Tabu var det här

 

Förbjudet att beträda detta område! (Källa)

Jag skrev färdigt ett råmanus i somras. Ett feelgoodmanus. Jag håller precis på att läsa igenom det för att se om det är något att ha.

Till min förvåning tycker jag faktiskt det. Jag sitter till och med och fnissar för mig själv åt mina underfundigheter (ocharmigt, jag vet!). Det håller ihop bättre än jag trodde. Jag kommer att kunna jobba med det här och komma någonvart. Eventuellt ända till utgivning (utmanar jag ödet genom att skriva här).

Det är bara ett problem: ämnet är tabu från början till slut. Det handlar nämligen om en gravt överviktig kvinna som mår uruselt p.g.a. sin fetma och hela tiden refererar till sig själv som en värdelös tjockis. Jag ger dessutom sken av att hon verkligen skulle kunna må bättre själsligt genom att gå ned i vikt.

Min gissning är att folk skulle bli oerhört upprörda lite till mans och kvinns. Man får nog inte vara så o-pk nuförtiden. Att antyda att det är något fel med att vara överviktig - eller snarare att man är en sämre person för att man är överviktig - är mer eller mindre otänkbart. Sedan tror jag att det inte spelar så stor roll att det är hon som rackar ned på sig själv hela tiden.

Att se någon kalla sig själv "ett värdelöst fetto" i skrift tror jag kan vara oerhört stötande för många. Samtidigt vet vi alla att det finns massor med människor som känner just så!

Eventuellt hade det varit mer ok om jag själv vore ordentligt överviktig, även om det inte är säkert. Det är jag inte, men saken är den att jag mycket väl hade kunnat vara det. Jag har absolut en ätstörning, där jag ständigt måste vakta på mig själv. Om jag släppte alla hämningar skulle jag äta kakor och glass dygnet runt. Så jag känner så väl igen mig i denna kvinna. Och jag gillar henne verkligen, dessutom.

Nå, nu är manuset vad det är. Problematiken är själva grunden i berättelsen, så jag kan - och vill - inte fimpa den.

Vi får väl se vad folk tycker och tänker i slutändan.

Hur gick det med de tusen orden om dagen då?

 

De tusen orden (Källa)

I ett tidigare inlägg här skrev jag högmodigt om mitt mål att skriva tusen ord om dagen. I ett annat inlägg framgick att jag låg på exakt 60000 ord. Det var 20 april. I skrivande stund består manuset av 72839 ord. Låt oss för enkelhetens skull avrunda det till 73000.

73000 - 60000 = 13000

Tusen* ord om dagen gällde dock bara vardagar, vilket det funnits ca 25 stycken av sedan 20 april (lite beroende på om man räknar inklusive eller inte, men det spelar ingen roll här - vi är ute efter the big picture).

13000 / 25 = 520

Ca 500 ord per vardag sedan jag låg på 60000.

Ok, jag har vabbat (vilket är samma sak som helg i min bok (inte den jag skriver, utan den mer allmänna, tillvaromässiga boken)), men inte till den milda grad som man kan tro. Ok, dottern var nog ledig typ torsdag-fredag kring Valborg, vilket i praktiken är samma sak som vab.

Still, ca 500 ord per vardag. Jag har med andra ord misslyckats med att uppnå mitt mål att skriva tusen ord om dagen.

Den stora frågan är nu: är jag missnöjd med resultatet? Spontant ja, det är jag. Men om jag ställer mig en bit ifrån mig själv och ser på det hela, så tycker jag faktiskt inte att jag behöver vara det. Jag har ändå kommit halvvägs och det är fanimej inte så himla pjåkigt det.

Jag bestämmer mig härmed för att vara rätt nöjd, utan att för den skull rucka på mitt mål att faktiskt skriva tusen ord om (var)dagen.

En helt annan fråga är vad det är för jädrans ord jag skrivit. Men det tar vi sedan.

*Notera hur jag växlar hej vilt mellan att skriva siffror och skriva ut räkneorden. Sådan är jag, tydligen.

Jag klagar över mitt manus, alternativt Aaargh!

 Dags för ett namnbyte? (Källa)

Det enda jag gjort sedan jag återupplivade den här bloggen är att klaga över mitt manus. Kanske är det dags att byta namn, helt enkelt. Jag tänker mig "Jag klagar över mitt manus", alternativt "Aaargh!".

Det jag definitivt inte kommer att göra är att sluta klaga över mitt manus. Det förtjänar all klagan det kan få!

Det är nämligen en långrandig text som dessutom inte hänger ihop och historien är FÖR galen. Den är galen på det sättet som inte är roligt längre. För att det ska vara roligt måste det vara någotsånär trovärdigt. Inte verklighetstrovärdigt, utan "suspension of disbelief"-trovärdigt. Den som är bekant med min bok "I väntan på Jacques" vet att den är en vansinnig fars full av nästintill slap-stick-humor. Den är helt enkelt knäpp i kvadrat. MEN, nuvarande manus är några snäpp värre i sin svåröverblickbara rörighet kombinerat med fullständigt osannolika scenarier.

Dessutom rör jag mig i tre olika tidsplan. Hurra, liksom. Jag har troligen straffat ut mig redan där.

Men det är för sent att vända om nu. Jag tänker heller inte försöka redigera existerande text i någon högre grad. Jag måste bara vidare i det här läget. Pannbena mig igenom skiten. Så får vi se vad jag har att Sisyfosarbeta med sedan.

Shit, vad jag stallar genom att hänga här. Tillbaka till grottekvarnen!

60000 ord

60000 ord

Så här såg det ut alldeles nyss i mitt pågående manus. När jag av en slump kollade på antal ord så visade det sig finnas exakt 60000 sådana*. Av någon anledning har jag fått för mig att 90000 ord är någon sorts standard (är det för att jag vet att Storytel Originals ligger däromkring?), så det är ungefär vad jag räknar med i slutändan. Det betyder i så fall att jag är två tredjedelar igenom manuset - självfallet inte något absolut (eventuellt inte ens relevant) estimat, i synnerhet som att slutprodukten (blir det någon sådan, tro?) per nödvändighet kommer att vara intill oigenkänlighet kullkastad och ombyggd. Men något av en milstolpe ändå.

Paniken är oförändrad. Den ligger konstant och maler medan jag skriver mig längre och längre ifrån någonting som ö.h.t. går att använda - det är i alla fall känslan. Planen är trots detta att skriva ca 30000 ord till och försöka knyta ihop saker och ting så gott det går.

Jag vet att det kommer ett "sedan", men jag tänker försöka skjuta upp alla tankar på detta så länge. Det får rulla på nu, så ser vi var vi hamnar. Det kan inte bli värre än oanvändbart.

* Den uppmärksamma läsaren noterar att det är 4000 ord mer än i mitt inlägg för två veckor sedan. Så mycket för "1000 ord om dagen". Det största problemet har varit - ni har säkert gissat det - vabbning.

Manus i akut behov av hjälp

 

Var är jag och vart är jag på väg? Hallå? Någon? (Källa)

Aldrig tidigare har jag väl varit så medveten om hur mycket ett pågående råmanus kommer att behöva redigeras. Jag brukar vara så himla noggrann med att försöka se till att det håller ihop redan i första rundan. Här är det fullständigt high chapparal från början till slut.

 

Som oftast i mina böcker så finns det något slags mysterium - eftersom det är feelgood så är det inte den springande punkten här - och det känns viktigt att det drivs på på ett bra, sammanhängande sätt, där man strukturerat går från (felaktig) teori till (felaktig) teori, tills man slutligen landar i upplösningen.

Men jag måste främst se till att de känslomässiga trådarna rullar på ett naturligt, organiskt sätt, så att alla kan känna att (den visserligen i vanlig ordning helt galna) historien funkar så att man blir tillfredsställd på det vis genren utlovar, och inte känner att det förekommer några konstiga hopp i den emotionella logiken.

Jag har dessutom tre lager av tidslinjer: nutid, närliggande dåtid och fjärran dåtid. Jag kan bara hoppas att det inte blir alltför rörigt, men kan samtidigt se en framtida (i det här läget ytterst osannolik) förläggare säga åt mig att stryka åtminstone en av dessa.

Jag har skrivit 56000 ord, så det finns ingen återvändo. Bara att skriva sig igenom eländet och oroa sig för den astronomiska redigeringen i ett senare läge.

VAB + redigering = big no-no

 

Don't go there! (Källa)

Att försöka redigera ett manus samtidigt som man vabbar ... Bara nej! Gör det inte!

En unge som pladdrar om sina ponnyer och kräver ständig feedback i form av kommentarer kring detta, gör att man hela tiden tappar tråden och potentiellt sett klantar till det så att manuset blir ÄNNU stökigare än det redan är.

Bara en liten livsläxa.

Whodunit

 

Vem är mördaren? (Källa)

När jag var ung läste jag en massa Agatha Christie-böcker. Jag hittade som barn utgåvor från 40-talet på landstället som gått i arv från min farfar och älskade dem redan då. Det är fortfarande trevligt att då och då sätta sig ned med den typen av bok. Genren kallas ibland på engelska "whodunit" och jag vill gärna översätta det till "mysdeckare", vilket väl är den närmaste motsvarigheten på svenska.

Nu känner jag att det är dags att skriva en sådan själv. Himla roligt att pilla med lite karikatyrartade karaktärer och deras bakgrundshistorier och hemligheter som i sakta mak kommer att uppdagas. Och - inte minst - att gömma mördaren mitt ibland dem.

Jag har ingen aning om ifall genren är gångbar än idag. Är det någon som skriver/läser kontemporära sådana historier? Vad svaret än är på den frågan så tänker jag göra ett försök.

För jag har ett uppslag som jag verkligen gillar och min erfarenhet är att man bör skriva sådant man gillar. Kan tyckas självklart, men ibland har man ju vilda tankar om att försöka skriva sådant som man tror har en chans att gå hem hos en bred publik. Ni vet, den där drömmen om att faktiskt kunna försörja sig på sitt författande.

Men tänk på vår mest framgångsrika internationella författare: Fredrik Backman. Kolla på En man som heter Ove.

Case closed.

Dubbla projekt

 

Dubbla projekt (Källa)

Jag är sådan som klarar av att ha två skrivprojekt igång samtidigt. Det är t.o.m. så att det ökar min totala produktivitet. Jag har säkert dragit liknelsen förut, men det är som extramagen man visar sig ha när det är dags för efterrätt efter en diger middag: det finns alltid plats för efterrätt. D.v.s. jag har utrymme för att klämma ut mer text i ett annat projekt, när jag inte kan få fram ett ord till i det jag nyss jobbat med. (Ok, i efterrättsfallet handlar det om att trycka in någonting i sig och i skrivfallet att pressa ut något, men ändå.)

Men vad bra! Då jobbar jag väl alltid så då? Med dubbla projekt.

Nej. Det gör jag inte. För att jag som vanligt inte presterar på topp - inte ens i närheten! Som alltid är trögheten där och förlamar. Att sätta igång ett projekt till tar emot som fan. Jag bara orkar inte.

Plus att jag har svårt att bestämma mig för vilket projekt det skulle vara. Jag har ett gäng idéer och påbörjade manus på bara några tusen ord, så vilket skulle funka just nu? 

När jag pratar om ett projekt till avser jag f.ö. råmanus. Att skriva nytt parallellt, det är det som (i teorin) funkar. Redigeringsprojekt har en tendens att döda all kreativitet utanför det som behöver stötas och blötas. Så det som händer när jag är tvungen att redigera - p.g.a. att ett förlag faktiskt vill ha något jag skrivit, vilket ju har företräde - är att allt annat avstannar.

Jag gillar inte att redigera. Jag gillar att skriva nytt. Så en korkad grej jag har en tendens att göra är att skjuta upp redigering till förmån för att skriva råmanus. På det sättet är jag en lallande fåne.

Som det är nu, har jag ett manus som behöver redigeras: det eländiga spökmanuset som det gått så mycket troll i. Förlaget (Bonnier Carlsen) har gett mig en massa feedback och jag borde redigera så att tangenterna glöder, men det är bara det att mitt andra manus - tävlingsmanuset i BC:s manustävling som avgjordes förra våren (och där manuset alltså gick obemärkt förbi) - liksom har trängt sig före och är det som så småningom kommer att ta upp all min tid. Det hjälper ju heller inte att spökmanuset redan gått så många vändor och aldrig tycks bli riktigt användbart.

Men det jag gör är alltså just nu att skriva på ett spontant feelgoodmanus, som inget förlag ens känner till och som inte på något vis har en tydlig målgrupp eller något annat som gör det potentiellt sett attraktivt för förlagen.

Dubbla råmanusprojekt i all ära, men medan jag skriver det här inser jag så klart vad jag måste tvinga mig till den närmaste framtiden: låta feelgoodråmanuset och spökmanuset i akut behov av redigering bli mina dubbla projekt i stället.

Så. Då har vi rett ut det. At ease!

Hit men inte längre

 

Totalstopp (Källa)

Stopp vare här! Ingen aning om vart mitt röriga feelgoodmanus med ett litet deckarmysterium ska ta vägen. Den krypande känslan av att ha hamnat på fel spår för många, många tusen ord sedan hjälper inte direkt.

Nackdelen med att inte klara av det här med synopsis. Shit, vad man kan göra det hopplöst för sig själv genom att inte ha någon aning om vart man är på väg. Man bara VET att en eventuell framtida redaktör kommer säga att "gör om, gör rätt!".

"Eventuell" är ju pudelns kärna här. Ju mer famlande en text, desto större och osäkrare blir detta "eventuell", tills det i själva verket närmar sig "osannolik".

Faktum är att paniken ligger rätt nära till hands. Jag har skrivit 40000 ord på detta manus. Det är typ en halv normalroman! Jag vill så hemskt gärna att det inte ska vara rent skräp jag ägnat så många timmar åt. Och jag vill så hemskt gärna tro att det finns en fungerande väg ut genom den här labyrinten som är min text.

Det är tyvärr ännu svårare att skriva med hjärtat i halsgropen. Men det kan inte hjälpas. Som jag ofta måste påminna mig själv om: det här är jobbet, det var hit jag ville till varje pris.

Motstånd

 

(Källa)

Sådant motstånd idag! Jag ORKAR inte skriva på mitt manus. Jag vill inte. Jag kan inte.

Klart jag vill. Klart jag kan. Klart att jag kommer att göra det.

Disciplin och trägenhet är nämligen a och o. Som jag brukar predika för var och en som ids lyssna: "Det enda säkra sättet att aldrig skriva en bok är att inte skriva alls."

Jag vet att det är så. Fattar inte hur jag någonsin pallat tidigare - men bevis finns! I förekommande fall i form av utgivna böcker. I samtliga fall har jag känt mig lika lost som nu. Motståndet har varit lika monumentalt.

Det är så mycket annat som drar. Pianot t.ex. Och cellon. Och japanskan. Och böcker (skrivna av andra). Och sociala medier, så klart - detta gift. Har på sistone även börjat läsa tecknade serier på Webtoon. Inte minst p.g.a. mitt nya, oväntade serieprojekt. Kort sagt, en massa annat är så mycket enklare - bara att konsumera, liksom.

Och det här då. Bloggen. Och att läsa andras bloggar. Ett perfekt sätt att prokrastinera.

Ska nog faktiskt ta och läsa lite bloggar nu. Innan jag, trots allt, sätter igång med dagens mödosamma tröskande fram till målet om 1000 ord.

Vad händer sedan då?

Varför har jag så svårt att tänka ut vad som ska hända härnäst när jag skriver ett manus? Jag fattar inte. Det är som att jag måste sitta vid datorn, framför det öppna dokumentet och i princip ha fingrarna på tangentbordet för att jag ska kunna pressa fram en liten bit till.

Andra författare kan ta långa, härliga skogspromenader (visserligen inte min grej) och tänka på sin historia och sina karaktärer och få olika uppenbarelser. Och skriva synopsis som har med saken att göra. De få gånger jag lyckats klämma fram någon form av synopsis så blir den inaktuell i samma stund som jag börjar skriva på själva manuset (du vet vad jag pratar om, Eva).

Ändå blir det i förekommande fall färdiga böcker av det där eländet jag värker fram med sådan möda. Obegripligt.

Och den där mödan gör det förbannat trögt att ens komma igång. Jag prokrastinerar i det längsta.

Exempelvis sitter jag här och skriver detta inlägg, enkom för att slippa börja på dagens pensum om 1000 ord. Skärp dig, människa!

Ok.

1000 ord

Jag är fast besluten om att skriva 1000 ord om dagen. Ja vardagen, alltså. Helger är alltför fulla av tvångslek och pulkaåkning.

Vad skriver jag då? Troligen mestadels skräp, men det är i alla fall en feelgood det ska bli, är det tänkt. Det är meningen att det ska vara roligt. Det känns inte speciellt roligt. I synnerhet inte när jag sitter där på 713 ord och fan inte vet vad jag ska hitta på härnäst. Jag önskar att jag hade en synopsis. Det har jag inte. Eller rättare sagt, jag har faktiskt en, men den har jag frångått så totalt att den inte längre är relevant.

Och här sitter man, publicerad och fin, men fullständigt famlande i luften vad gäller pågående manus - rent utgivningsmässigt. Kommer något förlag att vilja ta i manuset med tång? Kommer det att förbli ett bryålådsprojekt för evigt?

Snacka om att man som författare svävar i limbo. Men jag är van vid det.

Jag tröskar på. 1000 ord/vardag. Det blir i alla fall text. Kanske kommer det att kunna redigeras ihop till något någorlunda sammanhängande. Och det har ju faktiskt hänt att förlag plockat upp mina grejer förr.

Hej, jag heter Elin

Vem fasiken var det här nu igen?

Tjena, alla monsterdiggare (referens som endast de i min ålder kan ta)! Kommer ni ihåg mig? Knappast. Jag kommer knappt ihåg mig själv. I alla fall inte i samband med den här bloggen.

Den har ju varit död nu ett tag, denna blogg, med sporadiska dödsryckningar då och då. Jag vet egentligen inte varför det rann ut i sanden - jag älskar ju att skriva en massa strunt som inte en jävel kan komma och lägga sig i med konstruktiv kritik (som i alla andra sammanhang då man skriver).

Jaha. Läget då? Tja, det knallar väl och går.

Sedan sist så har jag i alla fall blivit upplockad av ett större förlag, nämligen Bonnier Carlsen. De hade, som några kanske minns, en manustävling (9-12 år) med deadline 3 januari 2020. Jag skrev ett bidrag som där gick obemärkt förbi, utan att hamna i någon "brahög" eller så. Sedan skickade jag det till BC:s allmänna manusavdelning (typ manus@bc.com), där jag blev standardrefuserad.

Eller, vänta nu, jag hade ju faktiskt skickat det direkt till förläggaren på BC och inte fått något svar alls, innan jag skickade till den stora, allmänna manushögen. Det visade sig sedermera att mailet den gången hamnat i förläggarens skräpkorg.

Hursomhaver, när jag sedan - efter en lång stund - var i kontakt med sagda förläggare angående ett annat manus, så bad jag henne ödmjukast att slänga ett öga på tävlingsmanuset också.

Det gjorde hon. Och blev eld och lågor!

Så kan det alltså gå till. Kom ihåg det, ni som standardrefuseras till förbannelse.

Till saken hör att ett annat hyfsat stort och ytterst välrenommerat förlag redan i princip stod med ett trebokskontrakt i handen, beredda att skriva avtal för samma manus.

Så detta stackars ignorerade manus kom slutligen till det läge att jag var tvungen att välja förlag, vilket visade sig ytterst smärtsamt, eftersom jag älskade båda förläggarna vid första ögonkastet.

Så blev det då BC, trots allt, och jag tror att det blir bra. Fast det vet vi inte, förrän boken (eller böckerna, faktiskt, då det är tänkt att bli en serie och jag i.a.f. redan har avtal på två av delarna) kommer ut, någon gång kring slutet av detta decennium.

Nej då, så farligt är det inte, men rimligen blir det väl inte förrän hösten 2022.

Jaja, så ser branschen ut, och jag plitar vidare på andra manus så länge. För det är ju så man gör när man skriver böcker: man plitar och plitar och hoppas att någon ska vilja ha. Det här är första gången jag haft avtal på en oskriven bok (alltså del 2), men den kan jag inte riktigt börja med förrän vi redigerat skiten ur befintligt manus.

Vi får väl se vad det blir i slutändan.

Over and out.

I väntan på Jacques

Ljudbok på Lavender Lit!

Nu när Lavender Lit officiellt gått ut med att denna bok är på g, kan jag berätta (den korta och eventuellt inte speciellt intressanta) historien om hur det gick till när jag fick den utgiven.

Det här är ett manus som är äldre än En väktares bekännelser - jag tror faktiskt att jag påbörjade det redan 2012. Det var det första av mina manus som fick en positiv refusering (av Piratförlaget).

Jag skickade också manuset till Kalla kulor (som numera bytt namn till Southside Stories) där vid det tillfället Sofia Ejheden jobbade. Jag visste det inte, men hon stod precis då, för nästan sex år sedan, i begrepp att starta ett eget förlag, nämligen Lavender Lit. Om man är lite inkörd på bokbranschen så vet man att detta förlag redan är välrenommerat och att bl.a. tog hem titeln som Årets bästsäljare i pocketkategorin på Adlibris 2019 med Innan ni tog oss av Lisa Wingate.

Sofia hörde av sig till mig och sa att hon ville diskutera eventuell utgivning av I väntan på Jacques på det nya förlaget. Det gick så långt som till initial redigering av boken - som om den kommit ut då hade varit bland de absolut första titlarna på Lavender Lit - men det föll på mållinjen, då Sofia i slutändan inte kände att den riktigt passade in i den övriga utgivningen. (Jag misstänker att det också kan ha haft att göra med att jag var så hopplöst grön på den tiden att jag var nästan omöjlig att jobba med. Jag förstod mig över huvud taget inte på redigering, utan såg all konstruktiv kritik som ett personligt påhopp. Men det är bara en teori jag har - ingenting som Sofia sagt till mig.)

Jag minns att jag var höggravid när jag besökte förlaget och pratade med Sofia - två dagar senare föddes min dotter. Jag vet också att jag skrev färdigt en väktares bekännelser under hennes två första veckor i livet utanför min mage. Det var i början på sommaren och den slutgiltiga refuseringen kom inte förrän i slutet av sommaren, då hade jag redan fått napp på En väktares bekännelser, så det var inte slutet på mitt liv.

Så blev jag plötsligt kontaktad av Sofia i oktober förra året med frågan om jag kunde tänka mig att ge ut I väntan på Jacques som ljudbok. Här är mitt autentiska svar:

"Öh, låt mig tänka ...

JAAAAAAAAAAAAA!!!🤗🤗🤗"

På den vägen är det alltså. Så ni som har gamla manus i byrålådan som redan blivit grundligen refuserade: det KAN fortfarande flyta upp till ytan. Schysst va?

Hursomhelst, beräknat utgivningsdatum är 2 mars och det är ju inte ens en månad dit. Och som framgår av föregående inlägg (på denna tunnsådda, försummade blogg) så är det jag själv som läst in boken. DET är ett kapitel för sig. Så himla underligt, kändes det, och jag misstänker att det kanske, eventuellt inte blev så bra, men jag tror också att folk brukar uppskatta när författaren läser in sin egen bok. Vi får hoppas på det.

Vi får också hoppas att jag inte blir mordhotad p.g.a. innehållet. Släpper den lilla bomben här. Historien handlar jättemycket om fördomar och jag kan i värsta fall uppröra både muslimer och andra.

Låt oss hålla tummarna för att ingen som riskerar att bli upprörd lyssnar på boken.

Inläsning av ljudbok

Inläsning? Really? (Källa)

Nästa vecka ska jag börja läsa in en ljudbok som jag själv har skrivit. Är det hybrisvarning på det? Det är inte så det känns, utan snarare som att det blir svårt för någon annan att veta vad jag har menat, liksom.

Kommer någon att stå ut med min röst? Kommer jag att spela över? Kommer rösten att bryta ihop och bli ett enda kraxande helvete?

Det återstår att se.

Jag har faktiskt ett förflutet som inläsare, men det rörde studielitteratur som hjälpmedel för synskadade. Det ställdes liksom inga krav, förutom att man läste in ungefär rätt bok.

Kuriosa: Jag har bl.a. läst in hela den gamla klassikern The C++ Programming Language av Bjarne Stroustrup. Inklusive alla kodexempel. Fjärde upplagan är visst på 1360 sidor - inte säker på vilken upplaga jag läste, men det var väl i alla fall någonstans där i faggorna hursomhelst. Ni fattar vilken lyssningsfest!

Stipendiechock

Chock, fast av det goda slaget

Igår fick jag på morgonen ett meddelande på Messenger från min kära kollega och vän Elisabeth Östnäs: "Grattis till stipendiet!" Jag ba: "Stipendiet?" Men när jag kollade mailen kunde jag mycket riktigt konstatera att Sveriges Författarfond hade bestämt sig för att ge mig ett så kallat ettårigt arbetsstipendium om 60.000 kronor.

Och visst hade jag sökt stipendium, det var jag vagt medveten om, men jag hade sedermera helt glömt bort det, eftersom jag egentligen trodde att det var uteslutet att jag verkligen skulle få något.

Så här såg mailet från Författarfonden ut:

Ettårigt arbetsstipendium

Stipendierådet vid Sveriges författarfond har den 10 december 2019 beslutat att tilldela dig ett arbetsstipendium på 60 000 kr. Stipendiet är skattefritt.

Beloppet kommer att utbetalas till dig inom de närmaste veckorna.

Vi ber dig meddela till vilket konto du önskar få stipendiet insatt på senast den 16 december 2019.

Totalt har 1040 ansökningar behandlats i höst. Tillgängliga medel tillät att 190 ansökningar kunde bifallas.

190 pers har alltså fått stipendier! Nästan en på fem av de sökande. Det betyder att man som författare har ganska goda chanser att få detta, i synnerhet om man ligger på och söker år efter år. Helt fantastiskt ju! Hade ingen aning.

Faktum är att jag på mina böcker (4 st, inklusive "När jag vågar" som inte kommit ut än) hittills tjänat ungefär en jämförbar summa, eftersom det mesta (typ) försvinner i form av skatt. Så plötsligt nästan dubblerades mina författarrelaterade inkomster (om man bortser ifrån författarbesök och sådant som faktiskt ger en bra slant när man väl får ett gig)!

Åtminstone tre av mina författarkompisar fick också stipendier - två av dem (i synnerhet en) på en större summa än den jag fick. Himla glad för det, för de förtjänar det verkligen.

Det här är alltså någonting som verkligen spelar roll i den här branschen. Så glad att jag fick reda på det på det här oväntat supervälkomna viset!

Tjeckien, av alla länder

Tjeckiens flagga, tydligen

Tjeckien, som på min tid hette Tjeckoslovakien och då, inte helt otippat, var sammanslaget med Slovakien, är ett land i Östeuropa. Där slutar min kunskap om Tjeckien.

Låt oss kolla Wikipedia.

Huvudstad: Prag (okej, det visste jag egentligen)

Språk: tjeckiska (väntat ändå)

Valuta: tjeckisk krona (krona? - det var som fan!)

Befolkning: 10.551.219 (Sveriges befolkning är 10.182.291 till antalet)

Tjeckiens främsta positiva egenskap: de vill ge ut En väktares bekännelser(!)

Ok, det sista står inte på Wikipedia, men det är dock sant. (Eller? Drömde jag det där mailet från förlaget? Låt mig kolla igen, för säkerhets skull ... Jo, mailet existerar.)

Nu ska vi komma ihåg att saker och ting har en tendens att skita sig, så jag ska väl inte ropa hej så himla högt. Än. Men jag hoppas på att så småningom få hojta med mina lungors fulla kraft.

En liten, liten marknad och ett litet, litet språk - precis som Sverige och svenskan - men dock (OM det nu blir av) min debut som översatt författare!

Från vänster

Oväntat från vänster (Källa)

Ibland händer det grejer man absolut inte hade väntat sig. Någonting som kommer in från vänster, liksom. Som när ett förlag som refuserade ens manus för fem år sedan plötsligt hör av sig och vill göra en ljudbok av manuset.

Det är väl eventuellt helt enkelt för bra för att vara sant. Inte alls omöjligt att det skiter sig även denna gång.

Men må så vara i sådana fall. Jag är i alla fall överlycklig.

Ditt och datt (bland annat Paris)

Jag har varit i Paris. Jag drack champagne. Nähä?!

Paris är ju faktiskt inte så dumt, blev jag akut påmind om när jag var där förrförra helgen. Jag och två medelålders tanter (å det positivaste!) till. Det var vin, vin, vin och så mycket sightseeing vi orkade med. Helt perfekt.

Himla roligt också att upptäcka att franskan funkar så bra. Alltså, jag lyckas säkert klämma in fem fel i en mening om lika många ord, men jag KAN föra en konversation. I stort sett utan praktiska problem eftersom jag även - och det här är det knepiga med franskan - förstår vad de säger! Jag får (än en gång) tacka mig själv för min egen envishet här, för det var fanimej inte lätt att ta sig dit: jag fick lyssna på obegriplig fransk radio till förbannelse innan jag började kunna urskilja någonting alls av vad de sa.

Här följer några bilder från Paris:

Eiffeltornet är ju ändå Eiffeltornet

Även Triumfbågen är ju ändå Triumfbågen

Louvren begick vi inte misstaget att försöka besöka - köerna är skrämmande

Det är ju så stört vackert med Seine om natten

Det ofattbara i att Notre-Dame faktiskt brann

Jag drack även rödvin i Paris (och jag tycker spontant att det låter som en palindrom, men det är det ju inte)

Jaha, annars då?

Jo, jag var med om någonting oväntat och väldigt trevligt häromkvällen. Jag var på 16-årskalas för min makes kusinbarn och pratade bl.a. med kusinens frus brors fru (finns det ett ord för den relationen? dubbelpyssling eller något?) och det visade sig att hon jobbade på ett förlag som ger ut studentlitteratur (kommer inte ihåg vad det hette nu). Vi kom in på att jag är författare och denna kvinnas tolvåriga(?) dotter satt bredvid. Flickan läste mycket, sa hon - oerhört glädjande i sig. Jag började fråga vilka böcker hon läst och vi gick igenom Ingelin Angerborn, Kristina Ohlsson, o.s.v. - hon hade läst rubbet. Hennes mamma frågade mig vad jag hade skrivit och jag svarade som vanligt i undvikande ordalag: "Äsch, det är bara några böcker. Ingenting någon känner till." Typiskt mig. Till slut när man pressade mig klämde jag fram att första boken heter "En väktares bekännelser". Då utbrister (ja, faktiskt, fast jag aldrig använder det ordet annars) flickan: "De är jättebra!"

Lång, raljerande historia, men för mig var det alldeles fantastiskt, för det var första gången jag varit med om något sådant. Jag blev alldeles starstruck - ja, av flickan, alltså, inte mig själv.

I övrigt tröskar jag på med mitt skrivande. Det bör, som sagt, i alla fall bli två böcker under 2020. Spökmanuset ska skrivas om en gång till och kommer med all sannolikhet ut hösten 2020. Den lättlästa - vars titel nu tycks bli "När jag vågar" - kommer i januari.

Jag skriver också på ett tävlingsmanus som känns ganska lovande, faktiskt. Alltså, inte så att jag tror att jag har en chans att vinna, men jag gillar själv historien och tänker att mitt förlag nog kommer att plocka upp den så småningom. Det fina med att det är en tävling är att manuset kommer att bli klart (så klart det nu kan bli innan fullskalig redigering inför utgivning) till deadline som är 3 januari.

Ja, det var nog allt just för tillfället.

Författarskola #56 - personlig utveckling och inre harmoni

Spökis - andra varvet (Källa)

Så ... jag hade äntligen möte med min förläggare häromdagen angående mitt spökmanus (9-12 år). Hon inledde med att säga att "jag har rätt mycket här" (att säga om manuset, alltså) och det lät ju lite olycksbådande sådär. Men fick jag panik? Inte jag inte. Nej då, den rutinerade författaren tog detta med största jämnmod. Det är faktiskt sant! Och inte blev jag speciellt skakad när jag blev ombedd att ta bort en karaktär och därmed hälften av historien. Också detta dagsens sanning. Och så fortsatte det. Faktum är att min förläggare var oerhört imponerad över min sansade reaktion.

Kan det vara så att jag kommit ett steg längre som författare, eller rentav som människa? Jag som alltid varit så rädd för kritik och tagit allt så personligt och hårt. Jag tror fan det och det är naturligtvis oerhört befriande. Det öppnar så många möjligheter att inte vara låst vid sitt manus i befintligt skick.

Vi ska heller inte glömma här att jag alltså redan skrivit om detta manus rejält. Redan där tog jag det hela på ett sansat och städat sätt, men jag tror att jag har lyft mig själv ytterligare en nivå nu. Jag känner mig lite allsmäktig, på något sätt. Tryggheten i att känna att "jag kommer att kunna få ihop det här" är så himla ... öh, betryggande (en författare kan självfallet variera sitt ordval på ett exemplariskt vis).

Framtiden känns ljus, helt enkelt. Inte för att jag tror att jag kommer att spotta ur mig en massa skitbra manus, utan för att jag vet att jag kommer att spotta ur mig en massa halvbra manus som jag sedan - om intresse från förlag finns - kommer att kunna skriva om tills det blir någonting att ha. Yay!

Läs f.ö. mitt gästinlägg på Debutantbloggen, som i princip handlar om just det här.