Författarskola #57 - när det går halvbra

Jaha, liksom (Källa)

Så här en och en halv vecka efter släpp står det klart att min feelgoodljudbok I väntan på Jacques inte faller alla i smaken. Det var ganska väntat eftersom den är så otroligt skruvad, men betygen på Goodreads är verkligen extremt usla. Jag har fått sex betyg hittills: fyra treor och två tvåor, vilket ger ett snitt på 2,67. Jag har aldrig varit i närheten av så låga siffror med En väktares-serien.

Antalet lyssningar på Storytel är i skrivande stund 81 och snittet där är 3,28 - vilket faktiskt inte är något alarmerande uselt betyg på just feelgood, har jag upptäckt. Folk verkar älska att såga den typen av böcker.

Precis just nu fick jag dessutom veta att det spökmanus jag trodde var planerat till hösten, inte kommer att bli aktuellt förrän till nästa vår. Himla trist att jag hade missuppfattat det där - hade legat på lite annars.

Så det verkar trots allt bara bli två böcker i år för mig: min lättlästa När jag vågar (f.ö. fem betyg på Goodreads med snittbetyg 3,40) samt I väntan på Jacques. Ja, om man inte räknar En väktares bekännelser i Tjeckien då.

Men det är väl ändå inte fy skam det, egentligen.

Läxa: bara att kämpa på här! Det är författarens lott.

Tjeckien, av alla länder

Tjeckiens flagga, tydligen

Tjeckien, som på min tid hette Tjeckoslovakien och då, inte helt otippat, var sammanslaget med Slovakien, är ett land i Östeuropa. Där slutar min kunskap om Tjeckien.

Låt oss kolla Wikipedia.

Huvudstad: Prag (okej, det visste jag egentligen)

Språk: tjeckiska (väntat ändå)

Valuta: tjeckisk krona (krona? - det var som fan!)

Befolkning: 10.551.219 (Sveriges befolkning är 10.182.291 till antalet)

Tjeckiens främsta positiva egenskap: de vill ge ut En väktares bekännelser(!)

Ok, det sista står inte på Wikipedia, men det är dock sant. (Eller? Drömde jag det där mailet från förlaget? Låt mig kolla igen, för säkerhets skull ... Jo, mailet existerar.)

Nu ska vi komma ihåg att saker och ting har en tendens att skita sig, så jag ska väl inte ropa hej så himla högt. Än. Men jag hoppas på att så småningom få hojta med mina lungors fulla kraft.

En liten, liten marknad och ett litet, litet språk - precis som Sverige och svenskan - men dock (OM det nu blir av) min debut som översatt författare!

Ditt och datt (bland annat Paris)

Jag har varit i Paris. Jag drack champagne. Nähä?!

Paris är ju faktiskt inte så dumt, blev jag akut påmind om när jag var där förrförra helgen. Jag och två medelålders tanter (å det positivaste!) till. Det var vin, vin, vin och så mycket sightseeing vi orkade med. Helt perfekt.

Himla roligt också att upptäcka att franskan funkar så bra. Alltså, jag lyckas säkert klämma in fem fel i en mening om lika många ord, men jag KAN föra en konversation. I stort sett utan praktiska problem eftersom jag även - och det här är det knepiga med franskan - förstår vad de säger! Jag får (än en gång) tacka mig själv för min egen envishet här, för det var fanimej inte lätt att ta sig dit: jag fick lyssna på obegriplig fransk radio till förbannelse innan jag började kunna urskilja någonting alls av vad de sa.

Här följer några bilder från Paris:

Eiffeltornet är ju ändå Eiffeltornet

Även Triumfbågen är ju ändå Triumfbågen

Louvren begick vi inte misstaget att försöka besöka - köerna är skrämmande

Det är ju så stört vackert med Seine om natten

Det ofattbara i att Notre-Dame faktiskt brann

Jag drack även rödvin i Paris (och jag tycker spontant att det låter som en palindrom, men det är det ju inte)

Jaha, annars då?

Jo, jag var med om någonting oväntat och väldigt trevligt häromkvällen. Jag var på 16-årskalas för min makes kusinbarn och pratade bl.a. med kusinens frus brors fru (finns det ett ord för den relationen? dubbelpyssling eller något?) och det visade sig att hon jobbade på ett förlag som ger ut studentlitteratur (kommer inte ihåg vad det hette nu). Vi kom in på att jag är författare och denna kvinnas tolvåriga(?) dotter satt bredvid. Flickan läste mycket, sa hon - oerhört glädjande i sig. Jag började fråga vilka böcker hon läst och vi gick igenom Ingelin Angerborn, Kristina Ohlsson, o.s.v. - hon hade läst rubbet. Hennes mamma frågade mig vad jag hade skrivit och jag svarade som vanligt i undvikande ordalag: "Äsch, det är bara några böcker. Ingenting någon känner till." Typiskt mig. Till slut när man pressade mig klämde jag fram att första boken heter "En väktares bekännelser". Då utbrister (ja, faktiskt, fast jag aldrig använder det ordet annars) flickan: "De är jättebra!"

Lång, raljerande historia, men för mig var det alldeles fantastiskt, för det var första gången jag varit med om något sådant. Jag blev alldeles starstruck - ja, av flickan, alltså, inte mig själv.

I övrigt tröskar jag på med mitt skrivande. Det bör, som sagt, i alla fall bli två böcker under 2020. Spökmanuset ska skrivas om en gång till och kommer med all sannolikhet ut hösten 2020. Den lättlästa - vars titel nu tycks bli "När jag vågar" - kommer i januari.

Jag skriver också på ett tävlingsmanus som känns ganska lovande, faktiskt. Alltså, inte så att jag tror att jag har en chans att vinna, men jag gillar själv historien och tänker att mitt förlag nog kommer att plocka upp den så småningom. Det fina med att det är en tävling är att manuset kommer att bli klart (så klart det nu kan bli innan fullskalig redigering inför utgivning) till deadline som är 3 januari.

Ja, det var nog allt just för tillfället.

Men DN ännu en gång!!!

"Sällsynt rolig fantasy" (DN 2019-01-05)

Att hamna i DN inte mindre än två gånger inom loppet av en månad är helt sjukt - sjukt otippat och sjukt rolig (förstås). Den här gången är det Lotta Olsson som tipsar om nordisk fantasy. Åtta andra författare och deras verk omnämndes, bl.a. "Vattnet drar"-trilogin av Madeleine Bäck, "Ättlingarna" av Mats Söderlund och "Idjärvi"-trilogin av Charlotte Cederlund.

Det enda som utgör ett faktiskt omdöme är de första tre orden: "Sällsynt rolig fantasy". Och det var fanimej sällsynt roligt att få höra!

Så overkligt det här, när någon läser ens böcker som om de vore just riktiga böcker och inte bara en avancerad variant av "Mitt sommarlov".

Krakow

Polen motsvarar förväntningarna

Förrförra veckan var jag på en liten resa för att delta i ett event arrangerat av Arbetsförmedlingen (av alla institutioner!). Destinationen var Krakow, Polen, och uppgiften bestod i att pitcha En väktares bekännelser för ett gäng polska förlag, i vag förhoppning om att sälja in boken.

Jag har många fördomar om Östeuropa. Bl.a. tror jag att det ser ut som på bilden ovan i samtliga förorter - och i just detta fall, på väg från flygplatsen in till Krakow, så motsvarade Polen mina förutfattade idéer.

Men så fort man kommer in i Krakow är det hur schysst som helst. Även detta motsvarade mina förväntningar.

Något som definitivt infriade mina fördomar var själva hotellet:

Jesus, liksom! Det var en skrubb! Med heltäckningsmatta och en ca 70 cm bred säng. Det luktade fuktigt också. Och minibaren var ekande tom och helt enkelt urkopplad. Annars hade jag möjligen tagit mig någonting stärkande och svindyrt därifrån.

Noggrant specad prislista i händelse av åverkan

Dock fick man röra sig oerhört försiktigt i detta fuktskadade rum, för priserna vid eventuell skadegörelse var inte nådiga. Det fanns alltså en lista!!! "Disturbing the silence night" sprang loss på 500 zloty (1 zloty = 2,5 SEK)! Och "Remaining the stains coming from body making impossible using the room for another guest (vomiting, blood, etc.)" ska vi inte tala om!

Men shit, vad trevligt jag hade ändå, när jag väl fick träffa de andra författarna. Vi åt middag första kvällen på ett ställe med typ sju meter i tak och väggarna täckta av tavlor. Förvånansvärt bra mat och helt sjukt roligt sällskap.

I Polen gillar man konst

Huvudrätt ...

... samt mina två efterrätter

Oj, vad servitören tyckte att jag var konstig när jag ville ha två efterrätter, men jag stod envist på mig. När de väl kom in förstod jag vad han menade - de var enorma båda två - men på rent pannben satte jag i mig rubbet. Jag gillar efterrätter och hatar känslan av att behöva missa någonting - jag lär väl aldrig besöka just denna restaurang igen, liksom!

Jag och Elin Boardy

Bland det enormt trevliga gänget författare fanns den genomhärliga Elin Boardy. Vi har träffats förr när jag i egenskap av ungdomsboksförfattare besökt ett bokkollo som (bl.a.) hon arrangerade i somras. Jag har dessutom läst hennes bok Tiden är inte än och glatt gett den en femma på Goodreads, för den är awesome! Hon är också begåvad nog att veta var man tittar när man tar en selfie (gud vet vad jag själv har fått för mig att man ska göra med blicken).

Elin var även rar nog att släpa omkring mig på stan morgonen efter, när min ursprungsplan var att ligga på mitt fuktosande hotellrum och läsa (ja, jag erkänner - det handlar om att jag äntligen får vara i fred!).

 Gravsten utanför synagoga

Alltså, Krakow ligger i närheten av Auschwitz-Birkenau. Det är så ofattbart att det var här det hände. När man börjar tänka i de banorna så är det nästan olidligt att gå på stadens gator. När vi besökte en synagoga och såg kyrkogården brast det lite för mig. Det liksom går inte att greppa, men heller inte att ignorera. En märklig känsla av att botten går ur en.

Betydligt muntrare motiv

Sedan är man ju som människa funtad så att man i nästa stund har hämtat sig och börjar fotografera klotter av den här typen. Men riktigt sig själv blir man inte på en bra stund.

Och så själva pitchen då. Den ägde rum på en bokmässa, där Sverige var någon sorts hedersgäst. En massa barn sprang omkring med svenska flaggor de fått i Svenska ambassadens monter. Hursomhelst, där i ett rum som hette typ Budapest (nej, jag tror inte att Budapest ligger i Polen, men det hette så i alla fall) skulle vi (ca 10 författare) hålla våra små presentationer om 8 minuter var.

Kerstin Lundberg Hahn och jag utanför mässan

Karta över mässan (grön cirkel = greenroom där vi satt och väntade, röd cirkel = rummet där vi gjorde våra små framträdanden)

Jag var först ut. Inte så dumt faktiskt. Jag tror att det kan ha varit ca 20 personer i publiken och det kändes helt ok, för rummet var inte speciellt stort. Självfallet började jag med att ursäkta mig för att jag inte talade polska, på polska:

Przepraszam ale nie mówię po polsku. Będę mówić po angielsku.

Denna fras hade en bekant till mig lärt mig, så jag tror att den stämmer. Google Translate var lite halvdant i det här fallet, visade det sig.

Sedan satte jag igång, på klingande amerikanska av alla varianter. Annars brukar jag prata utpräglat brittisk engelska, men jag tänkte att folk eventuellt har lättare att förstå den bräkande, amerikanska varianten och jag var inte säker på hur bra polacker klarar engelska i allmänhet (det visade sig f.ö. att de oftast är skitbra på engelska, så jag kunde nog ha kört min vanliga accent).

Det gick bra. Jag tappade inte bort mig eller så. Folk i publiken såg vänliga ut.

Men det var väl typ det, liksom. Alltså, endast två av de sex anmälda förlagen dök upp, tror jag, och de allra flesta som var där var översättningsstudenter. Himla udda. Ingen av oss författare fick något direkt napp. Dock har vi i efterhand fått information om både vilka som var där och vilka som inte var det, men som anmält sitt intresse. Så det är väl bara att kavla upp ärmarna nu.

Middagen med övriga författarkolleger var minst lika lyckad denna kväll. Elin och jag drog direkt efter mässan och drack champagne på en uteservering och sedan fortsatte det på den vägen. Verkligen supertrevligt!

Champagne med Elin

Mitt plan hem gick dock kl 5.40 på morgonen, vilket gjorde att jag efter några skakiga timmars nästan obefintlig sömn, befann mig i taxin på väg till flygplatsen kl 4.15. Shit vad jag var förstörd när jag kom hem.

Jag mellanlandar på flygplatsen i Warszawa. Svävar mellan liv och död.

Kontentan:

1. Det är roligt att umgås med andra författare.

2. Det är högst osäkert huruvida en sådan här grej någonsin kommer att ge någon konkret avkastning.

3. Ta det lugnt på hotellrummet i Krakow!

Krakow nästa

Anyone for tomtar och troll? (Källa)

Jag tror att bilden ovan föreställer den polska staden Krakow. Det är i alla fall till Krakow jag ska åka om lite drygt en vecka och pitcha En väktares bekännelser för att förhoppningsvis få något polskt förlag att nappa. Fråga mig inte. Det är en lång historia som involverar Arbetsförmedlingen(!) och inte på något sätt mitt förlag.

Nå, jag talar inte polska. Inte ens lite. Så presentationen jag ska hålla inför de förhoppningsvis hänryckta förlagspolackerna måste vara på engelska.

Jag har själv inga problem med engelska, MEN jag föreställer mig att polackerna kan ha det lite till mans och kvinns. Vilket betyder att jag måste dra ned den språkliga nivån en aning. Och DET är svårt. För man tappar så mycket.

När jag pratar om mina böcker så brukar jag göra det i ungefär samma ton som jag har i själva texten: lite smålustigt (får jag för mig) och med språkligt schvung, liksom. Inte lite smålamt och konkret. Men om man ska få en publik som inte är jättebra på presentationsspråket att kunna ta till sig innehållet i presentationen, så är det A och O att bli förstådd.

Jag vet vad jag tänker trycka på ungefär: det exotiska i det hela (Sverige, tomtar och troll - kom och köp!). Men jag tycker fan att det är lite knepigt utan att använda mig av greppet språkliga finesser.

Ok, låt mig vidga detta, förresten. När jag talar inför folk över huvud taget, så jobbar jag i stort sett alltid med humor och språkliga finesser. Faktum är att humorn ligger mycket i hur jag använder språket. Att plötsligt prata enkelt och begripligt är helt enkelt lååååångt utanför min comfort zone.

Åtta minuter har jag på mig. Åtta minuter som ska fyllas med någonting lagom enkelt och samtidigt våldsamt intressant.

"Hello. My name is Elin Säfström. I have written av very funny and exotic book about gnomes and trolls in Sweden. Please, buy it!" (Läses med grav svensk brytning.)

Inte fullt åtta minuter än. Jobbar på det.

Författarskola #52 - Mitt sommarlov

Dags för ett pompöst inlägg av den här typen igen. Varför? För att jag har någonting otroligt insiktsfullt och smart att dela med mig av till mina skrivande kolleger?

I wish.

Nej, det handlar om att jag upplever ett fenomen genomgående när jag skriver och jag hoppas att jag kan lära mig någonting av det. Men först måste jag ta reda på vad, och ibland kommer jag faktiskt på saker genom att skriva de här "lektionerna".

Ok, här kommer det: Jag upplever hela tiden att jag skriver någonting som är skrämmande likt mina uppsatser från grundskolan. "Mitt sommarlov" all over again, liksom. "Sedan åto vi matsäck", som min salig far brukade säga när han pratade om den typen av skrivande. Den typen av skrivande som uppstår i kombinationen av bristande erfarenhet, låg entusiasm och yttre tvång: oinspirerat, osammanhängande, klumpigt i största allmänhet.

Jag hatade verkligen att skriva uppsats i skolan. Tvånget och prestationsångesten där bidrog nog starkt till att jag inte upptäckte att jag faktiskt VILL skriva förrän vid trettio års ålder. Jag var så rädd för att vara dålig att jag aldrig vågade tänka tanken, tror jag. Och grejen är den att jag har en del av det där kvar inom mig.

När jag får en dålig recension så tänker jag: "Jamen, självklart - vem vill läsa om mitt sommarlov, liksom?". När jag får en bra recension tänker jag: "Ser de inte att det är en uppsats om mitt sommarlov?"

Eftersom Sömnernas sömn kommit ut nu så har jag fått lite återkoppling i dagarna och det är som vanligt med viss ångest jag mottager denna, men så fort den är negativ känner jag mig ganska hemma: "Ah, äntligen såg de igenom min bluff!" Och när boken gillas: "Puh, jag slapp undan igen!"

En person på Instagram tyckte mycket om alla tre böckerna och frågade om en fortsättning var att vänta eller om det kanske var något nytt på gång. Och DET väckte mig på något vis ur en dvala jag inte var medveten om att jag hamnat i. Plötsligt blev jag akut medveten om att det finns folk som gillar det jag skrivit och som hoppas på mer - om än någonting annat. Någonting lika inspirerat - för nog fan är En väktares bekännelser-serien i alla fall en ganska inspirerad sommarlovsskildring. Det vill säga att det som försiggår nu i mitt skrivliv inte är uteslutande mitt eget problem! En läskig och något svindlande tanke.

Och tyvärr är allt jag producerar just nu en uppsats om ett ganska mediokert sommarlov. Jodå, på ytan handlar det om någonting helt annat, men den finns där: kombinationen av bristande erfarenhet/entusiasm och någon form av (visserligen självpåtaget) tvång.

Resultatet ser ut ungefär så här:

"Det var en gång en tjej som träffade ett spöke. Sedan åt hon matsäck."

Men lärdomen vi skulle dra av det här nu då? Vad bidde det?

Eventuellt detta:

Det som är "Mitt sommarlov" för mig, behöver inte vara det för andra. Men om jag nu skriver för att så småningom i bästa fall bli läst så får jag försöka se till att skildra ett inspirerat sommarlov. D.v.s. kanske kommer jag alltid att uppleva mitt eget skrivande som extremt haltande, men man måste ändå gå all in och ge allt man har. OM man hoppas på att någon ska ha någon glädje av det man skriver.

Vet inte om pågående projekt går att rädda i det här läget, men jag ska göra mitt allra bästa. Tack och lov(?) så säger ju förlaget stopp om det visar sig vara raffinerat skräp.

Hur går det här då?

??? (Källa)

Allvarligt, hur går det? Ska det vara så här segt? Kännas fullt så trist?

Alltså, att skriva böcker, inte att typ leva, eller vad man ska säga. Jag har det bättre än någonsin i stort - inte visste jag att medelåldern skulle vara så fantastisk! Jag trodde att man bara skulle glida hjälplöst mot graven, rynkig och skruttig. Det var min ungdoms bild av det hela. Nå, förr eller senare börjar väl det där glidandet (för visst går det obevekligt framåt) ta fart och inte kännas så livat längre.

Men det var inte det jag skulle prata om, utan hur trögt det går med skrivandet. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: var är mina tomtar och troll?! Jag var så himla hemma i den världen. Inte för att jag i dagsläget känner att jag skulle vilja fortsätta med Tilda, men jag trivdes så bra medan det varande.

Inte för att det nödvändigtvis blev bra för det. Jag har fått mitt första betyg för Sömnernas sömn på Goodreads, från en som verkligen gillade En väktares bekännelser och Visheten vaknar: en trea blev det. Något av en besvikelse för henne, alltså. Vilket ju får en stackars författare att känna sig rent skyldig:| Kanske blir det bara treor för denna. Uppblandat med ett och annat bottenbetyg. På sätt och vis vore det skönt med ett riktigt fiasko, så är förväntningarna på en rimlig nivå inför nästa bok. Om det ens blir någon sådan! Just nu känns det rätt mörkt.

Men jag tragglar på här. Dock med en tanke om att eventuellt revidera strategin inför hösten, så att jag redan nu tar itu med någonting som jag verkligen brinner för. Det som hindrar mig är att jag är lite orolig för att jag just nu är oförmögen att göra någonting vettigt med en aldrig så härlig idé.

Läser mer än vanligt för tillfället - SÅ många böcker som bara MÅSTE läsas - och det är eventuellt en aning hämmande, eftersom typ alla skriver bättre än man själv, har man ju en känsla av.

Bitter much? Nej, jag tror inte det. Jag uppskattar fortfarande att läsa bra böcker - tack GODE GUD! - men självförtroendet är inte på topp.

Och så fryser jag fan om fötterna, för det har börjat bli kyligt här i Stockholm och golvvärmen har inte kickat in än.

Back in business

Folk som följer mig på Instagram har förmodligen sett detta lilla collage förr

Sömnernas sömn är här nu, i fysisk form. Den kommer inte ut rent formellt förrän någon gång i början av september, men jag fick hem en låda med en hel hög ex häromdagen.

Och jag är också här nu, i någorlunda fysisk form (öh?). Tillbaka från semestern, back in business. Är det tänkt. Min dotter har varit på dagis i två dagar nu och jag har fått ägna mig åt skrivandet för första gången på sex veckor.

Blockeringen är inte total. Bara nästan. För så här är det: Jag har hållit på med En väktares bekännelser-serien och inte minst Sömnernas sömn så mycket och så länge att jag fan inte vet hur man gör någonting annat. Oarya luftade nyligen i en kommentar på Insta en undran om vad som kommer härnäst för min del. Och inte fan vet jag. Jag vet bara att det ska bli någonting annat än Tilda och jag vet att det måste bli tillräckligt bra för att förlaget ska vilja ha det. De kommer inte att ge ut vad skit som helst bara för att vi har bondat över både redigering och drinkar. Tyvärr! En hård bransch det här, vilket jag är ytterst medveten om.

Jag har ett gäng påbörjade manus (10 000-15 000 ord/styck) men inget av dem gör mig särskilt sugen på att fortsätta. Jag vet inte vilket jag ska satsa på. Eller om jag ska skriva någonting helt nytt. Det börjar bli läskigt, och jag inser att chansen att jag ska ha någonting till bokmässan i Göteborg 2019 är nästan obefintlig. Jaha, vore det hela världen då? Nej, kanske inte, men känslan av att falla ur flowet är obehaglig. Är jag färdig nu, liksom? Var det här mina tre utgivna böcker, punkt?

Dock är jag sådan som inte sitter still och väntar på att saker och ting ska lösa sig på ett magiskt och perfekt sätt, utan jag tar fram propplösaren och avloppsrensarsugkoppen och börjar rota. I mitt fall innebär det att jag just nu, trots allt, försöker skriva på två av de ungdomsmanus jag ändå påbörjat. Inte för att jag tycker att de är särskilt lovande, utan för att jag ju måste göra någonting och dessa två är mina bästa bets för utgivning på mitt förlag.

Men shit, hörni, vad det är svårt att skriva böcker! Jag vet inte vad som ska hända härnäst när jag sitter och stirrar på det öppna dokumentet och försöker se hur historien ska utvecklas. Då sätter jag mig med ett annat dokument och försöker göra en övergripande punktlista över handlingsmoment. Sedan går jag tillbaka till manuset, inte ett dugg klokare än förr. Men jag skriver ändå. Mödosamt, långsamt, och faktiskt rätt glädjelöst. Fast hur ofta skriver man glädjefullt? Inte är det speciellt ofta. Inte för mig i alla fall.

Och allvarligt, var är mina hemtama tomtar och troll? Som man alltid kan slänga in som ett billigt gag. Och bli glad av själv, liksom. Inte för att jag skulle vilja fastna i Tilda resten av mitt författarliv, men hela den idén var jag så sjukt pepp på från start. Faktum är att jag anade ganska tidigt att det skulle funka den här gången: att jag skulle få manuset utgivet. Jag hade inte vågat yttra det vid det tillfället, skrockfullt nervös för att jinxa hela grejen, men jag vet att jag faktiskt tänkte att "fan den här gången har jag någonting". Men så känner jag inte nu. Verkligen inte.

Kort sagt, David - och alla ni andra - jag är lite lost just nu. Men jag har inte gett upp hoppet. Det kommer någonting. Även om jag just nu har känslan av att min nästa utgivna(???!!!) bok kommer att bli rätt lam. Som ett övergångsförhållande, ni vet. När man går från en riktig kärlek till en annan. Det är lätt att man klämmer in något fjösigt litet försök däremellan.

Men, å andra sidan, därifrån kan det bara gå uppför!

Eller hur var det nu?:|

Sömnernas sömn

Hittade nu Sömnernas sömn (tredje delen i En väktares bekännelser-serien) på förlagets hemsida. Det betyder att den finns! Hoppas jag. Jag sliter i alla fall med den i mitt anletes svett just nu. Och det är väl bara att fortsätta med det då, eftersom det finns ett recensionsdatum och allt!

Författarskola #51 - redaktörer

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Redaktörer, det är fanimej det bästa som finns. En författares personliga skyddsänglar. Och skyddsnät! Och skyddsallting. Jag ÄLSKAR mina redaktörer.

För, ja, jag är i den lyxiga sitsen att jag har två. Jag vet inte hur det är på andra förlag, men så är det i alla fall på Gilla böcker-delen av Lilla Piratförlaget. Och det är tamejfan ren magi!

VAD jag hade gjort utan dessa båda redaktörer, det vet jag inte. Jo, förresten. Jag hade fått ut urusla böcker och jag hade insett alldeles för sent att de var just urusla. Det hade jag fått erfara först när de sågande recensionerna börjat trilla in.

Och det är som om de räddar mig mer och mer, trots att jag nog upplever ändå att jag blir något bättre/säkrare/mer rutinerad (?) vad det gäller skrivhantverket. En väktares bekännelser hade verkligen inte varit något att hänga i julgran utan dem. Visheten vaknar hade varit pissdålig. Men den senaste, Sömnernas sömn (som alltså är på g till hösten), hade tamejsatan varit en ren katastrof!

Jag har också blivit bättre på att ta till mig det de säger. I början slog jag ifrån mig precis hela tiden och tyckte att de bara drog och ryckte i allting så att det hotade att gå sönder helt och hållet, men nu VET jag att det bara kan bli bättre. Och ca 95% av tiden har de 100% rätt. De övriga 5% får vi diskutera och bråka lite (i all vänskaplighet) och då brukar vi tillsammans i slutändan få till någonting vi kan leva med allihop.

Ojojojojoj, vad de räddar mig. Om och om och om igen.

I Visheten vaknar har jag skrivit i mitt "författarens tack": Tack Ada. Tack Klara. För att ni i princip skrev boken åt mig. Och jag säger som Arwen när hon försäkrar Aragorn om att hon visst tänker vara tillsammans med honom trots hans opraktiska dödlighet: And to that I hold.

Om Oskar Källner själv får välja

Idag är jag mallig, kan ni tro. Oskar Källner hade nämligen vänligheten och inte minst den goda smaken att nämna mig i en intervju på bloggen Skymningssång.

Jag citerar ohämmat:

Om du ska rekommendera en svensk fantasysroman (som du inte gett ut själv), vilken blir det då?

Slår gärna ett slag för Elin Säfströms En väktares bekännelser och Visheten vaknar, de två första delarna i en skön urban fantasy-serie. Den handlar om femtonåriga Tilda och hennes mormor som är väktare i Stockholm. Huvudstaden är nämligen fullproppad med troll, tomtar, älvor och troll. Vanliga människor kan inte se dem, men det blir stora problem när de båda världarna kolliderar. Det är Tildas uppgift att se till att allting inte snurrar iväg mot totalt kaos. Men kaos blir det så klart. De klassas väl som YA, men passar alla som gillar humoristisk och välskriven urban fantasy.

För den som inte vet så är Oskar Källner en extremt produktiv författare med det egna förlaget Fafner Förlag, där han ger ut både sina egna och andras grejer. Jag gillar hans böcker - har i skrivande stund läst Drakhornet och Skogens hjärta (i serien Nornornas väv) samt barnboken Den stora jordgubbsjakten, och kan varmt rekommendera alla dessa. Han är dessutom vansinnigt sympatisk när man har kontakt med honom via sociala medier.

Och nu även detta!

Nyfallen snö

Jaha ja. Så var jag där igen. Jag ska precis baxa mitt aktuella manus den sista biten - alltid den tyngsta! - och känner att jag knappt kommer att palla. Fast jag vet att jag kommer att göra det, på ett eller annat sätt - för det är så det går till om man någonsin vill se en färdig bok med sitt namn på.

Men, vad händer inom mig i detta läge? Jo, en sprillans ny idé börjar ta form. En som jag verkligen gillar och tror på. Det bara kliar i händerna efter att få börja skriva, även om jag vet att jag måste vänta lite tills berättelsen har något litet rangligt skelett att bekötta (what?). Men ojojojojoj, vad jag vill ägna mig åt detta nya, fräscha, i stället för det kaos som är mitt huvudmanus i nuläget.

Jag vet att jag pratat om detta fenomen förut och jämfört det med nyfallen snö: Det där manuset som inte ens är påbörjat. Som fortfarande är jungfruligt och hägrande. Än så länge helt fritt från skavanker och knöligheter. Fritt från text! Det är ju alltid texten som ställer till det och förstör ens fina idéer.

Men nu får den nyfallna snön vänta lite, för jag har en massa gammal slaskig, pissgul modd att skotta mig igenom först.

Författardagen 2018 - mitt lilla bidrag

Nämen, hörni. Jag kan väl för fasen skriva lite om vad jag stod och raljerade om på Författardagen. En liten rapport är väl ändå det minsta man kan begära när jag nu tog mig friheten att gnälla i förväg här på bloggen.

Vi var alltså totalt sexton författare som var och en höll ett miniframträdande om 10-12 minuter. Jag hade dessvärre inte möjlighet att närvara längre än mitt eget pass där fyra författare (däribland jag) höll låda. Dock tänker jag inte försöka återge vad Åsa Hellberg, Bengt-Erik Engholm eller Mikaela Bley pratade om, för det skulle jag inte göra på något bra sätt i alla fall, men de var alla mycket spännande att lyssna på. Jag tänker vist hålla mig till att prata om vad jag själv hade för rafflande saker att berätta.

Min enda Powerpointbild under framträdandet

Det första som hände var dock att jag tappade rösten. På riktigt! Totalt. Vid två eller tre tillfällen och harklade mig ljudligt i myggan som jag bar. Faktum är att jag haft problem med rösten ända sedan min dotter föddes för drygt tre år sedan, men så HÄR illa brukar det inte vara. Nå, när jag väl kom igång - till allas stora lättnad - så var det här mitt ämne:

"Varför det är så himla roligt att skriva En väktares bekännelser-serien."

Det var faktiskt väldigt intressant att själv få tänka till kring detta, och skälen var ganska många faktiskt. Jag tror att jag destillerade det till fem(-ish?) punkter:

1. Det är extremt tillfredsställande att få placera ut dessa sagoväsen i Stockholm, där jag är född och uppvuxen och där jag bott (i stort sett) hela livet. Att plantera ut älvor i Vasaparken och tomtekrogen på Österlånggatan i Gamla stan ger helt enkelt ett nytt skimmer åt allt det välkända, vardagliga.

2. Det är förbannat roligt att få ta på sig Tildas röst och vända och vrida språket to within an inch of its life. I och med att hon är en tonåring som har bra koll på svenskan, men som blandar högt och lågt på ett sätt som en vuxen berättarröst kanske inte hade gjort. Och hennes extrema metaforer och liknelser är något alldeles underbart för mig, och endast i undantagsfall något som mina redaktörer försöker begränsa:)

Jag läste ett exempel ur En väktares bekännelser. Det är första gången vi får möta Hakim, killen som Tilda är kär i. Han har bruna ögon och Tilda är rätt fixerad vid de där ögonen. I första versionen av texten hade jag skrivit typ "han har världens brunaste ögon", och jag minns att Ada (min redaktör) inte riktigt var nöjd med att adjektivet brun användes i superlativ - det är ju inget absolut fenomen. Jag tyckte att det var väldigt petigt, men jag skrev om och skrev långt:

Han är så jävla irriterande snygg. Svart, tjockt hår, kritvita tänder och ögon så bruna att man vill kräkas. Hur bruna kan ett par ögon bli, liksom? Hans är brunare än brunast. Omöjligt bruna. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Knallbruna. Illbruna. Så bruna att alla andra bruna ögon går och ställer sig i ett hörn och skäms över sin bristande brunhet. 

(EVB, sid 22)

Typiskt Tilda och skitroligt för mig att få bre på.

3. Sedan pratade jag om det allmänna fenomenet med att man som författare kan ge sken av att vara snabbtänkt, fast man, i mitt fall, är direkt trög irl. Det här med att ge svar på tal är inte mitt forte, men det är väldigt tillfredsställande att mina karaktärer kan få göra det med framgång.

Här gav jag ett exempel med Tildas bästa kompis Imane, som är muslim och bär hijab. När hon för första gången träffar Tildas mammas pojkvän Stefan - som är en idiot - så ska de precis gå på ett flygplan tillsammans för att åka till Norrland:

”Och du är Imane, förstår jag.” Han ler brett. ”Hoppas att du inte tänker spränga flygplanet.”

Jag ville så gärna att Imane skulle få svara någonting riktigt dräpande på detta otroligt plumpa uttalande. Det ska inte stickas under stol med att jag fick fundera en stund. Det blev så här:

”Hoppas du lever ett meningsfullt liv trots hjärnskadan”, säger Imane och ler lika brett hon. 

(VV, sid 120)

4. I övrigt berättade jag om kontrasterna i böckerna. Hur jag gillar att få blanda diskbänksrealism och saga. Jag tycker om allvaret - som faktiskt finns där - men jag gillar också att få bryta det helt och hållet med det otroliga och osannolika.

5. Jag avslutade med att erkänna att jag är svag för att försätta Tilda i situationer där hennes två liv -  tonårslivet och väktarskapet - krockar och gör det jobbigt för henne. Här återgav jag följande stycke (i något förkortad form utifrån boken) där Tilda är ute i Vasaparken för att samla hundbajs till en trolldryck och Hakim plötsligt står där när hon precis plockat upp en rykande hög:

”Vad gör du?”

”Inget särskilt”, säger jag och känner hur den varma plastpåsen

som hänger från min hand liksom blinkar rött, så iögonfallande

känns den.

Hakim ler plötsligt och ögonen glittrar (jag svär!).

”Är det ditt miljöprojekt igen?”

Jag nickar stumt och känner hur rodnaden på mina kinder

pulserar i takt med den blinkande påsen i min hand.

”Du är lite skum, vet du det?”

Han säger det inte elakt. Inte alls. Bara som om jag verkligen

var en varelse från en annan planet och han fascineras av mina

gröna tentakler.

Det här är officiellt den värsta dagen i mitt liv. 

(EVB, sid 82)

Det var mitt spirituella lilla bidrag i korta drag. Så behöver ni inte känna er ledsna för att ni inte var där och kunde uppleva det hela i 3D.

Dr Cox-fenomenet

Dr Cox med armarna bakom huvudet på det där Dr Coxiga viset

Jag älskar Scrubs. Förmodligen ungefär på samma nivå som Johanna Lindbäck älskar Skam - d.v.s. skitmycket. Min favoritkaraktär, möjligen tillsammans med Elliot Reid, är Dr Cox. Så fort han dyker upp i rutan ler jag lyckligt och jag tycker att vartenda ord karlen häver ur sig är pure genious.

Kul. Men vadårå?

Jo, det finns ett problem med detta för själva skådisen John C. McGinley, som han tydligen heter - hade ingen aning förrän jag googlade nu. Och exakt det är problemet. Alltså, att jag inte visste vad skådisen hette, eftersom han för mig ÄR Dr Cox. Grejen är den, att jag någon gång sett honom flasha förbi i biroller i betydligt allvarligare sammanhang. Och vad händer då? Jo, jag ler lyckligt - i vanlig ordning - eftersom jag bara ser min älskade Dr Cox. Men strax efter övergår detta i besvikelse, eftersom han ju inte är det, tydligen, just nu i alla fall. Han är bara tråkig och birollig och jag vill inte att han ska vara sådan!

Inte förrän nu kommer jag till poängen: Jag är Dr Cox (hybris!). För den pyttelilla, fjuttfanbase jag har, så är jag rädd att ett avsteg från den smålustiga, pladdriga stilen i En väktares bekännelser-serien skulle innebära ett liknande dilemma. "Vad fan gör hon nu?" liksom. "Det här är ju inte alls kul."

Jag skulle ju vilja skriva så mycket annat, i en helt annan stil. Även om Tildas (huvudpersonen i EVB) röst är så oerhört naturlig för mig, och jag även tidigare i mina outgivna (tack gode gud!) feelgoodböcker hållit en liknande, lätt ironisk, självdistansierande ton, så vill jag inte finna mig själv fastcementerad där för all framtid.

Den stora, avgörande skillnaden mellan mig och Dr Cox är att jag möjligen, möjligen har några tusen läsare medan han alldeles garanterat har miljontals dyrkande fans världen över. Vilket är bra i detta fall, eftersom jag m.a.o. inte har något problem. Än. Men det tål att tänka på hursomhelst.

Författarskola #47 - första vändpunkten

Jaha ja, jag lovade ju visst runt att jag skulle gå igenom några punkter i den klassiska dramaturgimodell som Alex Haridi pratade om på kursen jag gick för honom på Författarföbundet. Då ska jag väl hålla det löftet, tänker jag.

 Och då ger vi oss på första vändpunkten (den petige noterar att vi hoppar över punkten "fördjupning", men det känns ju ganska intuitivt vad det måste röra sig om: utveckla bakgrund/konflikt, presentera karaktärer, etablera världsbygget, o.s.v.). Men här börjar jag verkligen tappa greppet, känner jag. Såsom varande författare borde jag väl veta allt om vändpunkter, men uppriktigt sagt så tycker jag att det kan vara oväntat svårt att identifiera.

Men ok, vad ska en vändpunkt göra då, intuitivt? Någonting ska hända (duh!). Någon ny information ska komma fram. Någonting som - och här citerar jag Alex Haridi - "skickar historien i en ny riktning". Det heter ju "vändpunkt", liksom.

Låt mig helt enkelt visa sidan i kurskompendiet som handlar om första vändpunkten.

Men ändå. Vad fan menas? Om jag tittar på En väktares bekännelser, så har jag liksom ingen aning. Den boken är skriven så mycket på känn och med en lite konstig ingång som handlar om att vi har två, egentligen orelaterade historier (f.ö. ett big no-no i sig, får jag för mig). Kan det möjligen röra sig om när Tilda (SPOILER ALERT) förstår att det har med henne och hennes värld att göra att det försvinner människor? Det kommer alldeles för sent för att vara en "korrekt" första vändpunkt och det kanske är därför som många upplever boken som seg, med alldeles, alldeles för lång presentation och fördjupning av denna.

Vad gäller Visheten vaknar så kanske det är när Tilda (SPOILER ALERT) får reda på att den trollkung som är på väg att vakna med största sannolikhet kommer att kräva ett jungfruoffer. Det är faktiskt inte omöjligt. Jag tror det.

Och om vi pratar om Harry Potter då, som jag utgår ifrån att alla har läst. När kommer första vändpunkten i The Philosopher's Stone? Eller snarare vad utgör denna vändpunkt?

Fast när jag ändå ställt frågan "när", så kan jag gott svara på var första vändpunkten "ska" komma: 25% in i historien. Det ni! Det finns ett tydligt svar! Låt mig då hämta ut min Philosopher's ur hyllan och se vad som händer en fjärdedel in. Hm, i min utgåva ska det vara typ sidan 55 någonting ...

Vet ni, det är faktiskt på sid 55 som Harry träffar Professor Quirrell för första gången! Precis innan de kommer till Diagon Alley. Men kan det sägas vara en vändpunkt? Knappast väl? Eller är det Diagon Alley-besöket som liksom skjutsar in Harry i den magiska världen och därmed utgör en vändpunkt?

För att stämma av mot vad Alex Haridi skriver:

- "Stor vändning som skickar historien i en ny riktning." Jovars, han möter ju den nya världen på ett hands-on-sätt här.

- "Är det en fälla eller en möjlighet?" Jomen, det måste ju kännas som en fantastisk möjlighet för Harry. En fälla? Jo, Quirrell i sig är ju en fälla, fast det vet vi ju inte än. Nåja.

- "Den övergripande dramatiska frågan utkristalliseras - Kommer HP lyckas med?" (hehe, i detta fall pratar vi ju faktiskt om HuvudPersonen, och inte om just Harry Potter, även om initialerna råkar stämma). Nja, njo. Kommer Harry att lyckas med att bli trollkarl? Fast är det den övergripande dramatiska frågan? Det handlar ju om kampen med Voldemort egentligen. Väl? Det kan vi väl på sätt och vis ana i och med hur Harry blev föräldralös, men annars vet vi väldigt lite om det här.

- "Viljan konkretiseras." Jaha. Harry vill väl VÄLDIGT gärna åka till Hogwarts och bli trollkarl.

Men vänta nu! Jag låter ovanstående raljerande kvarstå som ett monument över min aningslöshet, men nu tror jag att jag inser vad som är den riktiga första vändpunkten. Den kommer på sid 42 när Hagrid säger: "Harry - yer a wizzard." Så enkelt måste det ju vara! De ovan nämnda punkterna applicerar ju ganska väl på detta - jag behöver inte ens konkretisera, tror jag.

En riktigt jävla bra vändpunkt, om jag får säga vad jag tycker. Och jag antar att den miljard(?) människor som i likhet med mig älskar Harry Potter, håller med.

Klart slut.

Intervju i podden Debutera eller dö

Jag, inpressad i ett träd mellan Nina De Geer och Johanna Devaliant

Jomen, jag fick äran att intervjuas i den eminenta podden Debutera eller dö som görs av supertrevliga Nina De Geer och Johanna Devaliant. För den som vill avnjuta min ljuva stämma och dess raljerande finns avsnittet att lyssna på här.

Själv har jag inte lyssnat. Jag tål inte att höra mig själv och dessutom var jag ju där när det begav sig. Även om jag inte har något minne av vad jag kan tänkas ha pladdrat om. De gav mig räkmacka och bubbel!

Glädjetjut #6 - förlaget gillar!

Ett högst personligt och oaltruistiskt litet tjut av lika delar glädje och lättnad idag: Min förläggare har läst råmanuset till tredje delen av En väktares bekännelser-serien - och hon gillar!

Jag citerar ohämmat ur mailet: "jag är så impad! Det är så spännande! Och så väl uppbyggt!

Åh, vad du har tagit till dig av det vi har pratat om. Bra jobbat!"

Puh! Har verkligen varit ur gängorna i väntans tider. Behöver bara hämta mig lite även från detta positiva besked, känner jag.

Totalblockering

Ok, det är inte bara min läsning som är totalt uppfuckad, nu klarar jag inte att kolla på serier heller. Eller film. Jag orkar knappt plugga japanska och då är tamejfan botten nådd.

MEN, jag tror att jag identifierat grundproblemet. Så här är det: Råmanus till min tredje del(?!) i En väktares bekännelser-serien ligger hos förlaget och väntar på sin dom. Leva eller dö? Vinna eller försvinna? Alltså, jag har ju ändå slitit lite med även detta manus (litotesfestival här tydligen) och jag har INGEN ANING om huruvida förlaget kommer att vilja ta i det med plasthandskar eller ej.

Därför har min hjärna kopplat ned. Bommat till butiken och satt upp en skylt: "Stängt tillsvidare"

Återkommer när jag återfått livsgnistan. Eller möjligen tappat den helt.

Författarskola #46 - störning

Då hade jag tänkt gå vidare lite med den här dramaturgikurvan som den rutinerade manusförfattaren Alex Haridi berättade om på Författarförbundets kurs för någon månad sedan. Vi har hunnit till moment nummer tre: störningen.

Jaha ja, man kan ju gissa rätt bra vad det handlar om. Vi har ju alltså anslag samt presentation under bältet och nu känns det inte helt orimligt att någonting kommer in och stör historien en aning. Nästan undantagslöst är det ju så i böcker/filmer/tv-serier att det händer något skit, som liksom utgör handlingen, eller vad man ska säga. Jag vet inte om jag uppfattat saken rätt, men jag tror att störningen generellt är exakt den konflikt vi i någon mening kommer att röra oss omkring framöver.

Låt oss fundera över vad i hela friden det kan handla om i praktiken. Redan här börjar jag tappa bort mig och har en känsla av att jag kan svara "fel". Men vi gör ett försök. Jag grottar i vanlig ordning ned mig i mina egna böcker, eftersom jag kan dem utan och innan.

I En väktares bekännelser - där min huvudperson, Tilda, är ensam med väktaransvaret i stan, eftersom mormor rest bort - tror jag att störningen utgörs av att hennes frivillige informatör, tomten Knappeman, kommer till hennes skola och säger till henne att det ryktas om att det finns en häxa i stan som håller på med någonting otillåtet (kapitel 3). Ryktet är lite väl löst för att riktigt oroa Tilda, men det är faktiskt fröet till bokens huvudsakliga "problem".

I Visheten vaknar anser jag nog att störningen kommer i och med att både Knappeman och mormor oberoende av varandra säger till Tilda att det är något på gång med trollen (kapitel 4). Tilda har själv upplevt avvikande beteende hos trollen redan i första kapitlet, men det hade lätt kunnat röra sig om en engångsföreteelse. Här vid tillfället för störningen får vi reda på att det är någonting mer allmänt i görningen.

"Yay! Vad härligt att vi får veta saker om dina böcker som vi inte har läst och inte får någon vidare lust att läsa heller av vad vi har hört hittills."

Ok. Men Harry Potter då? Hm, det var faktiskt ett tag sedan jag läste The Philiosopher's Stone senast, så jag kommer inte riktigt ihåg. Är det när ormen pratar med Harry och sedan slipper lös ur sitt terrarium? Jag får för mig det. Det är väl första indikationen på att Harry besitter någon sorts förmåga bortom det normala? Eller så har jag helt fel.

Någonting i den här stilen tror jag att störningen kan utgöras av - OM jag fattat någonting rätt. Under kursen så fick vi bl.a. lyssna på en kort radiopjäs av Alex Haridi själv och sedan försöka bena ut de olika dramaturgiska momenten. Gissa vem som inte klarade av den lilla övningen. Jag tycker helt enkelt att det är skitsvårt att tänka på/se de här sakerna.

Men så har vi ju det här alldeles avgörande med att vi inte pratar om någon exakt vetenskap, så det finns väl, strikt talat, inga absolut rätta svar. Vilket är lite trösterikt ändå, om man klarar av den typen av rörelsefrihet. Det kan ju också kännas lite stressande för någon, men jag tror faktiskt att jag hör till dem som snarare blir lite lugnad av tanken.

Som vanligt tror jag att man gör klokast i att bara vara medveten om teorin bakom hantverket och sedan följa slaviskt/strunta helt i det (eller något mellanting var som helst på skalan) utefter vad man själv känner att man mår bäst av. När man själv mår bra, så mår historien bra, får jag för mig.