måndag 10 februari 2020

I väntan på Jacques

Ljudbok på Lavender Lit!

Nu när Lavender Lit officiellt gått ut med att denna bok är på g, kan jag berätta (den korta och eventuellt inte speciellt intressanta) historien om hur det gick till när jag fick den utgiven.

Det här är ett manus som är äldre än En väktares bekännelser - jag tror faktiskt att jag påbörjade det redan 2012. Det var det första av mina manus som fick en positiv refusering (av Piratförlaget).

Jag skickade också manuset till Kalla kulor (som numera bytt namn till Southside Stories) där vid det tillfället Sofia Ejheden jobbade. Jag visste det inte, men hon stod precis då, för nästan sex år sedan, i begrepp att starta ett eget förlag, nämligen Lavender Lit. Om man är lite inkörd på bokbranschen så vet man att detta förlag redan är välrenommerat och att bl.a. tog hem titeln som Årets bästsäljare i pocketkategorin på Adlibris 2019 med Innan ni tog oss av Lisa Wingate.

Sofia hörde av sig till mig och sa att hon ville diskutera eventuell utgivning av I väntan på Jacques på det nya förlaget. Det gick så långt som till initial redigering av boken - som om den kommit ut då hade varit bland de absolut första titlarna på Lavender Lit - men det föll på mållinjen, då Sofia i slutändan inte kände att den riktigt passade in i den övriga utgivningen. (Jag misstänker att det också kan ha haft att göra med att jag var så hopplöst grön på den tiden att jag var nästan omöjlig att jobba med. Jag förstod mig över huvud taget inte på redigering, utan såg all konstruktiv kritik som ett personligt påhopp. Men det är bara en teori jag har - ingenting som Sofia sagt till mig.)

Jag minns att jag var höggravid när jag besökte förlaget och pratade med Sofia - två dagar senare föddes min dotter. Jag vet också att jag skrev färdigt en väktares bekännelser under hennes två första veckor i livet utanför min mage. Det var i början på sommaren och den slutgiltiga refuseringen kom inte förrän i slutet av sommaren, då hade jag redan fått napp på En väktares bekännelser, så det var inte slutet på mitt liv.

Så blev jag plötsligt kontaktad av Sofia i oktober förra året med frågan om jag kunde tänka mig att ge ut I väntan på Jacques som ljudbok. Här är mitt autentiska svar:

"Öh, låt mig tänka ...

JAAAAAAAAAAAAA!!!🤗🤗🤗"

På den vägen är det alltså. Så ni som har gamla manus i byrålådan som redan blivit grundligen refuserade: det KAN fortfarande flyta upp till ytan. Schysst va?

Hursomhelst, beräknat utgivningsdatum är 2 mars och det är ju inte ens en månad dit. Och som framgår av föregående inlägg (på denna tunnsådda, försummade blogg) så är det jag själv som läst in boken. DET är ett kapitel för sig. Så himla underligt, kändes det, och jag misstänker att det kanske, eventuellt inte blev så bra, men jag tror också att folk brukar uppskatta när författaren läser in sin egen bok. Vi får hoppas på det.

Vi får också hoppas att jag inte blir mordhotad p.g.a. innehållet. Släpper den lilla bomben här. Historien handlar jättemycket om fördomar och jag kan i värsta fall uppröra både muslimer och andra.

Låt oss hålla tummarna för att ingen som riskerar att bli upprörd lyssnar på boken.

onsdag 29 januari 2020

Inläsning av ljudbok

Inläsning? Really? (Källa)

Nästa vecka ska jag börja läsa in en ljudbok som jag själv har skrivit. Är det hybrisvarning på det? Det är inte så det känns, utan snarare som att det blir svårt för någon annan att veta vad jag har menat, liksom.

Kommer någon att stå ut med min röst? Kommer jag att spela över? Kommer rösten att bryta ihop och bli ett enda kraxande helvete?

Det återstår att se.

Jag har faktiskt ett förflutet som inläsare, men det rörde studielitteratur som hjälpmedel för synskadade. Det ställdes liksom inga krav, förutom att man läste in ungefär rätt bok.

Kuriosa: Jag har bl.a. läst in hela den gamla klassikern The C++ Programming Language av Bjarne Stroustrup. Inklusive alla kodexempel. Fjärde upplagan är visst på 1360 sidor - inte säker på vilken upplaga jag läste, men det var väl i alla fall någonstans där i faggorna hursomhelst. Ni fattar vilken lyssningsfest!

torsdag 12 december 2019

Stipendiechock

Chock, fast av det goda slaget

Igår fick jag på morgonen ett meddelande på Messenger från min kära kollega och vän Elisabeth Östnäs: "Grattis till stipendiet!" Jag ba: "Stipendiet?" Men när jag kollade mailen kunde jag mycket riktigt konstatera att Sveriges Författarfond hade bestämt sig för att ge mig ett så kallat ettårigt arbetsstipendium om 60.000 kronor.

Och visst hade jag sökt stipendium, det var jag vagt medveten om, men jag hade sedermera helt glömt bort det, eftersom jag egentligen trodde att det var uteslutet att jag verkligen skulle få något.

Så här såg mailet från Författarfonden ut:

Ettårigt arbetsstipendium

Stipendierådet vid Sveriges författarfond har den 10 december 2019 beslutat att tilldela dig ett arbetsstipendium på 60 000 kr. Stipendiet är skattefritt.

Beloppet kommer att utbetalas till dig inom de närmaste veckorna.
Vi ber dig meddela till vilket konto du önskar få stipendiet insatt på senast den 16 december 2019.

Totalt har 1040 ansökningar behandlats i höst. Tillgängliga medel tillät att 190 ansökningar kunde bifallas.

190 pers har alltså fått stipendier! Nästan en på fem av de sökande. Det betyder att man som författare har ganska goda chanser att få detta, i synnerhet om man ligger på och söker år efter år. Helt fantastiskt ju! Hade ingen aning.

Faktum är att jag på mina böcker (4 st, inklusive "När jag vågar" som inte kommit ut än) hittills tjänat ungefär en jämförbar summa, eftersom det mesta (typ) försvinner i form av skatt. Så plötsligt nästan dubblerades mina författarrelaterade inkomster (om man bortser ifrån författarbesök och sådant som faktiskt ger en bra slant när man väl får ett gig)!

Åtminstone tre av mina författarkompisar fick också stipendier - två av dem (i synnerhet en) på en större summa än den jag fick. Himla glad för det, för de förtjänar det verkligen.

Det här är alltså någonting som verkligen spelar roll i den här branschen. Så glad att jag fick reda på det på det här oväntat supervälkomna viset!

måndag 4 november 2019

Tjeckien, av alla länder

Tjeckiens flagga, tydligen

Tjeckien, som på min tid hette Tjeckoslovakien och då, inte helt otippat, var sammanslaget med Slovakien, är ett land i Östeuropa. Där slutar min kunskap om Tjeckien.

Låt oss kolla Wikipedia.

Huvudstad: Prag (okej, det visste jag egentligen)

Språk: tjeckiska (väntat ändå)

Valuta: tjeckisk krona (krona? - det var som fan!)

Befolkning: 10.551.219 (Sveriges befolkning är 10.182.291 till antalet)

Tjeckiens främsta positiva egenskap: de vill ge ut En väktares bekännelser(!)

Ok, det sista står inte på Wikipedia, men det är dock sant. (Eller? Drömde jag det där mailet från förlaget? Låt mig kolla igen, för säkerhets skull ... Jo, mailet existerar.)

Nu ska vi komma ihåg att saker och ting har en tendens att skita sig, så jag ska väl inte ropa hej så himla högt. Än. Men jag hoppas på att så småningom få hojta med mina lungors fulla kraft.

En liten, liten marknad och ett litet, litet språk - precis som Sverige och svenskan - men dock (OM det nu blir av) min debut som översatt författare!

måndag 28 oktober 2019

Från vänster

Oväntat från vänster (Källa)

Ibland händer det grejer man absolut inte hade väntat sig. Någonting som kommer in från vänster, liksom. Som när ett förlag som refuserade ens manus för fem år sedan plötsligt hör av sig och vill göra en ljudbok av manuset.

Det är väl eventuellt helt enkelt för bra för att vara sant. Inte alls omöjligt att det skiter sig även denna gång.

Men må så vara i sådana fall. Jag är i alla fall överlycklig.

tisdag 15 oktober 2019

Vansinne på makro- och mikronivå

Kanske världens fulaste webbsida

Jag vet inte om någon annan än jag har reagerat på det här med Skolplattformen, som varit så omskrivet i dagarna. Det rör sig alltså om en webbplattform för att (som jag förstår det) registrera schema och anmäla frånvaro.

Ok, lyssna nu, för detta är vansinne på makronivå: Denna webbapp - som man dessutom haft enorma problem med i form av förseningar, säkerhetsaspekten, samt ej implementerad funktionalitet - har kostat skattebetalarna ... Gissa - det är helt omöjligt att göra det om man inte läst tidningsartiklarna! Nu kommer svaret här: cirka EN MILJARD kronor.

Hahahhahahaahaauuuuuuuääääääääääääääähhhhhhh!!!!!!!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Seriöst.

Jag läste en artikel där man jämförde med andra projekt som kostat lika mycket. Det handlade om sista säsongen av GoT och en satellit som skickats till Mars!!!

HUR ska man orka???

Så här tänker jag som programmerare/projektledare - och jag kommer att räkna så högt att det är helt orimligt, bara för att illustrera vansinnet: Jag skulle sätta 5-7 utvecklare på projektet och sedan ge dem ett år. Vi vill ha bra utvecklare, så vi betalar en miljon till var och en under detta år. Vid slutet av vårt tänkta år är allting färdigt OCH fungerar som det är tänkt.

Alltså, i allra, allra värsta fall 7 miljoner kronor.

I stället lägger man ned EN MILJARD och det bidde fan en tumme!

Frågan inställer sig osökt: Vad - exakt VAD - har man gjort för att spendera dessa pengar??? Har man hyrt in ett hundratal konsulter för att fysiskt sprätta tusenlappar rakt ut i Östersjön? Det räcker väl inte för att slösa bort en miljard inom en rimlig framtid? Orkar inte räkna efter nu, för det gör fysiskt ont i mig att man varit så jävla oaktsam och stenkorkad.

Det var makrovansinnet. Nu kommer vi till mikrovansinnet.


Vad man kan hitta i sitt Happy Meal för tillfället

McDonald's har en drive där de stoppar en liten My Little Pony-figur i varje Happy Meal (om man inte vill ha Transformers i stället). Min dotter är tokig i My Little Pony och framförallt är hon tokig i dessa figurer. Hon har ställt in sig på att hon ska få varenda en - det rör sig om sex stycken olika.

Men det är ju så att de där jädrans figuerna inte alltid finns! Ofta har ett visst McDonald's endast en av dem, så att man kan få x antal Pinkie Pie, men ingen av de andra. Och denna kampanj kommer inte att pågå för evigt!

Vad gör man som mamma då?

Jo, man besöker olika McDonald's för att hitta saknade figurer och sedan börjar man googla skiten ur det hela. Idag köpte jag två av figurerna på eBay. Det kostade mig endast 25 dollar ... På McDonald's kan man få enbart leksaken för 10 spänn. Idag fick jag faktiskt en Rainbow Dash gratis när jag frågade efter vilka av ponnyerna de hade tillgängliga.

Men trots detta saknar jag fortfarande en figur: Applejack. Jag har letat med ljus och lykta!

Så snälla, om det är någon som har en Applejack (längst upp till vänster på bilden - OBS! måste vara från McDonald's-kampanjen 2019 (ej att förväxla med 2018)), please, please, låt mig köpa den! Jag betalar upp till 25 dollar.

Eller mer. Mammor, ni vet.

fredag 11 oktober 2019

Ditt och datt (bland annat Paris)

Jag har varit i Paris. Jag drack champagne. Nähä?!

Paris är ju faktiskt inte så dumt, blev jag akut påmind om när jag var där förrförra helgen. Jag och två medelålders tanter (å det positivaste!) till. Det var vin, vin, vin och så mycket sightseeing vi orkade med. Helt perfekt.

Himla roligt också att upptäcka att franskan funkar så bra. Alltså, jag lyckas säkert klämma in fem fel i en mening om lika många ord, men jag KAN föra en konversation. I stort sett utan praktiska problem eftersom jag även - och det här är det knepiga med franskan - förstår vad de säger! Jag får (än en gång) tacka mig själv för min egen envishet här, för det var fanimej inte lätt att ta sig dit: jag fick lyssna på obegriplig fransk radio till förbannelse innan jag började kunna urskilja någonting alls av vad de sa.

Här följer några bilder från Paris:

Eiffeltornet är ju ändå Eiffeltornet

Även Triumfbågen är ju ändå Triumfbågen

Louvren begick vi inte misstaget att försöka besöka - köerna är skrämmande

Det är ju så stört vackert med Seine om natten

Det ofattbara i att Notre-Dame faktiskt brann

Jag drack även rödvin i Paris (och jag tycker spontant att det låter som en palindrom, men det är det ju inte)

Jaha, annars då?

Jo, jag var med om någonting oväntat och väldigt trevligt häromkvällen. Jag var på 16-årskalas för min makes kusinbarn och pratade bl.a. med kusinens frus brors fru (finns det ett ord för den relationen? dubbelpyssling eller något?) och det visade sig att hon jobbade på ett förlag som ger ut studentlitteratur (kommer inte ihåg vad det hette nu). Vi kom in på att jag är författare och denna kvinnas tolvåriga(?) dotter satt bredvid. Flickan läste mycket, sa hon - oerhört glädjande i sig. Jag började fråga vilka böcker hon läst och vi gick igenom Ingelin Angerborn, Kristina Ohlsson, o.s.v. - hon hade läst rubbet. Hennes mamma frågade mig vad jag hade skrivit och jag svarade som vanligt i undvikande ordalag: "Äsch, det är bara några böcker. Ingenting någon känner till." Typiskt mig. Till slut när man pressade mig klämde jag fram att första boken heter "En väktares bekännelser". Då utbrister (ja, faktiskt, fast jag aldrig använder det ordet annars) flickan: "De är jättebra!"

Lång, raljerande historia, men för mig var det alldeles fantastiskt, för det var första gången jag varit med om något sådant. Jag blev alldeles starstruck - ja, av flickan, alltså, inte mig själv.

I övrigt tröskar jag på med mitt skrivande. Det bör, som sagt, i alla fall bli två böcker under 2020. Spökmanuset ska skrivas om en gång till och kommer med all sannolikhet ut hösten 2020. Den lättlästa - vars titel nu tycks bli "När jag vågar" - kommer i januari.

Jag skriver också på ett tävlingsmanus som känns ganska lovande, faktiskt. Alltså, inte så att jag tror att jag har en chans att vinna, men jag gillar själv historien och tänker att mitt förlag nog kommer att plocka upp den så småningom. Det fina med att det är en tävling är att manuset kommer att bli klart (så klart det nu kan bli innan fullskalig redigering inför utgivning) till deadline som är 3 januari.

Ja, det var nog allt just för tillfället.