Och så återvänder jag till min blogg i tider av nöd. Nu känns det jobbigt och jag vet ännu inte hur jag ska handskas med dagens lektion. Den handlar om panik.
Igårkväll fick jag något av ett skräckmail från min redaktör. Hon skriver bl.a. så här (efter att hon läst igenom mitt manus ytterligare några vändor och tänkt till): "Hoppas du fattar hur jag menar, och inte blir chockad över förslagen på ändringar i handlingen!"
Det hoppas jag också, innerligen. Men jag vet att detta kommer att bli smärtsamt och har ännu inte vågat öppna filen. Jag gör det i morgon och jag vet ungefär hur det kommer att se ut, baserat på min kännedom om mitt eget känsliga temperament:
1. Jag sitter med mailet och tänker sansade tankar om att allting går att lösa och försöker peppa mig själv med att jag ju är utgiven författare och kommer att få ut en bok till och att min redaktör är ett erfaret proffs som INTE är ute efter att förstöra, utan att förbättra.
2. Jag laddar ned filen (genomgånget manus, med kommentarer av min redaktör).
3. Jag går ett varv i lägenheten. Kanske spelar lite piano, som ren överslagshandling.
4. Jag öppnar filen och lämnar den exponerad på datorn, utan att titta i den.
5. Jag går ett till varv. Spelar definitivt piano. Går och gör kaffe. Berättar för mig själv att allting kommer att ordna sig. Folk har värre problem att handskas med, läskigare dokument på sina datorer.
6. Jag sätter mitt feta arsle i stolen och börjar läsa, utan att bry mig om signalerna i hjärnan som uppmanar mig att fly, för i helvete fly, från den sabeltandade tigern. Snabbt, snabbt skummar jag igenom kommentarerna, medan hjärtat stadigt sjunker i bröstkorgen tills det sitter någonstans vid ljumskarna och jag är ett skal till människa.
7. Paniken är ett faktum. Det kommer aldrig att fungera. Det blir ingen bok. Man har missförstått mitt känsliga, mödosamt framslöjdade, okränkbara verk. Varenda detalj i handlingen behöver vara precis som den är. Min redaktör har fel. Hon har inte förstått.
8. Jag börjar svara på de mest vansinniga kommentarerna, som i sig skulle kullkasta precis hela storyn. Jag försvarar mig med näbbar och klor. Jag betar av fler kommentarer och försöker vara tillmötesgående på några små ställen, för att visa min goda vilja, så att hon ska vara mer beredd att lyssna på vad jag har att säga om de ställen som är bärande väggar i historien och som under inga omständigheter får raseras.
9. Piano. Kaffe. Självpepp av typen: "Du kan det här, du är konsult, det här är vad du gör, du gör kunden glad genom att vara tillmötesgående och resonabel och i slutändan gör du vad som krävs för att jobbet ska bli gjort." Kontringar av typen: "Det här handlar inte om ett datasystem! Detta är konst! En fullständig, känslig struktur som man vill att jag ska riva och sedan lappa ihop igen på för mig främmande sätt. Där det var utsirade korintiska kapitäl, kommer det att vara sneda och vinda, fulspikade brädor, som förstör absolut hela intrycket.
10. Jag skärper mig. Tänker att jag ju kommer att ha kvar det ursprungliga manuset som vi kan gå tillbaka till, när ödeläggelsen är ett faktum. Jag kan ju faktiskt våga mig på att genomföra min redaktörs idéer - själva processen i sig är inte farlig.
11. Arslet i stolen igen. Uppkavlade ärmar. Seriösa försök, varvat med ångest och åsnelik vägran.
12. Jag vet inte. Upprepning av punkt 7 t.o.m. 11 förmodligen. I en till synes oändlig loop. Tills jag har något sorts resultat som jag kan leva med.
Man måste ha klart för sig att det är redaktören som är proffset - inte man själv. Om hon har tankar om större förändringar så är de förmodligen sunda i grunden. Det bör gå att jobba med dem, eller i vissa fall, utifrån dem komma med egna, ännu bättre idéer.
Vi ska också komma ihåg att jag ännu inte öppnat filen. Jag har ingen aning om vad jag kommer att få se. Men det är av begränsad relevans för det tänkta scenariot ovan, för vad det än är kommer det att kännas och fungera ungefär som återgivet här.
Ångest är, dessvärre, min arvedel.
