Jag tycker till #20 - Ghostbusters (2016)

Ghostbusters (2016), redo för spökcombat

Den här filmen gjorde mig verkligen arg. Riktigt jävla pissförbannad. Jag menar, vad fan är det frågan om?

För den har ju blivit totalsågad, det var allt jag visste om den. Synd, tänkte jag, för det var en sådan bra idé med enbart kvinnor i spökjägargänget. Kvinnor som dessutom inte var Natalie Portman, Scarlett Johansson, Jennifer Lawrence och Alicia Vikander - typ, ni fattar vad jag är ute efter. Verkligen tråkigt att filmen tydligen var så dålig.

Men sanningen här är ju så himla mycket mer sorglig: Den ÄR inte dålig, visar det sig i försök. Den är skitrolig! Och casten är underbar! Garanterat den bästa av Ghostbustersfilmerna.

Så vad är problemet? Varför så sågad? Det finns nog dessvärre bara ett rimligt svar på detta: Det var kvinnor i huvudrollerna, och de var dessutom inte klassiskt undersköna, utan utseendemässigt helt vanliga.

Shit, vad jag blir förbannad. Jag kokar så att det bara pyser ur öronen på mig.

Men jag försöker samla mig här och se några äkta brister hos filmen. Och handlingen är ju sådär, det är den. Och hela stilen med den här typen av lysande, omkringfarande och i förekommande fall lite tokroliga spöken är inte min grej. Och, ja ... Det är Ghostbusters, helt enkelt. Inte så kul i sig.

Men dialogen! Underbar. Och casten! Så jävla charmig och rolig. Hela upplägget med lite halvlyckade människor som kämpar i motvind! Skitbra.

Jag är väldigt trött och desillusionerad. Trodde faktiskt att vi kommit längre. Blä.

Ursäkta, vad fan är det frågan om?

Vad har kvinnan på sig?!

Uppenbarligen har man gjort en uppföljare till Jumanji - ni vet den där gamla filmen där Robin Williams spelar ett brädspel och råkar frammana elefanter (har själv inte sett den, men det tycks vara vad det kokar ned till). På bilden ovan syns casten i den nya filmen.

Hallå? År 2017. VARFÖR är samtliga män klädda i vettig djungelutstyrsel medan den enda kvinnan har knappt 50% av kroppen täckt? Bar mage?! Allvarligt! Tydligen är det fråga om ett gäng ungdomar som sugs in i ett dataspel och blir sina avatarer, men jag tycker nog att man kunde tänka sig lite rimliga kläder i alla fall - det finns ingen lag som säger att en kvinnlig figur i ett dataspel måste se ut som en lallande bimbo.

Pinsamt och dumt. Jag är otroligt trött på det här och jag trodde nog att vi var på väg åt rätt håll, men tydligen inte just denna gång i alla fall.

TILLÄGG:
Ah, nu har jag sett att den flicka som i filmen spelar spelet och väljer(?) den barmagade spelfiguren är en "wallflower" (vad säger man på svenska? panelhöna?). Så då får man väl anta att hon önskar att hon vore en barmagad hottie. Nå, jag gillar det inte i alla fall. Fel signaler till unga flickor som känner sig impopulära. Förmodligen ska det anses vara en förmildrande omständighet att den "snygga" tonårstjejen tvärtom blir en tjock, medelålders man.

P.S. Jag har väl blivit en gnällig tant, antar jag, men faktiskt så vill jag inte att min dotter växer upp under samma omständigheter som jag gjorde och ständigt känner ett outtalat krav på sig själv att vara "läcker".

Jag tycker till #16 - Storks

Min kombinerade läs- och filmtittarsvacka tycks ha lättat lite nu, efter det positiva beskedet från förlaget angående mitt manus (del 3 av En väktares bekännelser) och jag har idag med behållning börjat läsa min bloggkollegas (Louise Baumgärtner) debutroman, Skuggvinter.

Men hursomhelst, när jag nu varit i denna svacka har det visat sig att barnfilmer varit det enda som funkat för mig. Jag har med framgång kunnat se om filmer som t.ex. Trolls och Zootropolis/Zootopia och jag har konsumerat avsnitt efter avsnitt av Svampbob(!). Dessutom har jag sett en del nytt och då bland annat Storks (2016).

Och jag älskar den. Har faktiskt sett den två gånger på lika många dagar.

Först var jag inte helt såld, eftersom det klassiskt nog handlar om en film där karaktärerna utgörs till ca 95% av manliga varelser. Det hör till mina käpphästar och jag blir så otroligt irriterad av det.

Dock vann filmen till slut mitt hjärta, och mest av allt mitt modershjärta. För det här handlar om storkar som levererar bebisar - eller ja, när filmen börjar så har de egentligen slutat med det, men så blir en till i alla fall av misstag och då måste den också levereras (i lönndom). Och ett genomgående tema i filmen är att bebisar är underbara och alla som ser en sådan kommer att smälta ohjälpligt.

Jag hade inte fattat ett skit av detta innan jag blev mamma. Det hade gått över huvudet på mig totalt och jag hade undrat vad alla tramsade om. Men som det är nu tycker jag att det är så himla FINT! Just det faktum att bebisar - som vi alla vet är skitjobbiga och långt ifrån alltid helhjärtat önskade - visas som någonting superhärligt som visserligen kan vara besvärligt, men som man gladeligen lägger ned sitt liv för, det går hem hos mig. Idealiserat som satan, men ändå i grunden så himla SANT. Den här kärleken man känner som stundom hotar att vrida sönder hjärtat på en ... Att den får sådant fritt spelrum, det gör mig lycklig och gör att jag älskar filmen, trots extrem övervikt av manliga varelser.

I slutet - och det är inga major spoilers i detta, eftersom vi alla fattar vartåt det barkar från filmruta ett - så får ett gäng människor sina hett efterlängtade bebisar av storkarna, och här är det faktiskt plötsligt väldigt framåt och oinsnöat. Det förekommer klassiska kvinna-man-par så klart, men även ensamstående och samkönade par. Inte en dag för tidigt att det visas på ett naturligt sätt i en barnfilm.

Liksom många tecknade filmer, så är denna ännu bättre när man ser den en andra gång. Misstänker att jag kommer att se den fler gånger framöver.

Jag tycker till #15 - 3%

Ok, lägg ned allt ni håller på med och se den här serien omedelbart! På riktigt. Det är Netflix och den heter 3%. Finns inget att vänta på! Sjas!

Men ok, ifall du vill höra lite om vad den handlar om samt min personliga upplevelse av den så kan du väl hänga kvar en stund.

Jag är oerhört misstänksam mot serier som heter någonting med siffror. Jag har blivit besviken alltför många gånger. Sense8. The 4400. The 100. The 142.57. (Ok, den sista var påhittad.) Därför var jag extremt osugen på den här. Jag kommer faktiskt inte ihåg varför jag ens klickade på den, men jag är glad att jag gjorde det. För den är fantastisk!

I korthet handlar det om att den största delen av befolkningen lever i misär i en enorm kåkstad, medan - just det - tre procent bor på en ö, Maralto, där samhället ser helt annorlunda ut och där alla lever i harmoniskt välstånd. För att få en chans att hamna på Maralto så måste man genomgå "processen", vilket man i så fall gör en enda gång, när man är 20 år gammal - endast tre procents genomströmning på den uttagningen, som man kan gissa. Sedan finns det naturligtvis en grupp rebeller som kallas för "a Causa" och som vill störta hela denna samhällsordning.

Här kommer listan med anledningar till att se serien:

1. Det är en dystopi av hög klass.
2. Den är brasiliansk.
3. De goda är inte så förbannat goda och de onda är inte så förbannat onda.
4. Det handlar - liksom alla de bästa dystopierna - om en uttagning.
5. Kvinnor får finnas och vara aktiva.

Punkt 1: Förutsättningarna sitter där, även om världen känns väldigt liten och begränsad (liksom i The Hunger Games, och det hindrar ju inte den från att vara skitbra). Dessutom är det riktigt bra skådespeleri, med visserligen presentabla, men inte undersköna skådisar. Man tror på det, liksom.

Punkt 2: Tack gode, gode gud att vi slipper det amerikanska bräkandet för en gångs skull! Det är extremt exotiskt i sig att det utspelar sig någon annanstans i världen än där vi är vana. Det bidrar också till att det känns mer genuint.

Punkt 3: Shit, vad huvudpersonen och övriga "goda" karaktärer beter sig illa. De skyr inga medel för att gå vidare i processen.  Och hjälp, vad de "onda" karaktärerna har sympatiska, förmildrande sidor.

Punkt 4: Åh! Uttagningar! Jag ÄLSKAR dem! Jag kan avslöja att mitt eget dystopiprojekt handlar om just en uttagning. Jag får aldrig nog av dem. Att utsätta folk för olika sjuka tester, fysiska och psykologiska. För mig är det höjden av spänning.

Punkt 5: Och kvinnorna då. Är de snyggare än genomsnittet? Jepp, men det är väl även männen i så fall. Finns det kvinnor som är onödigt mycket uppdollade? Nja, njo. Det finns en, men jag tycker hon funkar skitbra precis på det sättet. OCH, tjejerna är verkligen inga mesar. Långt därifrån. Den tyngsta i hela bunten är en kvinna. Och man spelar heller inte på kvinnornas sexuella framtoning. Inget trams, liksom. Det förekommer i alla fall en sexscen (möjligen flera?) och då är det den coolaste kvinnan som driver det hela och allt sker på hennes villkor. En ovanlig detalj är f.ö. att tjejerna i uttagningen inte har några bh:ar, vilket jag tycker är befriande. Det innebär bl.a. att den coolaste tjejens bröst INTE sitter någonstans uppe vid nyckelbenen, utan där bröst normalt faktiskt sitter(!). (Sedan kan eventuellt någon tycka att just precis bh-friheten är utmanande på ett typiskt objektifierande vis, men jag håller inte med.)

Där har ni det. Bara att se den så fort ni får en 8 x 45 min-lucka i era scheman.

Och Nobelpriset i litteratur går till ...

... en man.

Jaha.

Men det är klart, det brukar ju vara så.

Ok, men vadå då? Man kan väl inte hålla på och kvotera Nobelprisvinnare? Om Kazuo Ishiguro nu var den mest välförtjänte kandidaten så var han väl det?

Mm. Det är ett sätt att se på det. Personligen har jag en känsla av att det fanns ett gäng alldeles likvärdiga kandidater. Det finns nämligen jävligt många bra författare i världen att välja bland.

Jag skulle tro att väldigt många av dem är kvinnor.

Fjorton (14!) är antalet kvinnliga Nobelpristagare i litteratur sedan det första priset utdelades 1901. Hur många manliga pristagare? Hundra (100!).

That's right, gott folk. Någonting är en aning snett här.

Och en sak som stör mig redan innan det skett (och möjligen kommer vi aldrig dithän): Om det skulle vara uteslutande kvinnliga pristagare i tjugofem år framöver, så skulle det anses som någonting oerhört kontroversiellt, vinklat och pk. Hur många män i följd tror ni vann priset 1967-1990? Just det, tjugofem (25!) - för er som inte får ihop matematiken där så var priset delat (mellan två män) 1974.

Men det är klart. I vår fina, moderna, upplysta tid - säg fr.o.m. 1990, så har ju faktiskt åtta (8!) pristagare varit kvinnor - åtta av de fjorton kvinnliga pristagare det rör sig om totalt. Det måste väl vara ett steg i rätt riktning ändå?

Javisst, men under den perioden har tjugo (20!) män fått priset.

För vi vill ju inte att det ska gå alltför fort framåt. Nej, det ska mjukas upp med tiden. Är väl tanken.

Fy fan, säger jag.

Sorgesång #6 - att skjuta sig själv i foten

Eftersom den skada som just skett är så oerhörd och jag inte orkar säga så mycket mer om den just nu, så tänkte jag ondgöra mig över en vagt relaterad sak.

Igår tittade jag på Trump-installationen medan jag lagade mat med köksfläkten på och samtidigt pågick barnprogram på tv i bakgrunden, vilket tillsammans gjorde att jag inte hörde så förfärligt mycket av vad som sades. En sak hörde jag dock: hur den kvinnliga kommentatorn sköt sig själv och alla oss andra kvinnor i foten genom att kommentera vad Hillary Clinton, Michelle Obama och andra damer i bild hade på sig, vem som härmat vems garderob o.s.v. De två manliga kommentatorerna var lätt roade och den kvinnliga kommentatorn sa fnittrande: "Women care about these things."

Och visst, det står var och en fritt att både intressera sig för och tycka till om vad kvinnliga politiker valt för kläder och hur man upplever att det fungerar, men man kan INTE göra det i den här typen av sammanhang och tro att det inte påverkar saker och ting. Det är nämligen inte någonting man kan prata om utan att sänka nivån på diskussionen, eftersom det man ofelbart gör är att man sänker kvinnorna några snäpp. Under männen, vars utseende oerhört sällan diskuteras över huvud taget.

Det kan tyckas vara en liten sak att hänga upp sig på - och visst, det var sannerligen inte det värsta som hände i och med gårdagens installation - men det hör till de idiotier här i världen som jag tycker att man bör sträva efter att få ett slut på.

Middagslursgenusfunderingar

Mitt barn sover middag och jag passar på att kasta in ännu ett kort inlägg för att kompensera för radiotystnaden över julhelgen.

Tänkte vara lite genusmedveten och tipsa om denna artikel av Clara Lidström (tips om denna hittade jag själv här). För hon har ju rätt, inser jag när jag läser (läs själv, om du vill veta vad jag pratar om): Kvinnligt ses som just kvinnligt och inte allmänmänskligt. Jättekonstigt egentligen, när vi kvinnor utgör drygt(?) hälften av mänskligheten.

Googlade lite och upptäckte att 14 av totalt 113(?) utdelade Nobelpris i litteratur gått till kvinnor. 12%. Borde gå att balansera upp en aning. Noterade också att 12 av De Aderton är män.

Språkporr #6 - japanskan skiljer på du och du

På förekommen anledning (nämligen exemplariskt intresserad kommentar från bloggaren Bara hittepå) tänker jag nu redogöra för det fascinerande området andra person i japanskan.

Man ska ha klart för sig att det bästa och artigaste är i allmänhet att inte säga "du" över huvud taget - bara genom att använda ett pronomen (eller liknande) ligger man i riskzonen för att vara plump. I stället ska man om möjligt använda den tilltalades namn tillsammans med lämpligt suffix, varav det säkraste kortet är -san (jag känner att tilltalssuffixfenomenet behöver ett eget inlägg, så nog om det här). Det påminner alltså i svenska öron om det ålderdomliga - och eventuellt något nedlåtande - sättet att direkt tilltala med namn, som i "Vill (fröken) Aina ha lite kaffe?" I japanska är detta tilltal fullständigt normalt och har inga sådana konnotationer.

Med detta sagt så ska jag med glädje redogöra för japanskans olika ord för "du", i raskt fallande artighetsgrad.

あなた (anata) - neutralt och bra, men bör inte användas så fritt som i svenska - att stå och säga "du" till en japan är liksom lite känsligt i sig och det är bättre att formulera om sig och prata runt det hela på ett indirekt sätt (ett område där japanskan överlag excellerar)

君 (きみ - kimi) - används mest av män till kvinnor, känns ganska intimt och därför också potentiellt sett lite burdust - jag har även hört unga pojkar använda detta på ett "mjukt" sätt med varandra, och det är nog i så fall väldigt intimt

お前 (おまえ - omae) - kan vara ordentligt grovt, men jag tror att det används fritt mellan unga män som känner varandra väl och som liksom har den stilen sinsemellan

 あんた (anta) - är ju alltså en lätt sammandragning av det neutrala "anata", men det får därmed en helt annan ton, som kan vara rätt grov, men jag har också hört det användas inom familjen på ett inte alltför hätskt sätt (dock tror jag t.ex. inte att det är läge för ett barn att använda det för att tilltala sina föräldrar)

手前 (てまえ - temae) - mycket grovt och brukar uttalas "temee", i den mån det alls används - inte ofta i praktiken - hörs dock ofta i animesammanhang

貴様 - (きさま - kisama) - extremt grovt och inte heller detta används väl egentligen i praktiken (om man inte är en riktig tuffing som tänker ge sig på någon handgripligen), men är inte helt ovanligt i anime

(Notera även att de flesta av dessa "pronomen" (det är inte strikt talat sådana, tror jag) används gissningsvis till 95% av män. Kvinnor uttrycker sig nog i allmänhet artigt och försiktigt och håller sig till namn och ett och annat "anata". Men det ordnar väl upp sig även i Japan så småningom, får man hoppas.)

Som synes är jag lite osäker på de exakta nyanserna, och det kan säkert skilja sig mellan olika sociala grupper. I vilket fall som helst ska man vara bra mycket japan - till börd eller genom social assimilering - för att någonsin använda någonting annat än det neutrala "anata". Alltså verkligen - experimentera inte på kvinnan på gatan!

Glädjetjut #4 - min egen sexism

Först vill jag säga att jag inte tror att det här är okej. Mina genusmedvetna vänner skulle säkert bli upprörda. Tur att ingen människa läser den här bloggen. Utom möjligen sagda vänner ...

Idag på väg från lämning på dagis, backade en cementblandarlastbil (ja, jag hittar på ordet) in på en gata precis framför mig, så att jag blev stående med den tomma barnvagnen och tittade på det pustande, frustande samt pipande åbäket på nära håll. När förarhytten till sist blev synlig så satt där till min förvåning och glädje en stilig, blonderad kvinna med läppglans. Jag önskade då att detta hade skett på vägen till dagis, så att jag hade kunnat visa min dotter att hon absolut kan bli cementblandarlastbilsförare om hon vill när hon blir stor. Hon är nämligen tokig i bilar.

Fast jag vill ju också gärna visa henne att man inte behöver vara stilig, blonderad eller ha läppglans. Men man kan/får det, liksom. Även om man är cementblandarlastbilsförare.

Lite förvirrande hela grejen, men huvudsaken är att jag blev glad.

Språkporr #5 - japanskans sexism

Det här är väl en mindre trevlig aspekt av japanskan, men inte desto mindre mycket intressant.

På japanska finns ett gäng ord som kan betyda "jag", men vilka som kan användas är könsbundet. Jag säger "kan" med reservation för att det med all säkerhet finns folk som bryter mot detta mönster - folk är trots allt folk, även i Japan.

Så här ser det ut:

私 (わたし- watashi) - neutralt
私 (わたくし - watakushi) - extremt formellt
あたし (atashi)  - barnsligt, används bara av kvinnor
僕 (ぼく- boku) - ganska neutralt, åt det mer avslappnade hållet, används bara av män
俺 (おれ - ore) - ganska rough, används bara av män
わし (washi) - lite töntigt och förlegat har jag en känsla av, används bara av män - företrädesvis av äldre män, men jag har även hört ynglingar använda det, så det kanske är på frammarsch, vad vet jag

Notera alltså att män har ett brett spann att röra sig med, medan kvinnor kan förhålla sig antingen neutralt eller barnsligt till den egna personen.

Och det måste jag säga om Japan att det helt klart är det mest öppet sexistiska land jag varit i. Män sitter ohämmat och läser sin läskiga, tecknade skolflicksporr på tunnelbanan och kvinnorna är så tillpiffade att det är löjligt - i synnerhet de högklackade tortyrredskap de envisas med att ha på fötterna säger väldigt mycket om deras ställning i samhället.

Men språket i sig är det sannerligen inget fel på. Själva japanskan kan ju inte hjälpa att den används lite snett.

Språkporr #4 - tyskans eftertryck

Tyska har ett oförtjänt rykte om sig att vara lite fult. Jag tycker tvärtom att det är ett vackert och härligt språk med ett slags inbyggt eftertryck som jag inte upplever i något annat språk som jag varit och pillat på.

Och visst har det att göra med att verben ofta hamnar i slutet av satsen. Man hålls sannerligen på halster in i det längsta.

Här är ett, visserligen ganska överskådligt, exempel från en gammal grammatikbok som jag sitter och slöläser i (as you do ...):

Ich glaube, dass* wir in Hannover umsteigen müssen.
Jag tror att vi måste byta [transportmedel] i Hannover.

"Ich glaube" - jag tror - "dass wir" - att vi - än så länge håller tyskan jämna steg med svenskan. Men sedan har vi "in Hannover" - i Hannover (ja, vad ska vi göra där för något trevligt?) - "umsteigen" - byta [transportmedel] (ok, kan/bör/får/kommer att byta?). Och så kommer då avgörandet: "müssen" - måste (aha, vi har inget val alltså, och denna information kommer du med först nu?).

Men samma sak, med verbet sist i satsen, har man också i japanska, och det är faktiskt det språk som jag känner har minst eftertryck av alla (ingenting negativt i sig - jag älskar japanska), så det har inte bara med detta att göra.

Bland det härligaste med tyskan och det som jag upplever extra emfatiskt, är alla "ge"-prefix.

Ich lese.
Jag läser.
Ich esse.
Jag äter.

Ingenting anmärkningsvärt där.

Ich habe gelesen.
Jag har läst.
Ich habe gegessen.
Jag har ätit.

Yes, här börjar det hända grejer. Att ha "gelesen" har helt klart lite mer oomph än att ha "läst". Och när vi har ätit, har vi inte bara "geessen", utan även gjort det med ett extra g inslängt för att få lite - wait for it - eftertryck.

Det är min tolkning av det hela. Tysken själv tycker väl att hon bara har läst och ätit, utan vidare dramatik. Tänk så fel hon har.

*Notera min moderna stavning här. Jag försöker hänga med min tid, men gud, jag älskade ß här och saknar det något förfärligt!

Språkporr #3 - kinesiskans toner

Jag höll mig in i det sista borta från kinesiska, dels eftersom jag hade språkstopp (jag försökte redan lära mig sex olika språk och tyckte att det kunde räcka) och dels eftersom jag tänkte att de där "tonerna" alla pratar om skulle vara omöjliga att lära sig i vuxen ålder.

Men till slut kunde jag inte hålla mig längre. Jag menar, bara själva denna svårighet blir ju omöjlig att stå emot i längden. Och en miljard kineser kan inte ha fel. Typ.

Nå, det är i alla fall mandarin jag gett mig på - det är den variant av kinesiska som flest människor talar (någonting i stil med 700 miljoner människor har det som modersmål!) - och där har vi fyra toner att röra oss med, samt en icke-ton. Vilket alltså i praktiken är fem olika sätt att uttala en enda, i övrigt identisk stavelse.

Ja, jag får också rysningar. Tanken svindlar.

Det klassiska exemplet är stavelsen "ma", som genom applicering av de fyra olika tonerna samt icke-tonen (alltså, det är inte jag som hittat på att det finns stavelser som "inte har någon ton") kan betyda sinsemellan helt olika saker: "mamma", "hampa", "skälla på", "häst", och den sista, tonlösa varianten, är den frågepartikel som används vid ja- och nejfrågor. Som alla förstår så har detta givit upphov till en mängd tungvrickare av typen "skäller mamma på hampahästen?".

Den glada nyheten är att det inte är så himla svårt att faktiskt - i vuxen ålder - lära sig att både uppfatta och producera de här tonerna. Vi har prosodi (språkmelodi) i svenskan som ganska väl motsvarar det som pågår i kinesiskan. Faktum är att svenskan till och med räknas till den grupp av språk där man har betydelsebärande toner (tänk "tomten" som omger huset och "tomten" i luva).

Vilka är då de här tonerna - och deras tonlösa komplement? Svårt att förklara och lätt att länka till (kvinnan i det här klippet kallar faktiskt icke-tonen för den neutrala tonen och det ska jag också göra i fortsättningen).

Nedskrivet ser det ut så här:

mā 妈 - mamma - första tonen: hög, flat ton

má 麻 - hampa - andra tonen: stigande ton, som i en fråga

mǎ 马 - häst - tredje tonen: låg ton, som i sin renaste form gör en liten dipp och sedan går upp igen

mà 骂 - skälla (på) - fjärde tonen: fallande ton, låter lite avsnoppande

ma 吗 - frågepartikel - neutral ton: det händer inte så mycket alls, liksom

(Här har jag använt så kallad Simplified Chinese, vilket innebär att tecknen är något förenklade i förhållande till de traditionella tecknen.)

Sedan ska man inte tro att man är hemma på något sätt bara för att man kan sätta en enskild stavelse tonmässigt - det har man väldigt lite användning av i praktiken. Det är när man börjar sätta ihop olika stavelser som det börjar hända grejer, men det tar vi en annan gång.

Alltså, kan det finnas någon som inte blir glad av det här?