Jag klagar över mitt manus, alternativt Aaargh!

 Dags för ett namnbyte? (Källa)

Det enda jag gjort sedan jag återupplivade den här bloggen är att klaga över mitt manus. Kanske är det dags att byta namn, helt enkelt. Jag tänker mig "Jag klagar över mitt manus", alternativt "Aaargh!".

Det jag definitivt inte kommer att göra är att sluta klaga över mitt manus. Det förtjänar all klagan det kan få!

Det är nämligen en långrandig text som dessutom inte hänger ihop och historien är FÖR galen. Den är galen på det sättet som inte är roligt längre. För att det ska vara roligt måste det vara någotsånär trovärdigt. Inte verklighetstrovärdigt, utan "suspension of disbelief"-trovärdigt. Den som är bekant med min bok "I väntan på Jacques" vet att den är en vansinnig fars full av nästintill slap-stick-humor. Den är helt enkelt knäpp i kvadrat. MEN, nuvarande manus är några snäpp värre i sin svåröverblickbara rörighet kombinerat med fullständigt osannolika scenarier.

Dessutom rör jag mig i tre olika tidsplan. Hurra, liksom. Jag har troligen straffat ut mig redan där.

Men det är för sent att vända om nu. Jag tänker heller inte försöka redigera existerande text i någon högre grad. Jag måste bara vidare i det här läget. Pannbena mig igenom skiten. Så får vi se vad jag har att Sisyfosarbeta med sedan.

Shit, vad jag stallar genom att hänga här. Tillbaka till grottekvarnen!

Motstånd

 

(Källa)

Sådant motstånd idag! Jag ORKAR inte skriva på mitt manus. Jag vill inte. Jag kan inte.

Klart jag vill. Klart jag kan. Klart att jag kommer att göra det.

Disciplin och trägenhet är nämligen a och o. Som jag brukar predika för var och en som ids lyssna: "Det enda säkra sättet att aldrig skriva en bok är att inte skriva alls."

Jag vet att det är så. Fattar inte hur jag någonsin pallat tidigare - men bevis finns! I förekommande fall i form av utgivna böcker. I samtliga fall har jag känt mig lika lost som nu. Motståndet har varit lika monumentalt.

Det är så mycket annat som drar. Pianot t.ex. Och cellon. Och japanskan. Och böcker (skrivna av andra). Och sociala medier, så klart - detta gift. Har på sistone även börjat läsa tecknade serier på Webtoon. Inte minst p.g.a. mitt nya, oväntade serieprojekt. Kort sagt, en massa annat är så mycket enklare - bara att konsumera, liksom.

Och det här då. Bloggen. Och att läsa andras bloggar. Ett perfekt sätt att prokrastinera.

Ska nog faktiskt ta och läsa lite bloggar nu. Innan jag, trots allt, sätter igång med dagens mödosamma tröskande fram till målet om 1000 ord.

Hej, jag heter Elin

Vem fasiken var det här nu igen?

Tjena, alla monsterdiggare (referens som endast de i min ålder kan ta)! Kommer ni ihåg mig? Knappast. Jag kommer knappt ihåg mig själv. I alla fall inte i samband med den här bloggen.

Den har ju varit död nu ett tag, denna blogg, med sporadiska dödsryckningar då och då. Jag vet egentligen inte varför det rann ut i sanden - jag älskar ju att skriva en massa strunt som inte en jävel kan komma och lägga sig i med konstruktiv kritik (som i alla andra sammanhang då man skriver).

Jaha. Läget då? Tja, det knallar väl och går.

Sedan sist så har jag i alla fall blivit upplockad av ett större förlag, nämligen Bonnier Carlsen. De hade, som några kanske minns, en manustävling (9-12 år) med deadline 3 januari 2020. Jag skrev ett bidrag som där gick obemärkt förbi, utan att hamna i någon "brahög" eller så. Sedan skickade jag det till BC:s allmänna manusavdelning (typ manus@bc.com), där jag blev standardrefuserad.

Eller, vänta nu, jag hade ju faktiskt skickat det direkt till förläggaren på BC och inte fått något svar alls, innan jag skickade till den stora, allmänna manushögen. Det visade sig sedermera att mailet den gången hamnat i förläggarens skräpkorg.

Hursomhaver, när jag sedan - efter en lång stund - var i kontakt med sagda förläggare angående ett annat manus, så bad jag henne ödmjukast att slänga ett öga på tävlingsmanuset också.

Det gjorde hon. Och blev eld och lågor!

Så kan det alltså gå till. Kom ihåg det, ni som standardrefuseras till förbannelse.

Till saken hör att ett annat hyfsat stort och ytterst välrenommerat förlag redan i princip stod med ett trebokskontrakt i handen, beredda att skriva avtal för samma manus.

Så detta stackars ignorerade manus kom slutligen till det läge att jag var tvungen att välja förlag, vilket visade sig ytterst smärtsamt, eftersom jag älskade båda förläggarna vid första ögonkastet.

Så blev det då BC, trots allt, och jag tror att det blir bra. Fast det vet vi inte, förrän boken (eller böckerna, faktiskt, då det är tänkt att bli en serie och jag i.a.f. redan har avtal på två av delarna) kommer ut, någon gång kring slutet av detta decennium.

Nej då, så farligt är det inte, men rimligen blir det väl inte förrän hösten 2022.

Jaja, så ser branschen ut, och jag plitar vidare på andra manus så länge. För det är ju så man gör när man skriver böcker: man plitar och plitar och hoppas att någon ska vilja ha. Det här är första gången jag haft avtal på en oskriven bok (alltså del 2), men den kan jag inte riktigt börja med förrän vi redigerat skiten ur befintligt manus.

Vi får väl se vad det blir i slutändan.

Over and out.

Men vad fan hände här då?

Whut? (Källa)

Vart försvann kvinnan egentligen? Gick hon upp i rök helt och hållet? Vad hände?

Cellon hände. Absurt nog. Och den drog med sig pianot med full kraft.

Alltså, jag började ju spela cello för några månader sedan. Jag spelar fiol sedan tidigare, men det visade sig snart att det inte hjälpte särskilt mycket och jag kan fortfarande inte spela en vettig ton för att rädda mitt liv.

MEN, beroendet är nu fullt utvecklat. Jag är helt besatt av musik, på ett sätt jag inte varit på typ femton år. När jag inte spelar själv, så lyssnar jag. Och när jag lyssnar kan jag inte göra någonting annat, för så funkar jag. Jag vill ha noll input utöver musiken.

På cellon är det skalor som gäller och på piano spelar jag dels fyrhändiga Mozartsonater (tillsammans med min cellolärare som nu även är min pianolärare, för killen kan typ allting), dels en annan Mozartsonat. Och just nu är soundtracket i mitt liv en Dvořák-stråkkvintett. Jag lever och andas dessa stycken och då hamnar allt annat i bakgrunden.

Men hallå? Var inte du författare? Eller författar-wannabe i alla fall?

Jo, ja. Men det blev ju så svårt när En väktares bekännelser-serien fick sig ett slut(?) och jag började skriva annat som jag inte kände mig helt hemma med. Och så har jag en massa projekt som jag borde jobba på vid sidan av. Och synopsisar jag borde skriva till andra förlag för att försöka få fler bokkontrakt. Som ju en författare gör. Väl?

Så himla typiskt mig att då fly in i ett beroende. Vi får vara glada att det inte är alkohol eller heroin eller något.

Där har vi alltså läget och förklaringen till stiltjen på denna blogg.

Om ni nu undrade.

Favvobloggare nr 2 och 3

Min favvobloggare nr 1 är, som alla vet som följt denna blogg med lupp (ca 0 personer, men ändå), allas vår oarya. Förutom den lilla sympatiska detaljen att han älskar mina böcker (hittills ...), så är han fantastiskt rolig och det är alltid intressant att läsa hans inlägg.

Men, there is another Skywalker, gott folk. Han kallar sig Khatzumoto och han har i några evigheter haft bloggen All Japanese All The Time (AJATT). Bloggen riktar sig främst till sådana som vill lära sig japanska (eller mandarin!), men allt han skriver är tänkvärt och underhållande. Jag kan VARMT rekommendera att titta in hos honom.

Det enda problemet - och det är ett rätt stort problem - är att många av hans inlägg är lösenordsskyddade. Karlen är programmerare och vet lite grand vad han håller på med, så tyvärr går det inte att komma runt (vad jag vet). Själv hostar jag upp en mindre summa varje månad för att kunna få ta del av hans visdomar.

Dock finns det en hel del i ett öppet arkiv som är läsvärt även för den som skyr språk som pesten. Eller ok, det hjälper om man har något litet lingvistiskt intresse. Oftast. Två inlägg som är generellt mycket intressanta, inte minst för aspirerande författare, är exempelvis detta och detta.

För att läsa mer, gå in här och klicka på "@Random Post" i den vågräta menyn under bilden med loggan. Klicka tills du hittar någonting som inte är alltför hårt inriktat på just japanska (om du av någon outgrundlig anledning inte skulle tycka att japanska är superduperintressant).

Vad är nu det här? Är det bara manliga bloggare som gäller för dig? Vad är du, någon sorts Nobelkommitté?

Nej då, inte alls. Kolla bara in Emily Writes - ni vet hon som skrev den berömda Tarzanrecensionen (varifrån f.ö. den utmärkta bok- och vinpodden Because You Know Wines har fått sitt namn (de har förresten en mycket intressant, hemlig gäst i kommande avsnitt ...)). Den här tjejen är arguably den roligaste bloggaren på jordklotet. Särskilt intressant för alla mammor där ute.

Och alla ni som inte är uttryckligen nämnda här: Ni vet att jag älskar varenda en av era bloggar också! Ni regerar!

Visheten vaknar, råttor och en inbjudan

Här är jag med mitt första fysiska ex av Visheten vaknar

Det här semesterrelaterade blogguppehållet tycks aldrig ta slut. Jag lyckas inte ens lägga upp inlägg om milstolpshändelser såsom den ni kan beskåda ovan. Man får vara glad om man orkar slänga upp en bild på Instagram (vilket jag också gjort i detta fall).

Boken är i alla fall här nu och även om känslorna är blandade (har ännu inte riktigt kommit över det stadiet efter intensiv redigering då man helhjärtat avskyr vartenda ord i manuset) så är den starkaste förnimmelsen helt klart av glädjekaraktär.

Den här veckan var det även meningen att jag skulle få lite annat gjort. Typ skriva på bok nr 3 och så. Men se det blev ingenting av med det. Mitt barn hade endast varit på dagis en liten stund igår när vi föräldrar fick ett meddelande om att råttor flyttat in i förskolans lokaler under sommaren (de hittade bl.a. en död råtta typ mitt på golvet) och att man därför måste begränsa verksamheten så mycket det bara går under denna vecka. Så jag hämtade så tidigt jag kunde igår och idag var hon bara där (i parken - inte i råttboet) två timmar medan jag och min man jobbade undan det nödvändigaste. Resten av veckan blir det full ledighet för min dotters räkning - så ej för hennes mor.

Men en annan trevlig sak som fungerar som lite plåster på såren är att jag idag fick en inbjudan i brevlådan.

Jag får vara med!

Alltså, det är någonting med det här som känns helt magiskt. Det kan tyckas som en fjantig liten sak att man blir bjuden på fest på sitt förlag, men grejen är att man HAR ett förlag. Som vill veta av en! Så många år kändes förlagen som en närmast fientligt inställd, ansiktslös massa, men nu känner man en massa folk och får vara med när det händer grejer! Av någon anledning är det lättare för mig att liksom med hjärtat förstå att jag blivit bjuden på fest, än att riktigt inse att jag blivit utgiven. Eller hur man ska uttrycka det.

Men nu hinner jag fan inte sitta här och raljera längre.

Vi hörs!

Så kallad semester

Här trodde jag att jag var tillbaka, mer eller mindre, i bloggosfären samt sociala medier. Men icke sa nicke. För nu, visar det sig, infaller semestern. Det innebär att jag har barnexercis exakt hela tiden, samt en make som vakar över mig som en hök för att jag inte ska försvinna in i mitt skärmberoende. När jag hinner smita i väg till datorn en liten stund måste jag ovillkorligen skriva på mitt huvudmanus (En väktares bekännelser #3).

Det är tre veckor kvar på semestern och jag är redan helt slut.

Intervju med yours truly

Jodå, idag publiceras en intervju som min favvobloggare haft vänligheten att göra med mig. Den kan läsas här.

Gästbloggare

Jag kanske ska nämna att jag just idag gästbloggar på Debutantbloggen, där en Gilla-kollega fixade in mig på ett hörn. Tack, Kalle!

Här är inlägget.

Skrivkramp

Varför ska det vara så förbannat svårt att skriva någonting när man måste? Annars brukar det väl flyta på någotsånär. Får jag för mig just nu i alla fall.

Men nu är det trögt. Jag har lovat förlaget att komma med ett första utkast till andra delen av En väktares bekännelser 1 november. Det kommer inte att hända. Enligt mina egna beräkningar har jag skrivit drygt fem sjättedelar, och den sista biten av en bok brukar gå snabbast, men nu har jag liksom nått en sorts puckel precis inför klimax. Som om jag trampar och trampar på låg växel, utan att komma upp till det förbannade backkrönet.

Dessutom ska jag på söndag gästblogga på Debutantbloggen och då blev det plötsligt lite segt att skriva, trots att det inte är någon övergripande dramaturgisk kurva eller miljoner detaljer att hålla reda på i det fallet.

Jag är nog helt enkelt lite dålig på att göra sådant jag måste.

Däremot excellerar jag när det gäller att göra sådant jag inte får. Som att slappa i soffan en hel dag och leva på Ben & Jerry's. Där har jag minsann inga problem.

Go figure.

Ben & Jerry's och feta, smaskiga larver

Jag gillar redan det här med att blogga. Vetskapen om att jag kan tjata om vad som helst utan att egentligen pröva någons tålamod känns befriande på något sätt. Snacka om budgetterapi!

Nu låter det som om jag brukar plåga mina vänner till förbannelse genom att älta saker, men så är det inte (hoppas jag). Fast automatiskt censurerar jag mig själv en aning när jag vet att det bara kommer att vara trist att höra på.

Som nu, när jag har ont i ryggen. Jag har så ONT i ryggen! Ajajajajajaj! Jag kan knappt sova på nätterna, efter att jag gjorde något fel när jag tränade i tisdags (lördag nu).

Det vill ingen människa höra på, även om alla mina rara vänner med all säkerhet skulle uttrycka sin sympati och komma med goda råd och uppmuntrande tillrop. Men nu slipper de det. För nu är jag minsann bloggare. Nu får cyberspace ta all skit. Tough luck, cyberspace!

Men, allvarligt, det här med att träna, varför ska det vara så himla svårt att få till en vettig, hållbar rutin? I kombination med en vettig, hållbar diet dessutom. Varför är det rocket science, liksom? Borde inte organismen själv förstå vad den behöver och sedan se till att man inte vill något hellre än att följa sunda impulser? Vi är ju för satan framevolutionerade för att vara lite optimerade, tänker man.

Och, ja ja, jag vet att det här suget efter att slappa framför Netflix med en Ben & Jerry's i högsta hugg är en form av optimering. När vi strövade omkring på savannen för hundra tusen år sedan så var vi så illa tvungna att spara på energin och äta oss så sanslösa som möjligt ifall vi oförhappandes skulle komma över en stärkelserik rot eller en särskilt fet och smaskig larv.

Men ändå, liksom. De kan sätta en gumma på månen, men inte göra så att vi vill leva på ett sätt som är bra för oss. Inte jag i alla fall. Jag vill leva mitt liv framför min dator och bara gå till frysen då och då när jag behöver min Ben & Jerry's-fix.

Som nu till exempel.

Alla bloggar utom jag

Okej, nu ska här bloggas! Kvinnan på bilden ovan är jag, Elin Säfström, nyutgiven debutantförfattare. Boken jag håller upp med ett fånigt leende på läpparna är boken jag helt osannolikt lyckats få publicerad, En väktares bekännelser. Som man kan se är jag mäkta stolt.

Och allvarligt talat, det kan jag gott vara, tycker jag. Såsom jag kämpat för att bli utgiven författare. Jag har skrivit och skrivit och skrivit, utan att någon velat veta av det jag med sådan möda producerat. Men, efter tio års träget plitande fick jag äntligen napp hos Lilla Piratförlaget/Gilla böcker.

Nu ska inte den här bloggen handla om precis just bara det - för det ändamålet har jag en hel hemsida (envaktaresbekannelser.se) och även en blogg (En väktares bekännelser) där jag uteslutande tjatar om denna bok och mina framgångar och misslyckanden kring den.

"Jaha, varför vill du blogga då?", undrar den vetgirige. Svar: För att alla andra gör det.

Nja, det är väl inte hela sanningen, men det känns faktiskt lite så.

Jag har i alla år skytt allt vad sociala medier heter. Jag finns inte på Facebook, Twitter eller Instagram och jag kommunicerar med mina vänner via WhatsApp och sms. Saken är den att jag tyckt att det känts lite väl privat att basunera ut detaljer om mitt liv på nätet.

Samtidigt saknar jag min ungdoms dagbok, som visserligen var ytterst privat - komplett med ett litet hänglås på (som dock gick att dyrka upp med en nagel) - men där jag fick chansen att älta ett och annat utan att köra slut på mina vänners tålamod.

Och det är väl det som är tanken här. Att jag ska kunna älta och fundera i det oändliga. Och att jag plötsligt, efter alla dessa skygga år, gör det offentligt är väl för att jag då åtminstone kan föreställa mig en empatisk, vänligt inställd själ som läser det jag skriver och nickar förstående och lite moderligt så där: "Jag känner med dig, du okända kvinna."

Risken är väl att man i stället blir utsatt för det berömda näthatet. Då slutar jag nog omedelbart. Eller så håller jag huvudet högt och bloggar vidare, fast besluten om att inte låta någon trycka ned mig i skorna. Vi får se.

Det allra mest sannolika, förstås, är att ingen människa någonsin hittar hit till mitt lilla krypin. Det finns ju en del annat att läsa på nätet, om man ska vara lite litotesig.

Så mest av allt skriver jag till mig själv. Hej, jag, och välkommen till bloggosfären (eller vad det heter)!