Språkporr #13 - språkljud

En sak som jag då och då försöker tänka på när jag vältrar mig i något av de nio språk jag absolut inte kan, men som jag älskar att plugga: Språk utgörs främst av ljud. Alltså, det här med det skrivna språket är ett relativt nytt fenomen och jag är i mångt och mycket en "skriftmänniska" (vad jag nu menar med det), men språket låter sig inte fångas så lätt. Någonting så enkelt som ett vokalljud kan skilja sig oerhört från språk till språk.

Låt oss exempelvis fundera över bokstaven e. Den kan uttalas på så många olika sätt. Eller, rättare sagt, den får i skrift representera ett gäng olika ljud, som ofta, men inte alltid, approximerar varandra. Vi har det långa, svenska e-ljudet, som i ek och detta är mycket likt tyskans e i Esel (åsna), men det är inte samma ljud om man lyssnar noga. I italienska har det långa e-ljudet en distinkt öppenhet/"ä-ighet" (primavera (vår)) som inte påminner särskilt mycket om svenskans eller tyskans.

De korta e-ljuden ligger i allmänhet tillsynes(?) närmare varandra de olika språken emellan, men det finns olikheter, för den som är beredd att verkligen lyssna. Ofta är det oerhört subtilt, men skillnaden finns där. Tänk t.ex. på svenskans sett och jämför med engelskans set. E-ljuden skiljer sig åt. Samma sak om vi jämför med tyskans setzen. Alla tre e-ljuden skiljer sig åt en aning. De gör faktiskt det, även om vi då är inne på finlir.

Sedan får ju e representera rejält avvikande ljud, såsom engelskans i-ljud (första e:t i even), engelskans nästan helt svalda ö-ljud (andra e:et i even, även känt som "schwa"), och franskans långt mer markerade ö-ljud (le (best. art. mask.)). Dock får e helt annat uttal i franska när man slänger på en grav eller akut accent (chère ((fem.) dyr, kär) respektive répondre (svara)), varvid det drar åt ä-hållet respektive det flata svenska e-ljudet, och om man sätter det framför exempelvis ett n så kommer det att resultera i en av de berömda franska nasalvokalerna (envahir (invadera)).

I ryska heter bokstaven e ye och uttalas även så, med det där lilla inledande y-ljudet insmuget i stort sett överallt. Faktum är att e diftongeras även i isländska till ett sorts ye, men har då en akut accent (hér) - det räknas nog faktiskt som en separat bokstav och heter just ye även på isländska.

När man transkriberar japanska (romaji) och kinesiska (pinyin), d.v.s. representerar orden med våra vanliga, latinska bokstäver i stället för de inhemska tecknen, så kommer e att representera ytterligare andra ljud. I japanska har man ett kort e-ljud och ett långt, båda är relativt öppna och det känns inte konstigt att skriva dem med e, men i kinesiskan så drar det representerade ljudet åt ö-hållet.

Vad försöker jag säga med det här då? Jo, man ska inte stirra sig blind på hur ord stavas i andra språk. Glöm inte att blunda och lyssna också.

Hallå? Du har väl inte somnat?

Språkporr #10 - islänningen räknar till fyra

Att räkna till fyra är inte speciellt svårt på något språk (som jag känner till närmare), inte om man bara ska rada upp siffrorna liksom. Piece of cake. Sedan går det ju att krångla till det när man plötsligt ska göra någonting mer med siffrorna, som att man i japanska och kinesiska använder "counters" (jag vet uppriktigt sagt inte vad det heter på svenska), d.v.s. att man utöver själva räkneordet lägger till en sorts partikel som i någon mening beskriver vad det är vi har flera av:

两只老虎 - liǎngzhī lǎohǔ - två "stycken" tigrar (kinesiska)

六本木 - roppon gi - sex "stycken" träd (japanska - jajamensan, stadsdelen Roppongi i Tokyo betyder helt enkelt "sex träd")

Men det är värt ett helt eget inlägg, så jag stoppar där.

Vad är det islänningen gör då, som förtjänar att nämnas här? Jo, det ska jag berätta!

I isländska böjer man räkneorden upp till fyra efter genus och kasus - till och med latinet gör det bara upp till tre! Man blir yr av blotta tanken! Och lycklig, så klart.

Men, ok, för den som inte riktigt kommer ihåg det här med kasus (eller genus för den delen), så kan det exempelvis se ut så här.

þarna eru fjórir hestar. (Där är fyra hästar.)

Ég sé fjóra hesta. (Jag ser fyra hästar.)

Ég gef fjórum hestum gulrót. (Jag ger morot åt fyra hästar.)

Hérna eru gulrætur fjögurra hesta. (Här är fyra hästars morötter.)

Okej, skitskumma meningar, men jag har försökt hålla det enkelt. Det vi ser här är hursomhelst räkneordet fyra i nominativ, ackusativ, dativ och genitiv (kasus), i samtliga fall i maskulinum (genus), eftersom hestur är ett maskulint ord på isländska.

Varför ägnar jag inte hela mitt liv åt detta språk?! Obegripligt.

Språkporr #7 - vatten

Bland det schysstaste med att vara i Italien tycker jag är att få chansen att beställa vatten: "Un bicchiere d'acqua, per favore." Acqua. Det heter så på riktigt. Inte för att någon bakåtsträvare bestämt att man ska använda det gamla latinska ordet för vatten, utan för att det fortfarande heter så. Alltså, gåshud i hundraåttio. För utdöda-språk-fetischister som jag åtminstone. (Och att stavningen utvecklats en aning från latinets "aqua"  är sannerligen ingenting att hänga upp sig på i detta fall.)

Spanskans "agua" är inte lika klockrent, fast det är ju ändå en tydlig dotter till det latinska ordet. Men franskans "eau" har glidit iväg nästan intill oigenkännlighet, även om det går att ana att det rör sig om samma stam.

Den nordisk-germanska varianten är vad jag vet obesläktad med den sydligare stammen. Men jag kan naturligtvis ha fel. A-ljudet är ju gemensamt: "vatten", "vann" (norska), "vand" (danska), "vatn" (isländska), "water", "Wasser" (tyska). Och det handlar ju också här om två stavelser i grunden, även om dessa flutit ihop i förekommande fall. Fast ordet är feminint i de latinska dotterspråken, medan det är neutrum i de nordisk-germanska, vilket ju i alla fall talar för en tidig separation om nu ursprunget skulle vara detsamma.

På grekiska, som jag alldeles nyligen börjat peta lite på, heter det νερό ("nero", med betoning på andra stavelsen), vilket väl förmodligen är helt obesläktat. Ordet ύδωρ ("ydor", med betoning på första stavelsen) finns uppenbarligen också, vilket man kunnat vänta sig med tanke på att "hydro" är den grekiska stam som förekommer i sammansättningar som "hydrodynamik" och "hydraulik". Inte heller detta är väl rimligtvis besläktat med latinets "aqua".

På kinesiska heter vatten 水 (shuǐ - uttalas faktiskt lite som ett sluddrigt "tjohej") och på japanska heter det 水 (みず, mizu). Som synes är tecknet detsamma, men det är helt enkelt eftersom de "japanska" tecknen (kanji) är inlånade från kinesiskan. Japanska och kinesiska är sinsemellan helt obesläktade, men man har i japanskan även lånat in en massa kinesiska ordstammar som används flitigt i sammansättningar (liksom latinska och grekiska stammar i svenska och andra indoeuropeiska språk, fast i japanska är dessa lånade stammar mycket mer vanligt förekommande). Eftersom de två språken är så olika och det dessutom var länge sedan dessa lån gjordes, så stämmer de japanska approximationerna ofta ganska dåligt med modernt kinesiskt uttal, men just 水 utläses på japansk on-yomi ("kinesisk läsning") som すい (sui).

Shit, plötsligt drabbades jag av insikten om hur ofattbart tråkigt det här inlägget måste vara för en normal människa. Tur att nästan ingen läser den här bloggen.

Språkporr #3 - kinesiskans toner

Jag höll mig in i det sista borta från kinesiska, dels eftersom jag hade språkstopp (jag försökte redan lära mig sex olika språk och tyckte att det kunde räcka) och dels eftersom jag tänkte att de där "tonerna" alla pratar om skulle vara omöjliga att lära sig i vuxen ålder.

Men till slut kunde jag inte hålla mig längre. Jag menar, bara själva denna svårighet blir ju omöjlig att stå emot i längden. Och en miljard kineser kan inte ha fel. Typ.

Nå, det är i alla fall mandarin jag gett mig på - det är den variant av kinesiska som flest människor talar (någonting i stil med 700 miljoner människor har det som modersmål!) - och där har vi fyra toner att röra oss med, samt en icke-ton. Vilket alltså i praktiken är fem olika sätt att uttala en enda, i övrigt identisk stavelse.

Ja, jag får också rysningar. Tanken svindlar.

Det klassiska exemplet är stavelsen "ma", som genom applicering av de fyra olika tonerna samt icke-tonen (alltså, det är inte jag som hittat på att det finns stavelser som "inte har någon ton") kan betyda sinsemellan helt olika saker: "mamma", "hampa", "skälla på", "häst", och den sista, tonlösa varianten, är den frågepartikel som används vid ja- och nejfrågor. Som alla förstår så har detta givit upphov till en mängd tungvrickare av typen "skäller mamma på hampahästen?".

Den glada nyheten är att det inte är så himla svårt att faktiskt - i vuxen ålder - lära sig att både uppfatta och producera de här tonerna. Vi har prosodi (språkmelodi) i svenskan som ganska väl motsvarar det som pågår i kinesiskan. Faktum är att svenskan till och med räknas till den grupp av språk där man har betydelsebärande toner (tänk "tomten" som omger huset och "tomten" i luva).

Vilka är då de här tonerna - och deras tonlösa komplement? Svårt att förklara och lätt att länka till (kvinnan i det här klippet kallar faktiskt icke-tonen för den neutrala tonen och det ska jag också göra i fortsättningen).

Nedskrivet ser det ut så här:

mā 妈 - mamma - första tonen: hög, flat ton

má 麻 - hampa - andra tonen: stigande ton, som i en fråga

mǎ 马 - häst - tredje tonen: låg ton, som i sin renaste form gör en liten dipp och sedan går upp igen

mà 骂 - skälla (på) - fjärde tonen: fallande ton, låter lite avsnoppande

ma 吗 - frågepartikel - neutral ton: det händer inte så mycket alls, liksom

(Här har jag använt så kallad Simplified Chinese, vilket innebär att tecknen är något förenklade i förhållande till de traditionella tecknen.)

Sedan ska man inte tro att man är hemma på något sätt bara för att man kan sätta en enskild stavelse tonmässigt - det har man väldigt lite användning av i praktiken. Det är när man börjar sätta ihop olika stavelser som det börjar hända grejer, men det tar vi en annan gång.

Alltså, kan det finnas någon som inte blir glad av det här?