Peppböcker

 

Så himla peppande böcker!

Visst blir man alltid misstänksam och skeptisk när amerikaner skriver självhjälpsböcker? Kanske i synnerhet när dessa böcker slår över hela världen. Eller det kanske bara är jag som är fördomsfull?

Hur det än är med den saken så har jag nu läst två sådana hajpade böcker: Atomic Habits (av James Clear) och Tiny Habits (av BJ Fogg).

WTF? Exakt samma bok, eller?

I princip, ja. Men jag läste båda, eftersom jag ville ha mer av denna peppighet. Först var det Atomic Habits och sedan Tiny-versionen.

Och vad var det som var så peppigt då? Vanor, liksom? Och?

I dagens samhälle (åtminstone det ekonomiskt priviligierade sådana) är ju kanske den största bristvaran tid. Jag vet att JAG är superstressad över att jag inte har tid till allt jag vill göra. De här böckerna handlar till viss del om att små, små gruskorn samlade på hög så småningom blir ett berg (f.ö. ett japanskt ordstäv). Skriv de där hundra orden om dagen och om ca två år har du ett färdigt (rå)manus. För mig är det en trösterik tanke.

Men det här handlar om så mycket mer. T.ex skriver Fogg att han varje dag när han vaknar och sätter fötterna i golvet tänker så här: "Today is going to be a great day!"

Och där tappade ni förtoendet för både mig och boken. Så amerikanskt hurtigt att man kräks!

Men han är någonting på spåren där, känner jag. Inställning - inte en falsk, påklistrad sådan - är fanimej en viktig sak som kan förändra precis allting.

Tänk så här: jag sätter mig med mitt manus och tänker att "Det här blir piss. Jag är urusel", eller så sätter jag mig där och tänker: "Fan, här sitter jag och skriver en bok! Det kan nog bli riktigt bra om jag jobbar envist på det. Och tänk att jag är utgiven författare! Jag har faktiskt lyckats med det här förut!"

Jag vet vilket scenario jag väljer.

Då tänker ni: "Men vafan, det är ju bara fejk. Man kan inte tvinga fram en känsla."

Okej, jag fattar. Så kan det vara.

Jag hävdar dock att tankar spelar roll. Hjärnan är oändligt komplex, men samtidigt ganska begränsad i sina reaktioner och sitt spektrum av känslor. Det GÅR att manipulera den. Hela KBT-grejen bygger på den teorin.

Båda böckerna betonar vikten av att en ny vana ska göras lättillgänglig och framförallt kännas positiv. Fira dina små framgångar i stället för att skälla på dig själv för vad du INTE lyckas med.

Vettigt, tycker jag. Man tränar inte djur bäst till nya beteenden genom att straffa dem. Ge dem en fisk, så kommer de att börja tycka att den där nya grejen de gör kanske inte är så dum ändå (jag tänker då att djuret i det här fallet är ett sådant som gillar fisk). Och ett barn lär sig inte att gå på pottan/äta själv/skriva och läsa framförallt genom att man skäller på dem, utan genom att man visar dem att de just gjort något bra.

Så gratulera dig själv när du lyckas med någonting, snarare än att tänka på alla de saker du inte klarar av.

Wow, det här inlägget var rätt cheesy och jobbigt, ser jag.

Men i stället för att skälla på mig själv och radera det tänker jag känna att jag skrivit något som JAG tycker är vettigt.

So sue me.

Författarskola #54 - BULT-kväll för oss som då och då inte vet vad vi håller på med

Nu blir det skola igen! I dubbel bemärkelse.

Exempel på en författare som då och då inte vet vad hon håller på med (Foto: Ola Kjelbye)

Ibland gör jag författarbesök i skolor. Det är ingenting jag vet hur man gör egentligen. Jag bara liksom gör. För vad fan ska jag annars göra?

Men häromkvällen ställdes det till med ett lite möte kring just detta! Det var BULT, Författarförbundets barn- och ungsektion, som hade den goda smaken att uppmärksamma eventuellt behov av gemensam diskussion och idéutbyte när det gäller skrivarpedagogik och liknande.

Och det var ju inte så dumt. Det är alltid trevligt att träffa skrivande kolleger och i det här fallet kändes det otroligt skönt att få prata om de här sakerna som skavt någonstans i bakhuvudet. Vi diskuterade i grupp och gjorde själva en liten övning som innebar att vi fick klistra ihop varsin liten dikt med ord klippta ur tidningar. 

Det jag framförallt tog med mig var en medvetenhet om att ungdomarna måste aktiveras för att orka lyssna. Det var i sig ingen nyhet och jag gör absolut övningar med eleverna när jag är ute, men jag insåg plötsligt att det momentet måste komma mycket tidigare och sprängas in i allt prat lite då och då. Min känsla är att det skulle kunna vara nästan precis vad som helst, bara de får tänka till/skriva aktivt en kort stund då och då.

T.ex. är den lilla övning vi gjorde med den ihopklistrade dikten inte någon dum grej att köra en variant på, tänker jag. Tror att jag ska ta fasta på bl.a. den faktiskt, nästa gång jag är ute i skolorna.

I synnerhet tänker jag försöka att inte pressa in så mycket "nyttigheter" på mina lektioner, utan koncentrera mig på att inte tråka ut ungarna till döds. Då kanske de får för sig att böcker inte är tråkiga de heller, utan provar att plocka upp en någon gång.

Författarskola #52 - Mitt sommarlov

Dags för ett pompöst inlägg av den här typen igen. Varför? För att jag har någonting otroligt insiktsfullt och smart att dela med mig av till mina skrivande kolleger?

I wish.

Nej, det handlar om att jag upplever ett fenomen genomgående när jag skriver och jag hoppas att jag kan lära mig någonting av det. Men först måste jag ta reda på vad, och ibland kommer jag faktiskt på saker genom att skriva de här "lektionerna".

Ok, här kommer det: Jag upplever hela tiden att jag skriver någonting som är skrämmande likt mina uppsatser från grundskolan. "Mitt sommarlov" all over again, liksom. "Sedan åto vi matsäck", som min salig far brukade säga när han pratade om den typen av skrivande. Den typen av skrivande som uppstår i kombinationen av bristande erfarenhet, låg entusiasm och yttre tvång: oinspirerat, osammanhängande, klumpigt i största allmänhet.

Jag hatade verkligen att skriva uppsats i skolan. Tvånget och prestationsångesten där bidrog nog starkt till att jag inte upptäckte att jag faktiskt VILL skriva förrän vid trettio års ålder. Jag var så rädd för att vara dålig att jag aldrig vågade tänka tanken, tror jag. Och grejen är den att jag har en del av det där kvar inom mig.

När jag får en dålig recension så tänker jag: "Jamen, självklart - vem vill läsa om mitt sommarlov, liksom?". När jag får en bra recension tänker jag: "Ser de inte att det är en uppsats om mitt sommarlov?"

Eftersom Sömnernas sömn kommit ut nu så har jag fått lite återkoppling i dagarna och det är som vanligt med viss ångest jag mottager denna, men så fort den är negativ känner jag mig ganska hemma: "Ah, äntligen såg de igenom min bluff!" Och när boken gillas: "Puh, jag slapp undan igen!"

En person på Instagram tyckte mycket om alla tre böckerna och frågade om en fortsättning var att vänta eller om det kanske var något nytt på gång. Och DET väckte mig på något vis ur en dvala jag inte var medveten om att jag hamnat i. Plötsligt blev jag akut medveten om att det finns folk som gillar det jag skrivit och som hoppas på mer - om än någonting annat. Någonting lika inspirerat - för nog fan är En väktares bekännelser-serien i alla fall en ganska inspirerad sommarlovsskildring. Det vill säga att det som försiggår nu i mitt skrivliv inte är uteslutande mitt eget problem! En läskig och något svindlande tanke.

Och tyvärr är allt jag producerar just nu en uppsats om ett ganska mediokert sommarlov. Jodå, på ytan handlar det om någonting helt annat, men den finns där: kombinationen av bristande erfarenhet/entusiasm och någon form av (visserligen självpåtaget) tvång.

Resultatet ser ut ungefär så här:

"Det var en gång en tjej som träffade ett spöke. Sedan åt hon matsäck."

Men lärdomen vi skulle dra av det här nu då? Vad bidde det?

Eventuellt detta:

Det som är "Mitt sommarlov" för mig, behöver inte vara det för andra. Men om jag nu skriver för att så småningom i bästa fall bli läst så får jag försöka se till att skildra ett inspirerat sommarlov. D.v.s. kanske kommer jag alltid att uppleva mitt eget skrivande som extremt haltande, men man måste ändå gå all in och ge allt man har. OM man hoppas på att någon ska ha någon glädje av det man skriver.

Vet inte om pågående projekt går att rädda i det här läget, men jag ska göra mitt allra bästa. Tack och lov(?) så säger ju förlaget stopp om det visar sig vara raffinerat skräp.

Nyfallen snö

Jaha ja. Så var jag där igen. Jag ska precis baxa mitt aktuella manus den sista biten - alltid den tyngsta! - och känner att jag knappt kommer att palla. Fast jag vet att jag kommer att göra det, på ett eller annat sätt - för det är så det går till om man någonsin vill se en färdig bok med sitt namn på.

Men, vad händer inom mig i detta läge? Jo, en sprillans ny idé börjar ta form. En som jag verkligen gillar och tror på. Det bara kliar i händerna efter att få börja skriva, även om jag vet att jag måste vänta lite tills berättelsen har något litet rangligt skelett att bekötta (what?). Men ojojojojoj, vad jag vill ägna mig åt detta nya, fräscha, i stället för det kaos som är mitt huvudmanus i nuläget.

Jag vet att jag pratat om detta fenomen förut och jämfört det med nyfallen snö: Det där manuset som inte ens är påbörjat. Som fortfarande är jungfruligt och hägrande. Än så länge helt fritt från skavanker och knöligheter. Fritt från text! Det är ju alltid texten som ställer till det och förstör ens fina idéer.

Men nu får den nyfallna snön vänta lite, för jag har en massa gammal slaskig, pissgul modd att skotta mig igenom först.

Sist på bollen

Jag är fantamej nästan alltid sist på bollen. Jag var sist i Sverige med att skaffa mobiltelefon en gång i världen (1997) och Facebook skaffade jag för knappt ett år sedan.

Nu är det The Walking Dead det gäller. Har inte gett den en chans förrän nu. Men jädrar i min lilla låda!

Relationer och gråtrist vardag i en värld som ligger långt utanför det vanliga - där har vi min grej. Jag ÄLSKAR det! Det är ju faktiskt vad jag skriver själv, även om The Walking Dead och En väktares bekännelser har lika mycket i övrigt att göra med varandra som damskor och en tunna sill.

Shit, vad inspirerad jag känner mig nu. Och EVB föddes faktiskt ur en tv-serie (den i övrigt hopplösa The Grim), så det är alls inte omöjligt att det kommer någonting av detta till slut.

En pojkes berättelse

Jag tänkte helt enkelt dela med mig av denna text, skriven av en pojke som kom till Sverige för inte alltför länge sedan. Det är en mänsklig skyldighet att ta del av den här typen av berättelser - just denna känns hoppfull och "slutar" lyckligt. Långt ifrån alla gör det.

Hej jag heter Mahmoud, För 6 år sedan, när jag var 11 år inträffade det en läskig och hemsk händelse som förändrade hela mitt liv.

Den syriska inbördeskriget hade redan påbörjats, Denna dag var jag i skolan, Kl 10.00 kom militären till min stad och i mosken ropade de att alla familjer som har barn skulle gå och hämta de, eftersom det var ett problem denna dag. Min pappa körde mot min skola för att hämta sig, men han blev stoppad av militären kontrollpunkt. Militären ville ha min pappas bil eftersom den var så stor. De grep min pappa och tog över hans bil.

Medans min pappa greps var jag fortfarande i skolan. Mina lärare sa till alla oss att vi kunde sluta skolan tidigare och gå hem. Jag gick hem med mina vänner som bodde på samma gata som mig. 

På vägen hem såg jag min pappa i handbojor. Jag började gråta och min pappa sa till mig att gå hem och hämta hans legitimation och pengar från min mamma. 

Jag sprang hem och berättade vad som hade hänt till min mamma, och jag fick pengarna och pappas legitimation från henne. Jag gick till min pappa och gav pengarna, samt hans legitimation till honom. 

Min pappa bad mig att gå hem. Efter att jag gick fyllde militären min pappas bil med olika personer och tvingade min pappa att köra de utanför vår stad. De riktade en pistol mot min pappa och sa att om han inte skjutsade de skulle de skjuta honom. Medans min pappa körde de slog de honom. 

De släppte min pappa klockan 8. Klockan 4 nästa morgon åkte vi direkt till Lebanon. Jag kunde inte ens säga hejdå till mina vänner

Vi tillbringade 2 år i Libanon. Vi bodde hos min mammas familj.
2013 åkte min storebror till Sverige med sina vänner. Han bodde fortfarande i Syrien medans vi var i Libanon, men det blev för farligt för honom eftersom ISIS tog över staden han bodde i. Ett år senare sa jag till min mamma att jag ville åka till min bror. Min mamma frågade då hur jag skulle ta mig till honom. Och jag svarade att jag skulle ta samma väg som min bror.

Min pappa fick reda på detta och därför köpte han 2 biljetter till Turkiet. Dagen innan jag och pappa skulle åka till Turkiet hade vi en stor fest, där alla våra släktingar kom och vi åt god mat och jag fick säga hejdå till alla mina nära och kära. Nästa dag åkte vi till flygplatsen och jag skulle säga hejdå till min mamma. Jag grät och hon grät med. Efter några timmar av flygande kom vi till Turkiet.
Vi bodde där i 19 dagar och varje natt försökte vi åka till Europa, men vi kunde inte. Det tog 3 till 4 timmar att åka buss, men om polisen såg dig så var det kört. Och du skulle hamna i fängelset. 
På den 19:de dagen lyckades vi och vi kunde åka. Vi åkte med en liten båt i början. Efter 4 timmar bytte vi båt och åkte en större båt. Till sist kom vi till en ännu större båt. Innan vi åkte delade smugglarna ut maten som vi skulle äta under resan. 

Vi kunde inte åka direkt eftersom vi var tvungna att vänta på en anna båt som skulle ta med sig mat och vatten till resan. Jag ville inte vänta, jag var rädd att vi skulle bli upptäckta och skickas tillbaka. Jag hade fjärilar i magen ända tills båten med mat kom. 

När den lilla mat båten kom ville kaptenen att vi skulle ta med oss 5 extra personer. Han sa att han inte hade maten med sig, men vi visste att han ljög eftersom vi hade sett maten tidigare. Det blev bråk och kaptenen lämnade ett barn som skulle åka med oss. Pappan till barnet åkte med den lilla båten och ville att hans son skulle åka med oss. 

Problemet var att vi var för många. Den gruppen jag hade rest med var cirka 250 personer, och det fanns 150 andra personer som väntade på oss vid den stora båten. 400 personer var tvungna att åka i samma båt och dela på vatten och mat. Efter 4 dagar fick vi slut på mat, och vi hade inte plats att byta kläder. Det var för trångt så jag och mina vänner fick sova på en tak. Det var kallt att sova där om nätterna. Ombord båten fick vi nöja oss med 5 dadlar och en flaska vatten som vi delade på 3 personer. Detta skulle hålla oss mätta i hela dagen.

Vi levde så här i 9 dagar, efter 9 dagar tog vår mat slut och vi  var tvungna att ringa till röda korset och be om hjälp. När vi berättade att vi var mitt i medelhavet utan vatten, sa dem att de skulle skicka hjälp. Några timmar efter att vi hade ringt kom två båtar med mat och hjälp. Alla vi ombord på båten blev glada och lättade när vi såg båtarna. 

Nästa morgon vaknade vi av att någon skrek. De läckte vatten in i båten. Kaptenen fick reda på detta och var tvungen att ringa röda korset igen. De skickade en stor båt som vi fick åka med till Italien

Jag och mina vänner hittade en plats i båten, och personalen kom och  gav oss mat, maten var riktigt gott. Vi bodde på båten i två dagar sedan  anlände vi i Italien.
När vi fick av båten möttes vi av många poliser och journalister som intervjuade oss. Sen fick vi mat och var tillåtna att ta en dusch.

Jag gick åka en buss till flygplatsen, utan mina vänner. Jag flög först till en stad som heter Sardinien där jag såg mina vänner. Sen flögs jag till Milano. Jag och mina två vänner planerade att ta en bil till danmark, Vi fick betala chauffören väldigt mycket,  men stoppades i Frankfurt av polisen. Polisen tog våra pass och vi fick stanna några timmar i polisstationen. Chauffören fick 1 års fängelse och polisen konfiskerade hans bil.
Efter några timmar släppte polisen oss och min bror åkte och hämtade upp oss vid stationen. Jag kramade min bror för första gången på länge, Direkt efter det köpte vi biljetter till Stockholm.
Sen åkte vi tåg hela vägen till stockholm.

Klockan 4, den 15 oktober 2014, anlände jag i Stockholm för första gången. Vi gick direkt till migrationsverket och gjorde fingeravtryck. Denna dag uppfyllde jag mitt mål efter ett mycket långt och tuff resa. 

Jag levde i stockholm under 1 år. Under denna tid mötte jag många nya människor som t.ex min brors bästa vän, som heter Peter, och Peters pojkvän. Peter hjälpte mig att lära mig att simma och han tog även med mig till gröna lund för första gången.

I Stockholm bodde jag hos två familjer. Först bodde jag hos en familj från Irak. Vi pratade samma språk och jag bodde där med mina två vänner som jag reste med. Jag bodde hos de i tre månader. 

Sedan bodde jag med en svensk kvinna i 7 månader. Hon lärde mig att prata svenska. Hon var en fantastisk person, men jag var tvungen att flytta i slutet. 

Jag flyttade med min storebror till Falköping. Det fanns inga lägenhet i början vi fick bo med min brors kompis. Men sen fick vi en jättefin lägenhet. 
Den 14 april 2017 kom min mamma och pappa och lillasyster till Sverige. De hade väntat på papper sedan jag kom till Sverige två och ett halvt år tidigare. Nu bor vi alla tillsammans, och mina föräldrar går i skola, och börjar lära sig svenska. Och min lilla syster har lärt sig mycket svenska nu. 
Som avslut vill jag bara säga, Jag har gjort något mycket svårt genom att komma till Sverige men jag är ändå glad att jag kunde och fick komma till Sverige. 
I början var det svårt att skaffa vänner eftersom jag inte kunde prata språket. Men nu har jag världens bästa vänner och jag spenderar nästan hela mitt fritid med.

Och innan jag kom till Sverige, kunde jag inte simma. Men nu är jag en av de bästa simmarna i hela Europa.

Så min historia bevisar att allt är möjligt. 

Tack för att ni lyssnade.

En man som heter Fredrik

Foto: Henric Lindsten (Källa)

Alltså, vad är det med denne man som heter Fredrik? Han är tamejfan ett geni. Igårkväll lyssnade jag sent omsider på hans sommarprat i P1 och det var ju så inihelvete inspirerande! Allt han säger går att ta till sig och göra till sitt eget, på något vis. Och även om man när någon sorts fruktlös önskan om att skriva exakt som han gör, så lyckas han förmedla att det inte är det det handlar om, utan att skriva precis det man själv vill/kan/känner.

Och även om han inte är ensam om att säga det, så är det väldigt upplyftande att höra någon som rönt sådana enorma framgångar säga att det inte går att veta vad som funkar och kommer att slå. Om och om igen hamrar han in att han skrev om "en femtionioårig man som bor i ett radhus". Och det är ju sant! Det finns noll epikfaktor i En man som heter Ove, och den har visst legat på NY Times bestsellerlista i ett år.

Nu handlar inte författandet för mig i första hand om att röna enorma framgångar - det är mest min make som undrar när miljonerna ska börja trilla in, och det vore ju i och för sig roligt att kunna uppfylla hans dröm. Själv lever jag redan nu min dröm: Jag är utgiven författare med hyfsat stora chanser att få ännu en bok publicerad. Och sedan förhoppningsvis ännu en, och sedan ännu en, o.s.v. Men det är ändå underbart att på något sätt få bekräftat att man är inne på "rätt" spår när man skriver det man vill skriva, snarare än det man tror att andra vill läsa. Det är ok att skriva knäppa böcker om tomtar och troll och en vilsen tonåring, även om töntighetspotentialen är ett faktum.

Backman tar också ned det här med framgång ett par snäpp. Han berättar om den svindlande känslan av att se sitt eget porträtt upphängt bland en massa storheter som man själv beundrar, men i samma andetag också om hur livet går sin vanliga lunk, trots detta. Han betonar dock att det gäller att passa på och njuta så gott man kan, när det verkligen går bra, i stället för att fästa sig vid sin egen ångest och känslor av otillräcklighet.

Och det man framförallt bär med sig - som jag bär med mig - efter att ha lyssnat på hans sommarprat, är känslan av att det är ok, allting. Bara man inte låter sig tryckas ned, bara man GÖR i stället för att fundera över att eventuellt göra någon gång i framtiden. Jag minns inte ens vem det var han citerade (någon framgångsrik företagare?), men han sa så här: "Börja där du är. Ta vad du har. Gör allt du kan."

Och jag ba: "Jag lovar, Fredrik!"

(Se f.ö. mina inlägg om Backman här, här och här.)