Enligt O överraskar

Nu blev jag allt överraskad (Källa)

Bokbloggaren Enligt O förvånar stort genom att faktiskt gilla I väntan på Jacques. Hon gillade inte alls en väktares bekännelser och jag fick för mig att det var den hysteriska stilen, det skruvade språket och den ironiska galghumorn hon inte gillade. Tydligen klarade hon i alla fall av det i feelgoodformat.

Såhär skriver hon:

I väntan på Jacques av Elin Säfström handlar om Lollo som lever ett rätt tråkigt liv. Tråkigt singelliv, tråkigt jobb med tråkiga och jobbiga kunder och dessutom en galet elak chef. Visserligen har hon en trevlig vän och arbetskamrat i Asad, men i övrigt är det rätt kasst med det mesta. Förutom dagdrömmarna om den exotiska, supersnygga Jacques då.

När Lollos granne Jack försvinner springer hennes fantasi iväg och den verkliga Jack (som hon inte träffat) och förföraren Jacques (som inte finns) smälter samman i en riktig drömman. Eftersom Lollo inte riktigt är som alla andra går hon med all sin energi in för att hitta Jack. Till sin hjälp har hon Jacks bästa vän Kurre, men hon leker ofta privatdetektiv själv genom att söka upp Jacks flickväns och hennes läskiga bröder. Teorierna om hur Jack försvunnit spårar minst sagt ur när Lollo går all in.

När jag träffar Elin Säfström på nästa mingel på säg Bokmässan kommer jag att med gott samvete kunna skåla i bubbel utan att behöva tänka på det faktum att jag inte var överförtjust i hennes ungdomsbok En väktares bekännelse, för jag tycker verkligen om hennes senaste, både hysteriska och galna bok I väntan på Jacques. Nu vill jag göra två tydliggöranden innan jag går vidare:

Det var inte jag som berättade för författaren att hennes bok inte passade mig, det var hon som (väldigt spontant) utbrast “oj, du gillade VERKLIGEN inte min bok” på ett bubbelmingel.
Det är absolut inget fel på En väktares bekännelse, det är bara jag som är dålig på är att läsa urban fantasy.
Jag föreslår en bubbelskål för Jack, Lollo och Kurre nästa gång vi ses Elin som tack för den här galna historien. Det finns absolut inget som är lagom med I väntan på Jacques, men det är inte alltid så att lagom är bäst.

Tack, Linda, för denna oväntat positiva recension! Och visst fan ska vi skåla nästa gång jag träffar henne.

Men DN ännu en gång!!!

"Sällsynt rolig fantasy" (DN 2019-01-05)

Att hamna i DN inte mindre än två gånger inom loppet av en månad är helt sjukt - sjukt otippat och sjukt rolig (förstås). Den här gången är det Lotta Olsson som tipsar om nordisk fantasy. Åtta andra författare och deras verk omnämndes, bl.a. "Vattnet drar"-trilogin av Madeleine Bäck, "Ättlingarna" av Mats Söderlund och "Idjärvi"-trilogin av Charlotte Cederlund.

Det enda som utgör ett faktiskt omdöme är de första tre orden: "Sällsynt rolig fantasy". Och det var fanimej sällsynt roligt att få höra!

Så overkligt det här, när någon läser ens böcker som om de vore just riktiga böcker och inte bara en avancerad variant av "Mitt sommarlov".

Sömnernas sömn i DN

Min småleende nuna i DN

Döm om min överlyckliga förvåning när nu även Sömnernas sömn fått en halvsida i DN (liksom Visheten vaknar fick för drygt ett år sedan)! Återigen är det Steven Ekholm som varit framme. Jag älskar honom och vill föda hans barn.

Så här står det:

Bokrecension: Tomtarna invaderar Stockholm i ”Sömnernas sömn”

I tredje delen av Elin Säfströms serie om väktaren Tilda är det dags för tomteting i Stockholm, och konflikterna mellan tomtar och troll eskalerar.

Det är sannerligen ingen vila och ingen ro för Stockholms mest överarbeta(n)de tonåring. Elin Säfströms tredje bok om sextonåriga Tilda Modigh som tar ansvar för en frånvarande och dysfunktionell mamma, en mormor som försvunnit, komplicerade kompis- och kärleksrelationer, studier och en hund - och även jobbar heltid för att hålla ordning på världen. En ganska skrämmande bild av en ”duktig flicka” med alldeles för mycket ansvar och alldeles för stort sömnbehov. Men så är hon också Stockholms och hela mittsveriges enda väktare.

”Sömnernas sömn” är den tredje men knappast den avslutande delen om Stockholms många rådare - tomtar, troll och andra väsen som lever och verkar parallellt med oss vanliga mugglare, samt de få som har som uppgift att hålla ordning på dessa ostyriga figurer, väktarna. 

Det finns ytterst få väktare i Sverige och eftersom Tildas mormor, den verkliga väktaren tidigare försvunnit under dramatiska omständigheter, kanske död, men i alla fall borta, ligger nu allt ansvar att hålla ordning i den magiska världen i Stockholm på Tilda. Och likt en gång Harry Potter, visar det sig att vuxenvärlden hållit det mesta av uppdragets natur hemligt för Tilda.

När tomtarna invaderar Stockholm för sitt tomteting hettar det till mellan tomtar och troll och överträdelser sker gång på gång och av allt allvarligare karaktär. Tilda behöver hjälp och hjälp kommer, men kan den utarbetade och stressade sextonåringen lita på någon person alls?

Det är fortfarande det spänstiga och underhållande språket som lyfter böckerna om Tilda. Hennes Stockholmiana hade dock vunnit på att introducera lite fler miljöer i böckerna än de oftast återkommande; mormors lägenhet, tomtarnas pub och trollens sal - och möjligen även några fler magiska väsen (det finns ju en del att välja bland). 

Fast med det sagt, Säfström introducerar faktiskt en helt osannolik typ som helt enkelt måste få större utrymme i kommande böcker; den kortvuxna, skägglösa (!) tomten, Jeanette i dunjacka och Hello Kitty-keps. Helt klart en blivande favorit.


Steven Ekholm

Så, ok, han tycker att miljöerna inte varierar något vidare, vilket gör mig lite förvånad, för förutom de ställen han nämner ovan så förekommer även bl.a. Skansen, Stadshuset och Kungsträdgården i denna bok. Och som invändning betraktat så må det väl vara hänt - jag fick en fucking halvsida i DN IGEN!!!

I DN igen!!

"Världsklass"

Idag ägnar jag mig hundraprocentigt åt narcissism. Jag blev så lycklig över att ovanstående recension av "Visheten vaknar" återfanns i dagens DN. Jag har även denna gång haft snortur med recensenten - Steven Ekholm fullkomligt älskar.

Världsklass. Vanligt tonårsliv med vättar, tomtar, älvor och troll

“Visheten vaknar” är den någorlunda fristående fortsättningen på Elin Säfströms lyckade och roliga debutbok, “En väktares bekännelser”. Böckerna är skrivna i jagform och berättas av huvudpersonen, Tilda Modigh, en femtonårig Stockholmstjej som kunde ha varit en väldigt vanlig tonårstjej i en väldigt vanlig tonårsbok; första kyssen, vem är jag egentligen kär i?, vem (ingen!) är kär i mig? ständiga missförstånd med bästa vännen, jobbig morsa, ut med hunden, und so weiter. Men Tilda är nu ingen vanlig tonårsbokstjej.

Tilda är nämligen en av Sveriges ytterst få väktare, människor som både kan se och har som grannlaga uppgift att hålla ordning på Stockholms många rådare. Rådare är bland annat troll, tomtar, vättar och andra väsen som till och från begår överträdelser som rubbar den bräckliga balansen mellan människor och rådare. Väktarna ser till att vi människor inte kan se rådarna och har även som uppgift att se till att rådarna håller sig i skinnet. Men detta är nu lättare sagt än gjort för Tilda som förutom att hantera sin ovan beskrivna vardag med skola, vänner, kärlek, frånvarande morsa och hund, även måste ge sig ut på kvällar och nätter och se till att Stockholms gator är lugna. Dessutom utan att någon får veta.

Oftast är överträdelserna av rätt harmlös karaktär. De flesta rådare är trots allt ganska charmiga eller ännu oftare bara korkade och går att prata till rätta. Men det finns undantag, och det finns varelser som väktarens krafter inte rår på. I ”Visheten vaknar” börjar plötsligt trollen bete sig oregerligt. Efter en del efterforskningar får Tilda och hennes mormor, som också är väktare, reda på att Trollkungen kommer att vakna efter mer än fyra hundra år, och enligt traditionen kräver han ett jungfruoffer. Tiden är knapp och Tilda och hennes mormor arbetar förtvivlat för att kunna stoppa denna mytiska varelse samtidigt som resten av trollen skapar oreda.

Svenska sagovarelser har fått ett rejält uppsving i litteraturen de senaste åren. Moderna, det vill säga snälla rädda-världen-häxor har kompletteras med fler svenska originalväsen. Och det är ju visserligen kul men inte alltid så lätt att få till. Det Elin Säfström dock gör, och dessutom väldigt bra, är att inte porträttera de många olika varelserna till något enbart skrämmande och hotfullt. I hennes Stockholm lever människor och rådare sida vid sida (även om de flesta människor inte har den blekaste om just detta), Stokholmstomtarna hänger på sin hemliga pub, Den Överflödande Bägaren i Gamla stan, älvorna dansar som de alltid har gjort i Vasaparken och trollen käkar sopor. Business as usual alltså. Säfströms böcker är ett slags vänligare hybrid av Buffy och Pax-böckerna, där vardag, skola och ganska trasiga familjer ropar på uppmärksamheten i den större fantasykontexten. Eller möjligen tvärtom.

Det som imponerar på mig allra mest är Elin Säfströms rappa, vassa, härligt halvsarkastiska, associativa, ja helt enkelt väldigt roliga språk, något som verkligen hittat sin form i ”Visheten vaknar”. Det finns ett oförglömligt parti i boken då Jävla-Stefan-jävel, Tildas pillerknaprande mammas nya friluftslivstaliban till kille bjudit dem och Tildas två bästa vänner på en överlevnadshelg i det bortre av Lappland – tänk lavsoppa och bivack. Ja, det är bland det smärtsamt roligaste jag läst på länge. Kommer att bli en klassiker i vad-gör-jag-inte-för-stackars-mamma-som-varit-ensam-i-femton-år-genren. Världsklass!

Steven Ekholm

Alltså, vad säger man? "Tack, Steven" känns inte tillnärmelsevis tillräckligt.

BTJ gillar Visheten vaknar!

Bibliotekstjänst recenserar alltid(?) böcker före officiellt recensionsdatum, så idag fick jag deras recension av Visheten vaknar. Återigen är det Gull Åkerblom - som var den som recenserade En väktares bekännelser för BTJ:s räkning - som skrivit. Och hon ÄLSKAR den!! Jippi!!!

Det går ju verkligen inte att veta ifall man "lyckats" med sin uppföljare förrän folk som läst den första boken börjar tycka till. Sedan kommer vissa självfallet att bli besvikna och såga jämsmed fotknölarna, men det är skönt att se att det faktiskt finns de som gillar den. Och - allvarligt talat - den här gången känner jag mig mycket coolare inför eventuella recensioner. Folk får tycka vad de vill - bara NÅGON gillar. Typ. Lätt att säga nu, kanske.

Skryt

Nu kommer lite oklädsamt skryt här, för jag blev så himla glad att det på något sätt inte räckte att skriva i min andra blogg om detta:

Jag fick en så himla fin recension häromveckan (hittade den igår) av en bona fide tonåring! Det är så svårt att få veta någonting om vad ungdomarna själva tycker om min bok (som har formell målgrupp 12-15 år), och det är så fantastiskt roligt att få höra att någon av dem tycker att den är bra. Annars går det ju inte att veta någonting om hur den faktiskt tas emot. Jag känner inte så många ungdomar, och dem jag känner har jag ingen lust att pracka på boken och sedan fråga ut - de måste ju få välja själva. Dessutom är de alla så väluppfostrade att de skulle frisera sin upplevelse av tvångsläsningen.

Nå, här är den tvättäkta tonåringens recension:

Detta är den sista boken som jag läste 2016. Och visst avslutade jag året på topp!
...

Wow! Det här är lätt en av de bästa böckerna jag läste 2016. Jag fastnade direkt för den spännande historien. Jag gillar verkligen blandningen av Tildas privatliv och hennes väktarliv. Boken är lagom lång, har ett lättläst språk och en väldigt intressant historia som gör att den snabbt läses ut.

Genom historien får jag som läsare ta del av olika typer av ledtrådar så att jag också kan lösa problemet som dyker upp. Detta gör att jag ganska snabbt räknar ut hur det ligger till i staden, vem som är den onda, men sen visar det sig att jag har blivit lurad och så kommer jag på den riktiga skurken istället. Perfekt balans i ledtråderiet så att intresset och spänningen hålls uppe, men allt inte avslöjas på en gång.

Tilda är enligt mig en underbar karaktär. Väldigt realistiskt. Hon har en favoritlärare, som blir ersatt av en lärare som hon inte alls gillar, hon har sin kompis, kärleken Hakim som inte verkar vara kär i henne. Allt är inte tipp topp, och så ser det ju ut hos en tonåring.

Omslaget är så fint! Dock lite svårt att fota, med de skimriga bokstäverna.

Jag vet inte vad det var som gjorde att ”En väktares bekännelser” så sjukt bra. Jag kan inte sätta fingret på det, alltså så är helheten bra. Alla delarna fungerar bra, underbart språk, rolig och spännande historia, det finns humor och charm, igenkännande karaktär. Riktigt, riktigt bra! Stark rekommendation!

Fortfarande hög på detta omdöme. (Förlåt mig, lakritsboken, för att jag tjatar sönder din recension!)