjärna. För språk, det fixar jag att processa. En snuttefilt i den annars nästan totala mörkläggningen.

När folk känner sig påhoppade

Matar på med mitt andra inlägg för dagen här. Jag var nämligen nyss med om en märklig grej.

Jag tänker köpa tårtor till ett litet 44-årskalas som jag ska ha (brukar inte ha kalas för mig själv, men min dotter tycker att det är så kul) och frågade därför per mail det tilltänkta bageriet, Thelins, om innehållsförteckning för deras tårtor. I detta mail framgick det tydligt att det handlade om att säkerställa att en ovo-laktovegetarian skulle kunna äta åtminstone någon av tårtorna.

Jag fick ett goddag yxskaft-svar på formen: Våra tårtor innehåller sockerkaksbotten, vaniljkräm, passionsmousse, o.s.v.

Jo, sa jag, det kan jag utläsa från er hemsida. Jag vill ha en innehållsförteckning där man kan se om det förekommer gelatin, lecitin, o.s.v. där någonstans.

Svaret: Det kan jag inte svara på, jag måste prata med bageriet. "Återkom gärna efter semmeldagen".

Ok, tänkte jag. Vad konstigt att ett så stort, väletablerat företag inte har några rutiner kring detta. De borde ha en pdf som de bara skickar direkt så fort någon undrar över någonting. Och kalla mig skitjobbig, men eftersom den här människan uppenbarligen inte hade någon aning om hur han skulle hantera dylika spörsmål, skrev jag något i stil med att "ok, jag fattar, men inför framtida frågor av denna typ kan ni kolla på den här broschyren från Livsmedelsverket, där det framgår tydligt vad ni är skyldiga att kunna informera konsumenten om." Självklart fattade jag att personen som svarade på mailet själv inte var ansvarig för någonting. Jag tänkte att han kunde göra det man gör som anställd: Skickar frågan vidare till någon som har högre lön. Och det var väl exakt vad som hände.

Svaret kom från en annan, förmodligen överordnad person denna gång:

Hej Elin,

Tack för ditt mail och uppläxning kring Livsmedelsverkets regler, reglerna gäller märkning – vår hemsida har ingen märkning.

Vi är väl bevandrade med reglerna kring våra skyldigheter gentemot våra konsumenter, är du missnöjd med något svar är du välkommen att kontakta mig per telefon.

Med vänliga hälsningar,

Och så namn och telefonnummer - som jag genast ringde.

En rasande människa svarade. Jag frågade - utan att på något sätt vara otrevlig eller påtala den mindre trivsamma tonen i hans mail, om det - om de alltså visste vad som gällde - i så fall fanns någon pdf som man kunde få. På detta svarade han att det fanns det visst det, men de hade ju i ett tidigare mail bett mig återkomma efter semmeldagen ... Och sedan ballade det ur på något sätt, så det sista som hände var att han fräste åt mig att "inga vegetarianer kan äta på våra konditorier, så du behöver inte återkomma alls!"

Shit, alltså. Jag har sällan blivit så illa bemött. Så här i efterhand kan jag tänka att jag borde ha varit tydligare med att "OM ni inte känner till detta - vilket ni säkert gör - så bifogar jag för säkerhets skull denna broschyr. Jag ber TUSEN GÅNGER om ursäkt ifall ni redan vet vad som gäller. Det är inte meningen att läxa upp någon." Men sanningen är att jag trodde att det var ett företag jag kommunicerade med, inte en lättstött människa som tog det hela som en personlig förolämpning.

Och för er som tror att jag är ett as som går igång på att plåga servicepersonal: Jag är faktiskt extremt snäll - alltid. Det grövsta jag kan göra mig skyldig till - liksom inträffade ovan - är att jag uppenbarligen inte på alla sätt säkerställer att inget av det jag skriver kan tas som en personlig förolämpning.

Möjligen köper jag mina tårtor någon annanstans i framtiden.

Att tvingas gå i sin egen skola

En av alla de saker som är bra med att ha barn är att man är så illa tvungen att lyssna på vad man säger till dem. I alla fall då och då går någonting av det jag predikar för min dotter in hos mig själv. Och eftersom barn lyssnar så svampigt uppsugande på allt man säger, så får man verkligen vakta sin tunga.

Idag frågade min dotter "tycker du att du är fin?". Jag svarade tveklöst: "Ja, det tycker jag." Först på rutin, eftersom jag tycker att det är så viktigt att hon lär sig tycka om sig själv - eller snarare aldrig upphör att tycka om sig själv - men sedan hörde jag vad jag sa, och lyssnade till och med. Och, ja, det jag sa stämmer (om än eventuellt inte utan en viss reservation), eftersom jag äntligen - även detta mycket tack vare mitt barn - insett det idiotiska i att gå omkring och ogilla saker hos mig själv.

Förmodligen har jag nu levt ungefär halva mitt liv (om jag inte skulle drabbas av någonting särskilt livsförkortande) och det kan verkligen vara nog med inre negativitet. Andra halvlek vill jag inte under några omständigheter pissa bort genom att gå omkring och ogilla mig själv. Det blir så tydligt när jag ser det utifrån mitt barn. Varför gå en enda sekund och vara missnöjd med den man är? Hur skulle jag känna om hon var det?

Det här gäller också hela min inställning till vad jag kan och inte kan. Om man frågat mig innan jag fick barn om vad jag "kunde", så hade svaret blivit någonting i stil med "typ ingenting". Detta eftersom jag hade en fyrtioårig vana av att gå omkring och tycka att jag borde vara bättre på allting. Bättre än jag var, bara. Punkt. Så om jag inte var bäst, så var det samma sak som att inte kunna alls.

Så himla dumt. Jag kan en jävla massa saker.

Men ännu viktigare än detta är följande insikt, som även denna kommer sig av moderskapet: Man behöver inte kunna någonting. Det är en fördel om man klarar av att försörja sig på något uthärdligt sätt och ett plus om man fixar sin egen hygien, men annars så är det ok att bara vara.

Att livet sedan är fullt av så mycket roliga grejer att man inte hinner med att göra en bråkdel av det man skulle vilja, det är bara en bonus.

"Jaha, men vad fint att du går omkring och har en sådan härlig inställning till livet då. Grattis."

Så klart inte. Man har sitt bagage, sina käpphästar och alla de där skeletten i garderoben.

Men dessa stunder av klarsynthet har blivit så många fler! Sedan mitt älskade barn kom till världen och visade mig vad som spelar roll här i livet.

VAB

Shit, alltså. Lite urlakad här. För att inte säga helt jävla slutkörd. Jag har vabbat hela veckan.

VAB. Det mest utmattande man kan ägna sig åt.

Och jag har kämpat och varit en idealmamma på olika sätt. Två museer har vi klämt: Bergrummet (leksaksutställning) och Tekniska museet. För något måste man göra, när barnet inte är så sjukt att hon är beredd att bara sitta i soffan och titta på Daniel Tiger, men heller inte riktigt friskt nog att gå på dagis.

Bergrummets leksaksmuseum är inte någon barnvänlig historia. Leksakerna är till största delen uråldriga och man får under inga omständigheter röra vid dem. Det är skumt belyst och dessutom jobbar man med läskiga ljud i högtalarna. Min dotter höll mig i handen precis hela tiden, vilket hon aldrig gör annars.

I ett litet rum med madrasserade väggar fick man leka med grejerna. Två, eller var det tre, mjukisdjur. Yay. Min dotter var måttligt imponerad.

Tekniska museet fick dock klart godkänt. Vi var där idag från klockan 11 till 17 då det stängde. Treåringen tyckte att det var toppen att springa omkring bland slitna, urplockade, mer eller mindre experimentella lekarrangemang. På ett ställe skulle man göra bilar av magnetiska klossar, men det fanns bara ett enda hjul i det sorgliga lilla materialutbud som erbjöds. På ett annat ställe kunde man låta en liten bil rulla i en bana, där den stannade upp på flera ställen, p.g.a. bristande energi.

Jag kunde relatera.

Men, som sagt, dottern skulle absolut stanna till det bittra slutet. Vid det laget hade jag för länge sedan dött en inre död till följd av akut tristess.

Men nu tror jag att vabbningen är över för denna gång. I morgon, ljuvlig stillhet framför datorn.

Still crazy after all these years

... som ju Simon & Garfunkel så fint uttryckte saken. I mitt fall apropå gårdagens inlägg om mitt något otillfredsställande vinställ. De kommentarer ni var vänliga nog att lämna påminde mig om någonting tänkvärt.

Ja, jag erkänner, jag tror FORTFARANDE att alla andra går omkring i sina perfekta hem och myser åt sitt perfekt välsorterade vinställ. HUR kan jag fortfarande inbilla mig det, ens tillfälligt?

Idag ska jag städa och jag har börjat så smått. I samband med det har jag tänkt på olika saker/vrår/garderober/lister som borde städas någon gång, eftersom de inte sett en disktrasa på år och dar, men jag har också vid något tillfälle beslutat att jag inte gör någonting åt dessa idag heller. Jag kör bara den vanliga rundan och tar extragrejerna EN ANNAN GÅNG. Och tror ni inte att jag då har snuddat vid tanken att "andra människor gör inte så här - de har inte ställen som de undviker att städa in i det sista"?

Förstå mig rätt här, jag VET att det inte är så. Om inte annat så känner jag till att mina vänner har det långt ifrån perfekt i sina hem. Ändå dyker den underliga idén upp i mitt huvud om att "alla andra" har kontroll och perfektion omkring sig. Som om andras liv försiggick i visningslägenheter fulla av skålar med lime och citroner och fucking vitlök i en sådan där fläta på väggen i köket. Inte gammal sunkig vitlök, mind you, utan jungfrulig sådan, som dessa perfekta människor utan att tveka använder i de franskinspirerade måltider som de fulländar sådär lite till vardags och avnjuter tillsammans med en bättre bordeaux från - wait for it! - sitt välsorterade vinställ.

Lite sent påtänkt nyårslöfte: Jag ska sluta att tro att alla andra människor klarar av livet hundra gånger bättre än jag själv. Och dessutom sluta jämföra mig med andra. Hm, det var ett ännu bättre, mycket mer relevant löfte. Jag tar det i stället!

Värsta vinstället

... och då menar jag dessvärre inte "värsta" som i typ coolaste/grymmaste, utan snarare tvärtom. Kolla här!

Det sorgligaste vinställ man kan tänka sig

Låt mig gå in på detaljer:

Längst uppe till vänster har vi en flaska Asti Cinzano. För den som inte vet så är det ett odrickbart, svinsött bubbel som ingen människa vid sina sinnens fulla bruk vill komma i kontakt med. Lägg till det att just detta exemplar härstammar från bronsåldern och dessutom varit fryst under en period.

Sedan har vi inte mindre än tre(3!) flaskor alkoholfritt bubbel! Billabong Brut! Jesus, liksom. Varför?! Jo, vi fick ta över något bestånd från en som flyttade från Sverige. Men vem fan dricker alkoholfritt vin? Och vem har hjärta och miljöförakt nog att vaska och slänga? Så vi är lite fast med dem.

Vi har också en överbliven Katzenhütte Glühwein från i julas. Den är faktiskt oöppnad, vilket ju gör att vi trots allt kan få glädje av den nästa jul.

Det finns även en flaska teneriffianskt bananvin, Plate (eller möjligen Platé - det är en prick över e:et på etiketten). Den har vi fått av min mamma, som då och då tillbringar några soliga månader på sagda ö. Det har helt enkelt inte blivit tillfälle att öppna denna. Känns som någonting man konsumerar en sommarkväll då man känner sig extra experimentell.

Dessutom har en flaska Havana Club (d.v.s. rom) letat sig in i stället vid något tillfälle, helt enkelt eftersom vi inte har något bra förvaringsutrymme för höga spritflaskor.

Vid ett lågvattenmärkestillfälle innehöll ett av facken en tvåochenhalvdeciliterstetra billig Zinfandel, men där satte jag stopp för ett tag sedan.

I övrigt är det faktiskt äkta rödviner vi ser på bilden. Visserligen inga höjdare, med något undantag, men dock viner som inte är direkt avvikande på något sätt.

Jo, och så finns det en flaska champagne också. Vilket är obegripligt. Normalt sett överlever inte champagne så länge här hemma att den får tid att ligga och dröna där i vinstället.

Och ser ni? Fem gapande tomma hål. Sorgligt.

Ok, vi har en treåring. Det förklarar ett och annat, men inte allt. Det här måste fanimej åtgärdas snarast.

Den negativa sidan av att vara 40+

Jag är fyrtiotre och fyller fyrtiofyra i februari. Inga problem där! För mig har livet verkligen bara blivit bättre och bättre med åldern. Det kanske inte är just själva åldern som gjort allting bättre, men det är fan inte uteslutet, och någonting har det i alla fall med saken att göra.

So far so good.

Att man sedan inte är i sin allra fagraste blomma längre kan ju inte hjälpas, men det känns inte som någon jätteproblem. Man hatade både sig själv och sitt - undersköna! - utseende när man var ung och även om man inte tycker att man är världssnyggast nu heller så a) gillar man sin fysiska uppenbarelse mer än då, och b) spelar det uppriktigt sagt inte så stor roll.

Sedan är det ju synd att man ska vandra vidare på den här vägen och så småningom rakt ned i graven. Man kan inte räkna med att hälsan är på topp hela tiden och att man kommer få ha turen att dö knall och fall mitt under en vinprovning i Provence.

Må så vara.

Men här kommer ett högst aktuellt problem relaterat till åldrandet: Skaderisken! Jag gjorde mig förbannat illa i armen häromnatten. Det är så att jag knappt kan använda eländet (höger arm dessutom och jag är högerhänt). Riktigt jobbigt, i synnerhet när man har en treåring att klä på, leka med, jaga omkring o.s.v.

Jaha, vad var det som hände då den där ödesdigra natten? Var du ute och slarvade på stan i halkan? Var månne alkohol inblandat? Då får man ju faktiskt räkna med att det kan hända någonting sådant här i din ålder.

Nej. Jag var hemma i min säng. Och sov. Sedan slängde jag ut med armen av någon anledning. Jag tror att jag typ kastade av mig täcket. Jag slog inte i någonting. Jag bara ... gjorde mig illa. Någonting hände i muskeln där uppe vid axeln någonstans. En sträckning? En bristning? Jag vet inte. Jag vet bara att det gör ont som fan och omöjliggör diverse aktiviteter. Som att sätta på sig en bh, eller tvätta håret, eller klä på en trilskande treåring.

Just denna aspekt av åldrandet kunde jag vara utan, känner jag.

Svårsjunget

Jag och maken försöker oss då och då på att sjunga tillsammans. Inte för att vi är några sångare (eller ok, jag är faktiskt gammal sångerska, men maken är så där på att hålla tonen), utan som ett sätt att umgås. Typ. Go figure. Vi tycker hursomhelst att det är roligt.

Nästan undantagslöst väljer vi dängor som vi inte har en rimlig chans att lyckas med. Här följer ett axplock:

Twentieth Century Fox-introt

Det här hör ju till det som är möjligt att framföra en variant av, bara man är två personer. Jag brukar ta den stämma som liksom fyller i, bl.a. med TA-TA-TA-TAAAA på slutet. Det brukar faktiskt gå att identifiera vad vår lilla duett ska representera.

HBO-introt

HBO-kören är ju också möjlig att framföra, om än inte helt lätt att identifiera för den oförberedde. Det här sker främst när vi ska kolla på någon serie tillsammans och då är kruxet att försöka hitta tonarten utifrån bruset som föregår det hela. Hm, kanske är det mest jag som brukar göra detta, när jag tänker efter. Nå, svårt att hitta tonarten i förväg i alla fall.

Sedan kommer vi till våra två favoriter - och här börjar det bli riktigt, riktigt svårt.

Imperial March

Imperial March är faktiskt ganska förrädisk till melodin och jag ska erkänna att jag själv - inte bara den något osäkrare maken - har en tendens att sikta fel. I synnerhet när vi båda klämmer i samtidigt. Det brukar inte hindra oss nämnvärt. Det svåraste partiet i hela låten är fiolslingorna nära slutet. Har aldrig fått till det riktigt tillfredsställande faktiskt. Men på det hela taget är det inte alls omöjligt för en utomstående att förstå vad det är vi har gett oss på att sjunga.

Star Wars-temat

Och så på delad favoritplats med Imperial March har vi själva Star Wars huvudtema. Särskilt inledningsfanfaren är riktigt knepig. Och jag kommer aldrig ihåg var ettorna ligger (vad kommer på slagen och vad är synkoper som hamnar någonstans däremellan, liksom). Det lugnaste partiet är också överraskande svårt att få till så att man fattar vad det är frågan om.

Försök själva så får ni se!