"Jag har en stek i ugnen"

Nej, jag är inte gravid, tack gode gud - här blir det inga fler tillstånd av det slaget. Men häromdagen, när jag var och hämtade lillan hos morföräldrarna, hörde jag mig själv säga: "Vi måste skynda oss lite för jag har en stek i ugnen."

En stek. I ugnen. Jag! Hur gick det till? Hur gick jag från snabbmakaroner och prinskorv till gårkvällens rådjursstek med potatismos, gräddsås och smörslungade sockerärter?

Alltså, det är som att ha träffats av blixten och blivit utrustad med en superkraft (blink, blink, Karl Modig). Jag lagar mat och skulle till och med vilja gå så långt att jag säger att jag kan laga mat. Lilla moi! Lagar mat. Kan laga mat.

Och här är scoopet: Det är inte speciellt svårt. Det man behöver är lite tid på sig. För en enkilos köttklump i ugnen får man räkna med att det tar upp till 1,5 h i 125 grader - det beror på köttklumpens exakta natur o.s.v. Kärntemperaturer googlar man. En köttermometerapp hade ju varit smutt, men än så länge får man ha en fristående apparat - för termometer måste man ha, det är a och o.

Sedan är det bara att slappna av och pilla sig i naveln eller annan lämplig kroppshålighet. Och när det är ca en halvtimme kvar kan man skala lite potatis eller något och sätta på. Spadet från steken använder man sedan till eventuell sås, som då automatiskt får en proffsig ton. Alltså verkligen, det är löjligt tillbakalutat.

Men det här är alldeles nytt. De första fyrtiotvå åren av mitt liv levde jag på andras kokkonst (i synnerhet min mans, sedan tolv år tillbaka) alternativt ovan nämnda snabbmakaroner.

Sedan träffades jag av blixten.

Havtornspoäng

Idag har jag nästan inte fått någonting gjort över huvud taget. Jobbat minimalt och ineffektivt. Lagt i en tvätt. Inte många poäng där.

Men just nu lagar jag i alla fall köttbullar med trattkantarellsås och jag tänker göra en liten gurksallad till med havtorn i. Just det där med havtorn tycker jag att jag ska ha innovationspoäng på.

Nästan så att det väger upp dagens overksamhet i övrigt.

Havtorn heter uppenbarligen "tyrni" på finska, kan jag utläsa på paketet. Gotta love that finska. Ett vackert ord som hade kunnat vara namnet på en nordisk gudom eller någon lämplig alv i Sagan om ringen.

Så här blev den

Minskad skamfaktor = ökad risk för hjärtinfarkt

Alltså, de här självbetjäningsterminalerna på McDonald's ... De har ju tagit bort alla spärrar, liksom. Man behöver inte längre försöka se lite normal ut inför tonåringen i kassan. Det är bara att vräka på med valfritt antal instanser av hamburgare, efterrätter och annat smått och gott. En icke orimlig beställning är t.ex.: 1 QP Cheese, 9-pack McNuggets med bbq-sås, 1 stor vaniljshake, 1 Sundae med kolasås, 1 äppelpaj, 1 McDonut choklad.

För man behöver inte stå till svars längre. Processen är effektivt anonymiserad och smärtfri och man själv reducerad till ett nummer på en skärm. Man behöver inte längre beställa en extra hamburgare för att ge sken av att man beställer åt två personer när man bullar upp på dessertfronten. Bulimiker-heaven!

Sedan kan man i lugn och ro slinka hem med sin hyfsat anonyma, bruna papperspåse - lite som man köpte porr förr i tiden, får jag för mig. Visst, folk ser fortfarande att man varit på McDonald's, men vad de vet så skulle man ju kunna ha köpt en kycklingsallad och en påse minimorötter.

Vilket man ju inte gjort. Någonsin.