Star Trek har alltid dragits med major problems. Och många av dessa tycker jag faktiskt att man har försökt åtgärda (med varierad framgång) i den här filmen.
Det är ju ingenting konstigt med att ett futuristiskt rymdkoncept som tillkom på det glada sextiotalet är behäftat med en massa trams - det är snarare oundvikligt. Allting är i någon mån ett barn av sin tid, och Star Trek är det eventuellt lite mer än många andra saker.
I min ungdom rådde något slags Coca Cola-vs-Pepsi-krig mellan Star Trek och Star Wars och jag var militant Star Wars-fan. Såpass fanatisk att jag egentligen inte sett tillräckligt mycket Star Trek för att alls uttala mig. Men det tänker jag göra i alla fall. Folk som verkligen vet någonting om Star Trek kan förfasa sig allt de vill och peka på olika felaktigheter i inlägget, men det må vara hänt. Det som nämns här är mer känslomässiga, högst subjektiva fakta.
Vad är det för problem jag anser att Star Trek haft genom alla år då? Här är några av dem:
1. Alla i världsrymden pratar obruten engelska (klingon i all ära, men det är inga problem att vid behov övergå till engelska).
2. Alla utomjordingar är fullständigt humanoida, så när som på benstrukturen i pannan. Eller, i förekommande fall, pottfrippa och spetsiga öron.
Tungt utomjordingskap
Lättare utomjordingskap
3. Livet ute i rymden är sterilt och okomplicerat, utan närmare påverkan på dem vars tillvaro detta utgör.
4. Rymdskeppet Enterprise är utrustat med någon sorts energisköldar(?) vars kapacitet mäts i procent. Det enda som händer medan sköldarna håller på att ge upp är att det börjar spraka i hörnen på kommandobryggan.
5. Alla prekära, planetärt situerade situationer kan lösas genom att man beamas upp i skeppet.
6. Vulcans (såsom allas vår Mr Spock) kan inte för sitt liv - ens efter att ha levt tillsammans med människor i åratal - begripa vad det är vi talar om när vi använder metaforer.
"What the f***?"
7. Vulcanhälsningen är fruktansvärt töntig.
Hur bemöts dessa problem i filmen? Jo, det ska jag berätta:
1. I den här filmen, i stället för att alla obesvärat talar världsrymdens lingua franca (engelska), så blir besättningsmedlemmarna hela tiden lika ställda över att utomjordingarna pratar engelska. Såpass ställda att de frågar: "How can you speak our language?" Och utomjordningarnas engelska är dessutom bruten på olika charmiga sätt. Min absoluta favorit är kvinnan av utomjordisk härkomst som inte talar engelska alls (utan någonting som låter som en blandning av något slaviskt språk och isländska), men vars språk simultanöversätts av någon sorts programvara. Det är lite som när man tittar på en engelskspråkig dokumentärfilm översatt till franska: Så fort själva berättarrösten (som är på franska) försvinner och det övergår i direktprat (någon välrenommerad forskare eller dylikt uttalar sig om ett eller annat) så lägger man en ljudmatta av franska över engelskan, så att det blir omöjligt att lyssna på/förstå något av språken. Här är det dock extremt lyckat! Om man som jag är en inbiten språknörd, så är det helt underbart att höra dämpad "utomjordiska" strax under den begripliga, lätt dataintonerade engelskan. Slå det, Siri!
Icke engelsktalande utomjording med toppigt huvud, får en översättningsdevice av en annan utomjording - även denne med toppigt huvud (dock inte med exakt samma benstruktur, vilket gör att vi förstår att han kommer från en helt annan planet än den icke engelsktalande utomjordingen)
2. De flesta aliensarna i filmen är fortfarande ganska ordentligt humanoida, men det finns undantag. Och man har utökat benstrukturen i pannan, så att alienskapet i stället omfattar hela huvudet (se illustration ovan). I förekommande fall med en sorts "gripkam" på hjässan, där man kan förvara saker. (Okej, okej, det
har omfattat hela huvudet även tidigare, men inte med fullt fungerande gripkam i alla fall!)
3. I stället för att alla utan att fundera över saken flyger omkring i rymden stardate efter stardate, så tänker de på sina familjer och Kirk själv har faktiskt planerat att han ska lägga ned hela grejen, efter innevarande uppdrag. För övrigt är det väldigt fint att det visar sig att Sulus familjesituation är av det mindre traditionella slaget, helt utan att man komplicerar saken: Han har (ser det ut som) en dotter tillsammans med sin pojkvän/make. Inga konstigheter där, liksom. Sådant bejublas. Det känns också som att man på så sätt har försökt röra sig en bit bort från sextiotalet. Det har man däremot inte när det gäller den kvinnliga delen av besättningen på Starship Enterprise: Kvinnorna går omkring i löjligt kortkorta små klänningar i typiskt sextiotalssnitt. Det tycker jag faktiskt att man lätt hade kunnat ordna, utan att döda Star Trek-själen. Men men, man kan inte få allt. Hur gled jag in på genus här? Jag vet inte, men grejen är i alla fall att de försökt få människor att vara människor. Det är läskigt och jobbigt att vara ute i det okända hela tiden.
4. När det gäller skeppets skyddssköldar så nämns de knappt! Visst, "shields are inoperable" och de ska rerouta någon energy-blablabla on the fly när det börjar gå illa, och någon procentsats nämns väl kanske i detta sammanhang, men det sprakar inte i hörnen på kommandobryggan, utan (SPOILER ALERT) The Enterprise går sönder och samman och störtar till sitt fördärv. Plain and simple. (Okej, det har visst hänt även förr, men jag gillade att skeppet verkligen föll i bitar och att vi slapp "shields are down to x percent"-tjatet.)
5. Beamandet är inte heller det problemfritt. Man kan bara beama ett visst antal människor i taget och helst bara en i taget (för att de olika individerna inte ska blandas ihop huller om buller). Man behöver ha någon sorts signal-device på sig också. Tror jag. Jag kommer inte ihåg, men något var det med det där i alla fall. Det var åtminstone adresserat. Kudos!
6. Spock är riktigt gråtfärdig på sina ställen i filmen och smärta uthärdar han endast relativt stoiskt. Fortfarande säger han dock frekvent saker i stil med att "I fail to see the relevance of <insert något metaforiskt uttalande som en jording skulle köpa rakt av, utan att fundera över saken>". Men annars vore ju karlen inte Spock!
Spock har ont
7. Vulcanhälsningen används med måtta. En gång, tror jag. Och annars hade väl de seriösa fansen startat ett världskrig.
För övrigt kan jag säga att, inte helt oväntat, så måste Kirk i slutet dra i ett antal spakar på ett svåråtkomligt ställe för att rädda en hel (extremt Eschersk) rymdstad. Säkerhetsanordningar får självfallet aldrig finnas lättåtkomligt - vilket ju är en allmän filmsanning, som inte Star Trek ensamt ska lastas för. Dock kom jag då att tänka på följande Dilbert-strip:
