Semester

 

Jag, i blårandig hatt vid poolen. Inte. (Källa)

Jag har en stark känsla av att jag skrivit precis det här inlägget förut, men det tål att skrivas igen i vilket fall som helst.

Semester, ja. Poolhäng, champagne och frid och fröjd. Idel glada miner.

Eller hur?

Semester är den mest hektiska, ångestladdade tiden på året. Allt ska ske! Man ska göra allt det där man aldrig hinner annars. Och man ska njuuuta! Bara chilla och ha det gott. Och med årets jädrans pangväder ska man självfallet vara UTE! Passa på! Hur ofta kan man i Sverige vara ute och ha picknick eller sitta på uteservering utan att vara insvept i minst fem filtar?! Skynda att ta vara på detta tillfälle!

Vem dukar inte i princip under av denna press?

Och så det här med barn. Som klättrar på väggarna. Och vill leka. Med sin gamla mamma. Som hatar att leka.

Alla skrivprojekt står på paus. Dagarna handlar om att överleva.

Jag är helt slut.

Barnprogram jag rekommenderar

Seriöst min favoritserie på Netflix

Ofrånkomligen ser våra barn en massa skräp på "tv" nuförtiden, helt enkelt eftersom utbudet är ginormous och ungefär så långt ifrån min barndoms Clownen Manne, Staffan och Bengt och Språka på serbokroatiska som man kan komma.

Ni som är i min ålder minns den lilla jingeln: "Kom nurå! Vadå?! Barnprogram i teve två!" Sedan följde en kvart (eller var det möjligen en hel halvtimme?) av Staffan Westerbergsk ångest samt svartvita stillbilder (typ av något barn som plaskade i pölar med gummistövlar i någon tröstlös förort) med tillhörande berättarröst. Och på lördagarna satt vi som klistrade vid tv:n och genomled Gomorron Sverige för att en lååååång bit in i programmet få se den halva ((som jag minns det)!!!) tecknade film som då visades. Typ Kalle Anka.

Och det var det, liksom. Sedan fick vi snällt gå och leka med våra kottar och pinnar.

Nu finns det en uppsjö av barnprogram, tillgängliga dygnet runt. Så himla skönt när man, som jag, verkligen INTE gillar att leka. (Ja, jag borde begränsa mitt barns skärmtid - jag vet! Skäll inte på mig!) Det ger mig tid och utrymme till vuxensaker som t.ex. att dricka kaffe och läsa en bok i fred. Jag har inga problem med att stänga ute ljudet från tv:n/telefonen/iPaden.

Det finns dock tillfällen då jag faktiskt lyfter blicken från vad jag nu håller på med för att själv följa det min dotter tittar på. För i det där outsinliga utbudet av barnprogram, i allmänhet utgjort av skräp som Daniel Tiger och Pyjamashjältarna, finns det fantastiska pärlor som jag själv älskar att titta på.

Ta t.ex. My Little Pony - Friendship is Magic, en modern take på fenomenet med samma namn som kom någon gång på 80-talet (liiiite för sent för mig - jag vet att min tre år yngre lillasyster hade några färgglada ponnyer med borstbara manar). Denna version är inget mindre än min favoritserie på Netflix. Jag tittar ofta på den när dottern inte ens är hemma.

Vad är det som är så bra med den då, undrar ni. Allt, säger jag. Det där med "Friendship is Magic" kan ju skrämma bort vem som helst - det låter så himla cheesy. Men tänk efter en gång till. Just det, vänskap ÄR faktiskt magiskt*, och det är en stor del i denna series styrka: de sex "huvudponnyerna" ("the mane ponies"🙈 vilket lyckligtvis faller bort i översättningen) är underbara karaktärer som, trots sina olikheter, är mycket goda vänner: det är just personligheterna allting bygger på, att man tycker så himla mycket om dem alla.

Dessutom är det skitroligt! Humor som verkligen funkar på mig. Det här är helt enkelt en sådan där serie som passar alla åldersgrupper: där fyraåringen ser färgglada ponnyer som studsar omkring, ser den vuxna relationer och extremt trivsam humor. Ja, varje avsnitt är en "lektion" i hur man bör bete sig mot folk, men det är faktiskt inte så dumt att påminnas om det då och då. Ibland brister ponnyerna ut i sång, men har man barnasinnet aktiverat så är det bara trevligt.

Och det finns fler lysande barnprogram! Exempelvis She-Ra, som är en amerikansk tecknad serie med starka influenser från japansk old school-anime. Tecknarstilen må vara ålderdomlig, men innehållet är genialt. Riktigt roligt manus, charmiga karaktärer, och politisk korrekthet som INTE står en upp i halsen. Detta är för lite större barn, då det rör sig om krig och förödelse (låter kanske lite avskräckande), men min sexåring ser den med stor behållning - det var hon som upptäckte serien.

I övrigt kan jag rekommendera följande:

• Charlie & Lola - helst engelska
• Ben & Holly's Little Kingdom - måste ses på engelska för att inte tappa för mycket
• Bagel & Beckys show - Svampbob-crazy stil på SVT Play
• Unikitty - någon sorts Lego-spinoff, även denna i crazystil
• Barbie - Life in the Dreamhouse - en fantastisk parodi på hela tramset med den typen av dockor (OBS! INTE att förväxla med allt annat tecknat Baribieskräp som finns)

Se där, ett litet axplock. När ni tröttnar på The Crown, typ.

* I den svenskdubbade versionen har man översatt det med just "magiskt", vilket ju är ett adverb, och det är väl ok i det här fallet, men jag har funderat mycket över ifall man inte skulle ha ett adjektiv alternativt ett substantiv här ändå.

Sportlovet en los tiempos del covid-19

 

(Bara för den som missar referensen (Källa))

Sportlov är ett krävande fenomen under de bästa av omständigheter. I coronatider blir det alldeles hopplöst.

Allt är stängt och det stackars barnet (6,75 år) blir sittande med iPaden i soffan. Hon har blivit skitbra på ett otroligt trist spel. Hon har sett alla avsnitt av otroligt trista barnprogram om och om igen.

Jag är ingen speciellt aktiv mamma i vanliga fall, men under den här typen av lov brukar jag rusa mellan museer och Skansen p.g.a. dåligt samvete. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag är ingen lekmänniska, men föreslår då och då sådant som jag kan stå ut med: pussel, pyssel, rita. Sådant. Barnet är föga entusiastiskt. Om hon får välja fritt så vill hon leka aktivt med mig. Med typ dockor. Alternativt rollekar, där hon under innevarande period alltid är prinsessa medan jag växlar mellan att vara drottning och kammarjungfru.

Vi hamnar i ett dödläge, där hon ofta återigen hamnar framför en skärm.

En skärmaktivitet som är helt ny i.o.m. corona är dock riktigt, riktigt bra: facetimelek med far- och morföräldrar. Jag räknar det faktiskt inte ens som skärmtid, eftersom det handlar om äkta lek. Mormor och farmor är outtröttliga och beredda att umgås på detta vis i timtal. Faktum är att jag tror att det livar upp i isoleringen, som mina och min mans föräldrar lever under. Win-win.

Just för tillfället har vi dock playdate här hemma, med dotterns klasskamrater, och som det är nu känns det som himmelriket på jorden. Det spelar ingen roll att de river hela huset. De har kul och jag slipper det dåliga samvetet, samtidigt som jag kan dricka kaffe i fred.

Giraffs kalas

Jag har återigen legat lågt en stund här, mest p.g.a. extra lång vab. Det har varit ganska prövande.

Dagarna har ägnats åt i stort sett en enda lek: Giraffs kalas. Giraff fyller år (varje dag) och ska ha kalas. Gästerna (alla andra gosedjur och dockor som hemmet kan uppbringa) kommer en efter en och har med sig varsin present. Alla roller spelas av mig.

Men barnet då, vad gör hon?

Jo, hon är Giraffs lillasyster och ligger nedbäddad intill kalaset, utan att egentligen delta. Då och då ska gästerna komma och titta på henne, men annars är hennes roll i det hela nästan fullständigt passiv.

När alla gäster kommit - och inte förrän dess - serveras det tårta. Legotårta.

Det varierar när alla gäster anses ha kommit. Oftast är det när jag ber på mina bara knän att det ska förhålla sig på det viset, eftersom det när tårtan har ätits infaller en kort men ljuvlig respit från leken.

Detta är alltså favoritleken framför alla andra.

Min dotters. Inte min.

Födelsedagsbarnet

Om jag bränner Giraff i öppna spisen, kommer då leken att ta slut för gott?

Jag tror att den förbannade saken är flamsäker. De förkolnade resterna av Giraff kommer att fortsätta att ha kalas.

Forever, and ever, and ever ...

Att tvingas gå i sin egen skola

En av alla de saker som är bra med att ha barn är att man är så illa tvungen att lyssna på vad man säger till dem. I alla fall då och då går någonting av det jag predikar för min dotter in hos mig själv. Och eftersom barn lyssnar så svampigt uppsugande på allt man säger, så får man verkligen vakta sin tunga.

Idag frågade min dotter "tycker du att du är fin?". Jag svarade tveklöst: "Ja, det tycker jag." Först på rutin, eftersom jag tycker att det är så viktigt att hon lär sig tycka om sig själv - eller snarare aldrig upphör att tycka om sig själv - men sedan hörde jag vad jag sa, och lyssnade till och med. Och, ja, det jag sa stämmer (om än eventuellt inte utan en viss reservation), eftersom jag äntligen - även detta mycket tack vare mitt barn - insett det idiotiska i att gå omkring och ogilla saker hos mig själv.

Förmodligen har jag nu levt ungefär halva mitt liv (om jag inte skulle drabbas av någonting särskilt livsförkortande) och det kan verkligen vara nog med inre negativitet. Andra halvlek vill jag inte under några omständigheter pissa bort genom att gå omkring och ogilla mig själv. Det blir så tydligt när jag ser det utifrån mitt barn. Varför gå en enda sekund och vara missnöjd med den man är? Hur skulle jag känna om hon var det?

Det här gäller också hela min inställning till vad jag kan och inte kan. Om man frågat mig innan jag fick barn om vad jag "kunde", så hade svaret blivit någonting i stil med "typ ingenting". Detta eftersom jag hade en fyrtioårig vana av att gå omkring och tycka att jag borde vara bättre på allting. Bättre än jag var, bara. Punkt. Så om jag inte var bäst, så var det samma sak som att inte kunna alls.

Så himla dumt. Jag kan en jävla massa saker.

Men ännu viktigare än detta är följande insikt, som även denna kommer sig av moderskapet: Man behöver inte kunna någonting. Det är en fördel om man klarar av att försörja sig på något uthärdligt sätt och ett plus om man fixar sin egen hygien, men annars så är det ok att bara vara.

Att livet sedan är fullt av så mycket roliga grejer att man inte hinner med att göra en bråkdel av det man skulle vilja, det är bara en bonus.

"Jaha, men vad fint att du går omkring och har en sådan härlig inställning till livet då. Grattis."

Så klart inte. Man har sitt bagage, sina käpphästar och alla de där skeletten i garderoben.

Men dessa stunder av klarsynthet har blivit så många fler! Sedan mitt älskade barn kom till världen och visade mig vad som spelar roll här i livet.

VAB

Shit, alltså. Lite urlakad här. För att inte säga helt jävla slutkörd. Jag har vabbat hela veckan.

VAB. Det mest utmattande man kan ägna sig åt.

Och jag har kämpat och varit en idealmamma på olika sätt. Två museer har vi klämt: Bergrummet (leksaksutställning) och Tekniska museet. För något måste man göra, när barnet inte är så sjukt att hon är beredd att bara sitta i soffan och titta på Daniel Tiger, men heller inte riktigt friskt nog att gå på dagis.

Bergrummets leksaksmuseum är inte någon barnvänlig historia. Leksakerna är till största delen uråldriga och man får under inga omständigheter röra vid dem. Det är skumt belyst och dessutom jobbar man med läskiga ljud i högtalarna. Min dotter höll mig i handen precis hela tiden, vilket hon aldrig gör annars.

I ett litet rum med madrasserade väggar fick man leka med grejerna. Två, eller var det tre, mjukisdjur. Yay. Min dotter var måttligt imponerad.

Tekniska museet fick dock klart godkänt. Vi var där idag från klockan 11 till 17 då det stängde. Treåringen tyckte att det var toppen att springa omkring bland slitna, urplockade, mer eller mindre experimentella lekarrangemang. På ett ställe skulle man göra bilar av magnetiska klossar, men det fanns bara ett enda hjul i det sorgliga lilla materialutbud som erbjöds. På ett annat ställe kunde man låta en liten bil rulla i en bana, där den stannade upp på flera ställen, p.g.a. bristande energi.

Jag kunde relatera.

Men, som sagt, dottern skulle absolut stanna till det bittra slutet. Vid det laget hade jag för länge sedan dött en inre död till följd av akut tristess.

Men nu tror jag att vabbningen är över för denna gång. I morgon, ljuvlig stillhet framför datorn.

Jag raljerar fritt #5 - julmamman

Ok, då går vi från gårdagens inlägg, som handlade om hur bra jag är, till dagens, som handlar om hur bra jag är. Det utgörs till största delen av ca 400 bilder som ingen människa är intresserad av, men också lite självförhärligande text.

Allvarligt, här kan du sluta läsa om du inte är intresserad av att höra mig raljera om vilken bra mamma jag varit denna jul. Hej då!

Här börjar hybrisen:

I år har jag tillsammans med min 3,5-åriga dotter gjort EGNA julgrupper! Jo minsann, eftersom jag förra året var väldigt missnöjd med den bristande kitschigheten hos dem som fanns att köpa. Här följer bilder på dessa ur alla möjliga vinklar:

Och adventsljusstaken då? Jodå, i år valde jag en annan stil än förra årets krydd- och nötblandning. Den här gången jobbade vi i stället med kottar (både naturella och glittriga) samt små fejkäpplen och bär. Mossan som allt är nedtryckt i kan man inte ens ana. Hyfsat nöjd även med nedbrändhetssymmetrin på ljusen. Så här ser det ut:

Redan förra året introducerade jag begreppet "förgran" här hemma, för att dottern skulle ha en chans att komma in i julstämning innan vi släpade in den äkta varan i vårt hem. Här har hon pyntat så fint. Notera enkla men trevliga hemmagjorda pyntsaker av glittriga piprensare (spiralerna man med lite god vilja kan urskilja). Jag lyckades till och med tillverka en toppstjärna av en trasig hängvariant. Här är förgranen, ca en meter hög och av finaste plast:

Och här nedan har vi the real thing. Denna snarare två och en halv meter hög, även om de båda granarna förefaller ungefär lika höga på bilderna. Dottern har även klätt nedre delen av denna, samt introducerat det tjocka vulgoglittret som jag sedan fick ordna på ett så smakfullt sätt som möjligt. Hon insisterade också på stjärna i toppen, vilket jag annars inte brukar ha. Jag köpte tre olika innan jag hittade en som faktiskt gick att sätta fast utan att själva toppgrenen droopade betänkligt.

Här ser vi ett exempel på dotterns pyntstil. Det är liksom sporadiska kluster av granprydnader. Jag tycker faktiskt inte att det är så dumt. Det ser modernt ut.

Och har jag en s.k. "fiberoptisk by" då? Jajamensan! I detta fall utgjord av en enda kyrka med några små figurer utanför som förmodligen är på väg till någon sorts dockjulotta. Ful sladd får man dessvärre leva med. Jag har kompletterat med en led-tomte samt led-snögubbe bland små granar i något diskborstliknande material.

Kalender då, supermamma där? Självfallet en någotsånär hemmagjord variant med små presenter i. Ingen hejd liksom! Hittade en fin hopfällbar variant på Panduro:

Självklart har det gjorts pepparkakshus även i år. Smakfullheten är begränsad.

Tips till föräldrar med någorlunda små barn: Denna lilla gran med tillhörande pynt går att dekorera om och om och om och om igen, medan man själv dricker kaffe eller bara pustar ut i största allmänhet. Hittade den på typ Guldfynd eller något liknande. Den var billig också! 50 spänn. (Det kan tilläggas här att julgrupperna inte var ett ekonomiskt gynnsamt alternativ till de köpbara - de kostade tillsammans med pynt och allt typ 600 kronor, tror jag.)

Ok, julivrande mamma där, allt ser trots vissa mer ohämmade inslag misstänkt tillrättalagt ut. Ditt barn då, fick hon någonsin fria händer? Nja, njo. Vi försökte göra tomtar och snögubbar en gång av sådana där äggkartongsgrejer och flörtkulor. Hon har klistrat på hatten på den vänstra figuren och ritat ansiktet på den i mitten. Gills det?

Jag säger som elefanten i Fem myror: Nu är det slut! (Tack och lov.)

Jag tycker till #16 - Storks

Min kombinerade läs- och filmtittarsvacka tycks ha lättat lite nu, efter det positiva beskedet från förlaget angående mitt manus (del 3 av En väktares bekännelser) och jag har idag med behållning börjat läsa min bloggkollegas (Louise Baumgärtner) debutroman, Skuggvinter.

Men hursomhelst, när jag nu varit i denna svacka har det visat sig att barnfilmer varit det enda som funkat för mig. Jag har med framgång kunnat se om filmer som t.ex. Trolls och Zootropolis/Zootopia och jag har konsumerat avsnitt efter avsnitt av Svampbob(!). Dessutom har jag sett en del nytt och då bland annat Storks (2016).

Och jag älskar den. Har faktiskt sett den två gånger på lika många dagar.

Först var jag inte helt såld, eftersom det klassiskt nog handlar om en film där karaktärerna utgörs till ca 95% av manliga varelser. Det hör till mina käpphästar och jag blir så otroligt irriterad av det.

Dock vann filmen till slut mitt hjärta, och mest av allt mitt modershjärta. För det här handlar om storkar som levererar bebisar - eller ja, när filmen börjar så har de egentligen slutat med det, men så blir en till i alla fall av misstag och då måste den också levereras (i lönndom). Och ett genomgående tema i filmen är att bebisar är underbara och alla som ser en sådan kommer att smälta ohjälpligt.

Jag hade inte fattat ett skit av detta innan jag blev mamma. Det hade gått över huvudet på mig totalt och jag hade undrat vad alla tramsade om. Men som det är nu tycker jag att det är så himla FINT! Just det faktum att bebisar - som vi alla vet är skitjobbiga och långt ifrån alltid helhjärtat önskade - visas som någonting superhärligt som visserligen kan vara besvärligt, men som man gladeligen lägger ned sitt liv för, det går hem hos mig. Idealiserat som satan, men ändå i grunden så himla SANT. Den här kärleken man känner som stundom hotar att vrida sönder hjärtat på en ... Att den får sådant fritt spelrum, det gör mig lycklig och gör att jag älskar filmen, trots extrem övervikt av manliga varelser.

I slutet - och det är inga major spoilers i detta, eftersom vi alla fattar vartåt det barkar från filmruta ett - så får ett gäng människor sina hett efterlängtade bebisar av storkarna, och här är det faktiskt plötsligt väldigt framåt och oinsnöat. Det förekommer klassiska kvinna-man-par så klart, men även ensamstående och samkönade par. Inte en dag för tidigt att det visas på ett naturligt sätt i en barnfilm.

Liksom många tecknade filmer, så är denna ännu bättre när man ser den en andra gång. Misstänker att jag kommer att se den fler gånger framöver.

Så kallad semester

Här trodde jag att jag var tillbaka, mer eller mindre, i bloggosfären samt sociala medier. Men icke sa nicke. För nu, visar det sig, infaller semestern. Det innebär att jag har barnexercis exakt hela tiden, samt en make som vakar över mig som en hök för att jag inte ska försvinna in i mitt skärmberoende. När jag hinner smita i väg till datorn en liten stund måste jag ovillkorligen skriva på mitt huvudmanus (En väktares bekännelser #3).

Det är tre veckor kvar på semestern och jag är redan helt slut.

Bevisligen en bra mamma

Ofta tvivlar jag på att jag är någon vidare bra mamma till min två-och-ett-halvt-åring. Men ibland fullkomligen excellerar jag. Här är bevismaterialet efter julpyssel här hemma under gårdagen.

Påtagligt pepparkaksbaksresultat

Handgripligt flörtkulepysselbevismaterial

Ingen kan komma och påstå att jag inte skulle ha mina stunder som mamma betraktat. Det är det heller ingen som har gjort. Vilket är tur för vederbörande. (Povel Ramel, vet den beläste/-a.)