Ett pissigt litet pris

Det här med Svenska Akademien. Det är fanimej en skamfläck på hela tillvaron. Det är så sorgligt och PINSAMT med självgoda gamla gubbar som anser sig ha rätt att suga sig kvar vid sina positioner som stora, osmakliga blodiglar.

Men ok, om det nu inte blir bättre än så här, då tycker jag att vi bojkottar den där jädrans institutionen. Nobelpriset i litteratur tappade precis ALL status för mig. Det har även tidigare irriterat mig att se övervikten av manliga pristagare, men nu är vi på en helt ny nivå.

Jovisst, prissumman är väl förmodligen inte att förakta (har noll koll), men utöver det så har Nobelpriset degraderats till ett pissigt litet pris. Ingenting att eftertrakta.

Det vore helt rimligt om varenda framtida pristagare gjorde en Dylan och bara ignorerade hela skiten.

Språkporr #16 - Nobelprisvinnare på japanska

När jag läste nyheter på en sajt med sådana på lättläst japanska - as you do - så upptäckte jag någonting så hisnande intressant att jag baxnade. Det gjorde inte min make när jag berättade för honom. Han tyckte att det var bland det mest ointressanta han hört, tror jag. Men jag tänker skriva om det här ändå.

Som bekant så vann den brittiske författaren Kazuo Ishiguro årets Nobelpris i litteratur. Hans namn är japanskt, eftersom han faktiskt är född i japan och har japanska föräldrar. Han var hela fem år gammal när han flyttade med sin familj till Storbritannien.

MEN, här kommer det: När jag nu läste om exakt detta på japanska så upptäcker jag att de stavat Ishiguros namn med katakana-tecken! Katakana är det fonetiska alfabet som används i japanskan främst för att representera lånord från andra språk. Alltså, i stället för att skriva Kazuo Ishiguro med kanji (japanska - till ursprunget kinesiska - tecken), så skriver de namnet med fonetisk skrift, på samma sätt som de hade skrivit exempelvis ett engelskt namn! DESSUTOM så skriver de namnet i just den ordningen, alltså med förnamnet (Kazuo) först, följt av efternamnet (Ishiguro)! På japanska skriver man alltid efternamnet först och tilltalsnamnet efter detta (Ishiguro Kazuo).

På något sätt anses alltså herr Ishiguro ha avlagt sig sin japanskhet helt och hållet i japanernas ögon!

Hur hade man då skrivit hans namn på japanska, undrar ni av förklarliga skäl. Och svaret måste man älska: Det beror på. Efternamnet hade nog med säkerhet skrivits 石黒 (sten, svart), men vad gäller tilltalsnamnet kan man bara gissa. 和夫 (harmoni, man)? 一夫 (ett (räkneord), man)? 一雄(ett (räkneord), manlig)? Man hade också kunnat tänka sig ren hiragana, som är det fonetiska alfabet som används för inhemska ord: かずお.

Hur skrivs då namnet i ovan nämnda nyhetsnotis? Jo, カズオ・イシグロ, vilket alltså är katakana. Inte ett spår av det japanska ursprunget kan skönjas. Men, de slänger i alla fall på ett さん ("san" = herr/fru/fröken), vilket krävs i de allra flesta sammanhang, även med icke-japanska namn - något annat vore extremt ohyfsat.

Jag bara frågar: På vilket sätt skulle detta INTE vara intressant?

Och Nobelpriset i litteratur går till ...

... en man.

Jaha.

Men det är klart, det brukar ju vara så.

Ok, men vadå då? Man kan väl inte hålla på och kvotera Nobelprisvinnare? Om Kazuo Ishiguro nu var den mest välförtjänte kandidaten så var han väl det?

Mm. Det är ett sätt att se på det. Personligen har jag en känsla av att det fanns ett gäng alldeles likvärdiga kandidater. Det finns nämligen jävligt många bra författare i världen att välja bland.

Jag skulle tro att väldigt många av dem är kvinnor.

Fjorton (14!) är antalet kvinnliga Nobelpristagare i litteratur sedan det första priset utdelades 1901. Hur många manliga pristagare? Hundra (100!).

That's right, gott folk. Någonting är en aning snett här.

Och en sak som stör mig redan innan det skett (och möjligen kommer vi aldrig dithän): Om det skulle vara uteslutande kvinnliga pristagare i tjugofem år framöver, så skulle det anses som någonting oerhört kontroversiellt, vinklat och pk. Hur många män i följd tror ni vann priset 1967-1990? Just det, tjugofem (25!) - för er som inte får ihop matematiken där så var priset delat (mellan två män) 1974.

Men det är klart. I vår fina, moderna, upplysta tid - säg fr.o.m. 1990, så har ju faktiskt åtta (8!) pristagare varit kvinnor - åtta av de fjorton kvinnliga pristagare det rör sig om totalt. Det måste väl vara ett steg i rätt riktning ändå?

Javisst, men under den perioden har tjugo (20!) män fått priset.

För vi vill ju inte att det ska gå alltför fort framåt. Nej, det ska mjukas upp med tiden. Är väl tanken.

Fy fan, säger jag.

Hyllning till Björnstad

Egentligen kan man sluta läsa det här inlägget här och nu, för rubriken säger exakt vad som kommer att försiggå i styckena som följer.

Jag har precis läst färdigt Björnstad av Fredrik Backman och jag har ingenting - absolut ingenting - negativt att säga om boken. Björnstad är perfektion personifierad och Backman är ett geni.

En man som heter Ove, läste jag när jag var som bittrast över att vara kämpande, outgiven, wannabe-författare. Jag kommer ihåg hur ogin jag kände mig när jag motvilligt öppnade boken som alla tyckte var så förbannat bra. "Mutter mummel hrrrmf ... vad är det här för skit nurå? ... mutter hrrrrmf mummel." Det var jag. Avog, avundsjuk och riktigt fulkaffebitter.

Han vann över mig på första sidan. Jag facinerades över språket, över humorn, över allvaret. Jag grät och skrattade om vartannat, på ett sätt jag nog aldrig gjort förut när jag läst en bok. Och - viktigast av allt - jag lät min egen bitterhet över att vara en misslyckad författaraspirant ge vika för ohämmad beundran.

Sedan vet jag inte vad som hände, men på något vis kom livet i vägen och jag läste aldrig något mer av Backman, fast jag var vagt medveten om att han kommit ut med flera böcker. Jag minns att jag hade en känsla av att han ändå aldrig skulle kunna toppa Ove, men det var inte hela anledningen till att jag inte läste. Det finns ju så mycket annat att läsa, skriva och göra här i livet.

Och när jag såg omslaget till Björnstad första gången så avskrev jag den direkt som en bok jag inte skulle gilla, Backman eller ej. Hockey, liksom. Jag drabbas av akut depression bara jag ser skymten av en hockeymatch fladdra förbi på en tv-skärm. Det är liksom omöjligt att föreställa sig någonting mindre engagerande och mer bottenlöst astråkigt.

Trodde jag. Och så känner jag fortfarande när jag ser det genom mina egna ögon. Men genom Backmans är det ingången till någonting fantastiskt: Björnstad.

Nu är det ju inte hockeyn i sig som gör boken, men den utgör den ständigt närvarande ramen för berättelsen. Och berättelsen är ren magi. Inte alohomora-magi eller som den mina egna fiktiva figurer sysslar med, utan underbar, ljuvlig, oerhörd, hjärtbankande, smärtande, skrikande, själsomvälvande diskbänksmagi.

Vem kan hålla ett tjugotal personer (jag har inte räknat dem, men jag estimerar vilt) fullständigt levande och djupt engagerande parallellt med varandra?! Hur går det till?! Ja, titta inte på mig. Titta på Backman.

Och språket. Detta språk. Alla skinande nya bilder som förmedlas genom den aldrig bristande språkliga innovationen. All igenkänning. Alla asgarv till följd av den. All bitter, otröstlig gråt.

Tack, alla bloggare som tjatat ut denna bok och strött stjärnskimrande lovord över den och hela internet! Det var det som till slut fick mig att plocka upp boken, trots hockeyspelaren på omslaget.

Vilken strålande, strålande författare, och vilken lysande, lysande roman.

Och snälla De Aderton, gör inte en Dylan igen nästa år. Gör en Backman!

Augustpriset 2016 - och de nominerade är ...

... inte jag i alla fall.

Idag står litteratursverige stilla och håller andan i väntan på att få reda på vilka de nominerade är till årets Augustpris. Föreställer jag mig. Sanningen är att jag inte ens vet vem mitt förlag (Lilla Pirat/Gilla böcker) nominerat - eller får de nominera flera? Ni ser, jag vet ingenting. Bara att jag själv inte hör till de nominerade. Vilket känns helt självskrivet, eftersom sanningen är att jag inte känner mig som en riktig författare någonstans.

Jag undrar om man någonsin gör det, eller om man fortsätter att känna sig som om en bluff även när man gett ut flera böcker. Det beror väl på vem man är, så klart, men i mitt fall är det nog rätt kört. Det är liksom för obegripligt att jag äntligen är publicerad, efter drygt tio års lika envetet som misslyckat skrivande. Jag är för gammal för att någonsin komma över det fantastiska som hänt (42 år i skrivande stund).

Och något Augustpris kan jag nog tryggt se mig om efter i stjärnorna även i fortsättningen. Jag tror helt enkelt inte att jag skriver tillräckligt bra. Eller tillräckligt seriöst. Mitt mål - om vi nu kan tala om mål när det gäller någonting man gör mer eller mindre tvångsmässigt - är alltid bara att underhålla. Inte nödvändigtvis med humor hela tiden, utan även med en skvätt gråt, men det går inte att komma ifrån förströelsemomentet liksom. Jag vill att man glömmer sin egen tillvaro en liten stund, utan att jag på något sätt försöker svara på några viktiga livsfrågor. För det är väl sådant riktiga författare gör?

För övrigt bryr sig nog inte riktiga författare om priser och utmärkelser i någon högre grad. I alla fall inte äkta konstnärssjälar, som den mest motsträvige Nobelprisvinnaren sedan Sartre. Vad jag vet har Bob Dylan ännu inte sagt ett pip om saken.

Men för att återkomma till Augustpriset: Om jag får gissa, så är det Sara Ohlsson med sin bok Ingen normal står i regnet och sjunger som nominerats från förlagets sida (till kategorin bästa barn- och ungdomsbok). Jag hoppas och tror att hon tar hem hela klabbet - det är hon värd.