Men DN ännu en gång!!!

"Sällsynt rolig fantasy" (DN 2019-01-05)

Att hamna i DN inte mindre än två gånger inom loppet av en månad är helt sjukt - sjukt otippat och sjukt rolig (förstås). Den här gången är det Lotta Olsson som tipsar om nordisk fantasy. Åtta andra författare och deras verk omnämndes, bl.a. "Vattnet drar"-trilogin av Madeleine Bäck, "Ättlingarna" av Mats Söderlund och "Idjärvi"-trilogin av Charlotte Cederlund.

Det enda som utgör ett faktiskt omdöme är de första tre orden: "Sällsynt rolig fantasy". Och det var fanimej sällsynt roligt att få höra!

Så overkligt det här, när någon läser ens böcker som om de vore just riktiga böcker och inte bara en avancerad variant av "Mitt sommarlov".

Hur går det här då?

??? (Källa)

Allvarligt, hur går det? Ska det vara så här segt? Kännas fullt så trist?

Alltså, att skriva böcker, inte att typ leva, eller vad man ska säga. Jag har det bättre än någonsin i stort - inte visste jag att medelåldern skulle vara så fantastisk! Jag trodde att man bara skulle glida hjälplöst mot graven, rynkig och skruttig. Det var min ungdoms bild av det hela. Nå, förr eller senare börjar väl det där glidandet (för visst går det obevekligt framåt) ta fart och inte kännas så livat längre.

Men det var inte det jag skulle prata om, utan hur trögt det går med skrivandet. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: var är mina tomtar och troll?! Jag var så himla hemma i den världen. Inte för att jag i dagsläget känner att jag skulle vilja fortsätta med Tilda, men jag trivdes så bra medan det varande.

Inte för att det nödvändigtvis blev bra för det. Jag har fått mitt första betyg för Sömnernas sömn på Goodreads, från en som verkligen gillade En väktares bekännelser och Visheten vaknar: en trea blev det. Något av en besvikelse för henne, alltså. Vilket ju får en stackars författare att känna sig rent skyldig:| Kanske blir det bara treor för denna. Uppblandat med ett och annat bottenbetyg. På sätt och vis vore det skönt med ett riktigt fiasko, så är förväntningarna på en rimlig nivå inför nästa bok. Om det ens blir någon sådan! Just nu känns det rätt mörkt.

Men jag tragglar på här. Dock med en tanke om att eventuellt revidera strategin inför hösten, så att jag redan nu tar itu med någonting som jag verkligen brinner för. Det som hindrar mig är att jag är lite orolig för att jag just nu är oförmögen att göra någonting vettigt med en aldrig så härlig idé.

Läser mer än vanligt för tillfället - SÅ många böcker som bara MÅSTE läsas - och det är eventuellt en aning hämmande, eftersom typ alla skriver bättre än man själv, har man ju en känsla av.

Bitter much? Nej, jag tror inte det. Jag uppskattar fortfarande att läsa bra böcker - tack GODE GUD! - men självförtroendet är inte på topp.

Och så fryser jag fan om fötterna, för det har börjat bli kyligt här i Stockholm och golvvärmen har inte kickat in än.

Författarskola #51 - redaktörer

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Redaktörer, det är fanimej det bästa som finns. En författares personliga skyddsänglar. Och skyddsnät! Och skyddsallting. Jag ÄLSKAR mina redaktörer.

För, ja, jag är i den lyxiga sitsen att jag har två. Jag vet inte hur det är på andra förlag, men så är det i alla fall på Gilla böcker-delen av Lilla Piratförlaget. Och det är tamejfan ren magi!

VAD jag hade gjort utan dessa båda redaktörer, det vet jag inte. Jo, förresten. Jag hade fått ut urusla böcker och jag hade insett alldeles för sent att de var just urusla. Det hade jag fått erfara först när de sågande recensionerna börjat trilla in.

Och det är som om de räddar mig mer och mer, trots att jag nog upplever ändå att jag blir något bättre/säkrare/mer rutinerad (?) vad det gäller skrivhantverket. En väktares bekännelser hade verkligen inte varit något att hänga i julgran utan dem. Visheten vaknar hade varit pissdålig. Men den senaste, Sömnernas sömn (som alltså är på g till hösten), hade tamejsatan varit en ren katastrof!

Jag har också blivit bättre på att ta till mig det de säger. I början slog jag ifrån mig precis hela tiden och tyckte att de bara drog och ryckte i allting så att det hotade att gå sönder helt och hållet, men nu VET jag att det bara kan bli bättre. Och ca 95% av tiden har de 100% rätt. De övriga 5% får vi diskutera och bråka lite (i all vänskaplighet) och då brukar vi tillsammans i slutändan få till någonting vi kan leva med allihop.

Ojojojojoj, vad de räddar mig. Om och om och om igen.

I Visheten vaknar har jag skrivit i mitt "författarens tack": Tack Ada. Tack Klara. För att ni i princip skrev boken åt mig. Och jag säger som Arwen när hon försäkrar Aragorn om att hon visst tänker vara tillsammans med honom trots hans opraktiska dödlighet: And to that I hold.

Om Oskar Källner själv får välja

Idag är jag mallig, kan ni tro. Oskar Källner hade nämligen vänligheten och inte minst den goda smaken att nämna mig i en intervju på bloggen Skymningssång.

Jag citerar ohämmat:

Om du ska rekommendera en svensk fantasysroman (som du inte gett ut själv), vilken blir det då?

Slår gärna ett slag för Elin Säfströms En väktares bekännelser och Visheten vaknar, de två första delarna i en skön urban fantasy-serie. Den handlar om femtonåriga Tilda och hennes mormor som är väktare i Stockholm. Huvudstaden är nämligen fullproppad med troll, tomtar, älvor och troll. Vanliga människor kan inte se dem, men det blir stora problem när de båda världarna kolliderar. Det är Tildas uppgift att se till att allting inte snurrar iväg mot totalt kaos. Men kaos blir det så klart. De klassas väl som YA, men passar alla som gillar humoristisk och välskriven urban fantasy.

För den som inte vet så är Oskar Källner en extremt produktiv författare med det egna förlaget Fafner Förlag, där han ger ut både sina egna och andras grejer. Jag gillar hans böcker - har i skrivande stund läst Drakhornet och Skogens hjärta (i serien Nornornas väv) samt barnboken Den stora jordgubbsjakten, och kan varmt rekommendera alla dessa. Han är dessutom vansinnigt sympatisk när man har kontakt med honom via sociala medier.

Och nu även detta!

Författardagen 2018 - mitt lilla bidrag

Nämen, hörni. Jag kan väl för fasen skriva lite om vad jag stod och raljerade om på Författardagen. En liten rapport är väl ändå det minsta man kan begära när jag nu tog mig friheten att gnälla i förväg här på bloggen.

Vi var alltså totalt sexton författare som var och en höll ett miniframträdande om 10-12 minuter. Jag hade dessvärre inte möjlighet att närvara längre än mitt eget pass där fyra författare (däribland jag) höll låda. Dock tänker jag inte försöka återge vad Åsa Hellberg, Bengt-Erik Engholm eller Mikaela Bley pratade om, för det skulle jag inte göra på något bra sätt i alla fall, men de var alla mycket spännande att lyssna på. Jag tänker vist hålla mig till att prata om vad jag själv hade för rafflande saker att berätta.

Min enda Powerpointbild under framträdandet

Det första som hände var dock att jag tappade rösten. På riktigt! Totalt. Vid två eller tre tillfällen och harklade mig ljudligt i myggan som jag bar. Faktum är att jag haft problem med rösten ända sedan min dotter föddes för drygt tre år sedan, men så HÄR illa brukar det inte vara. Nå, när jag väl kom igång - till allas stora lättnad - så var det här mitt ämne:

"Varför det är så himla roligt att skriva En väktares bekännelser-serien."

Det var faktiskt väldigt intressant att själv få tänka till kring detta, och skälen var ganska många faktiskt. Jag tror att jag destillerade det till fem(-ish?) punkter:

1. Det är extremt tillfredsställande att få placera ut dessa sagoväsen i Stockholm, där jag är född och uppvuxen och där jag bott (i stort sett) hela livet. Att plantera ut älvor i Vasaparken och tomtekrogen på Österlånggatan i Gamla stan ger helt enkelt ett nytt skimmer åt allt det välkända, vardagliga.

2. Det är förbannat roligt att få ta på sig Tildas röst och vända och vrida språket to within an inch of its life. I och med att hon är en tonåring som har bra koll på svenskan, men som blandar högt och lågt på ett sätt som en vuxen berättarröst kanske inte hade gjort. Och hennes extrema metaforer och liknelser är något alldeles underbart för mig, och endast i undantagsfall något som mina redaktörer försöker begränsa:)

Jag läste ett exempel ur En väktares bekännelser. Det är första gången vi får möta Hakim, killen som Tilda är kär i. Han har bruna ögon och Tilda är rätt fixerad vid de där ögonen. I första versionen av texten hade jag skrivit typ "han har världens brunaste ögon", och jag minns att Ada (min redaktör) inte riktigt var nöjd med att adjektivet brun användes i superlativ - det är ju inget absolut fenomen. Jag tyckte att det var väldigt petigt, men jag skrev om och skrev långt:

Han är så jävla irriterande snygg. Svart, tjockt hår, kritvita tänder och ögon så bruna att man vill kräkas. Hur bruna kan ett par ögon bli, liksom? Hans är brunare än brunast. Omöjligt bruna. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Knallbruna. Illbruna. Så bruna att alla andra bruna ögon går och ställer sig i ett hörn och skäms över sin bristande brunhet. 

(EVB, sid 22)

Typiskt Tilda och skitroligt för mig att få bre på.

3. Sedan pratade jag om det allmänna fenomenet med att man som författare kan ge sken av att vara snabbtänkt, fast man, i mitt fall, är direkt trög irl. Det här med att ge svar på tal är inte mitt forte, men det är väldigt tillfredsställande att mina karaktärer kan få göra det med framgång.

Här gav jag ett exempel med Tildas bästa kompis Imane, som är muslim och bär hijab. När hon för första gången träffar Tildas mammas pojkvän Stefan - som är en idiot - så ska de precis gå på ett flygplan tillsammans för att åka till Norrland:

”Och du är Imane, förstår jag.” Han ler brett. ”Hoppas att du inte tänker spränga flygplanet.”

Jag ville så gärna att Imane skulle få svara någonting riktigt dräpande på detta otroligt plumpa uttalande. Det ska inte stickas under stol med att jag fick fundera en stund. Det blev så här:

”Hoppas du lever ett meningsfullt liv trots hjärnskadan”, säger Imane och ler lika brett hon. 

(VV, sid 120)

4. I övrigt berättade jag om kontrasterna i böckerna. Hur jag gillar att få blanda diskbänksrealism och saga. Jag tycker om allvaret - som faktiskt finns där - men jag gillar också att få bryta det helt och hållet med det otroliga och osannolika.

5. Jag avslutade med att erkänna att jag är svag för att försätta Tilda i situationer där hennes två liv -  tonårslivet och väktarskapet - krockar och gör det jobbigt för henne. Här återgav jag följande stycke (i något förkortad form utifrån boken) där Tilda är ute i Vasaparken för att samla hundbajs till en trolldryck och Hakim plötsligt står där när hon precis plockat upp en rykande hög:

”Vad gör du?”

”Inget särskilt”, säger jag och känner hur den varma plastpåsen

som hänger från min hand liksom blinkar rött, så iögonfallande

känns den.

Hakim ler plötsligt och ögonen glittrar (jag svär!).

”Är det ditt miljöprojekt igen?”

Jag nickar stumt och känner hur rodnaden på mina kinder

pulserar i takt med den blinkande påsen i min hand.

”Du är lite skum, vet du det?”

Han säger det inte elakt. Inte alls. Bara som om jag verkligen

var en varelse från en annan planet och han fascineras av mina

gröna tentakler.

Det här är officiellt den värsta dagen i mitt liv. 

(EVB, sid 82)

Det var mitt spirituella lilla bidrag i korta drag. Så behöver ni inte känna er ledsna för att ni inte var där och kunde uppleva det hela i 3D.

Och så var DN-Steven framme igen

Här är en sida från DN:s kulturbilaga i lördags:

Varför har hon med den här plottriga bilden? Man ser ju inte ett skit.

Sant, men låt mig zooma in lite.

Den fina, fina Steven Ekholm

För er som tycker att det är lite väl suddigt på bilden står det så här:

Att Stockholm är fullt av tomtar och troll visste väl alla. I fortsättningen på "En väktares bekännelser" kliver de svenska sagovarelserna fram i all sin eklektiska prakt. För de som kan se dem alltså. Originellt, spännande och med ett njutbart rappt språk.

Och det handlar alltså om Visheten vaknar, som hamnade på tredjeplats bland årets bästa barn- och ungdomsböcker 2017, om Steven Ekholm får välja. Och det får han gärna för mig!

Det rör sig om samma man som skrev en halvsida om Visheten vaknar i DN för inte så vansinnigt länge sedan. Kanske har han bara läst tre barn- och ungdomsböcker i år, vad vet jag. Jag blir i alla fall hemskt glad.

Men, detta är ju alltså en och samma person som Gillat Visheten vaknar vid två tillfällen. Det fina är att han gör det i DN:s kulturbilaga!

P.S. Det börjar väl bli dags att läsa "Anrop från inre rymden" av Elin Nilsson. En bok som alltså inte bara blivit augustnominerad, utan även valts som bästa barn- och ungdomsbok i år av två av fem recensenter ovan.

Författarskola #47 - första vändpunkten

Jaha ja, jag lovade ju visst runt att jag skulle gå igenom några punkter i den klassiska dramaturgimodell som Alex Haridi pratade om på kursen jag gick för honom på Författarföbundet. Då ska jag väl hålla det löftet, tänker jag.

 Och då ger vi oss på första vändpunkten (den petige noterar att vi hoppar över punkten "fördjupning", men det känns ju ganska intuitivt vad det måste röra sig om: utveckla bakgrund/konflikt, presentera karaktärer, etablera världsbygget, o.s.v.). Men här börjar jag verkligen tappa greppet, känner jag. Såsom varande författare borde jag väl veta allt om vändpunkter, men uppriktigt sagt så tycker jag att det kan vara oväntat svårt att identifiera.

Men ok, vad ska en vändpunkt göra då, intuitivt? Någonting ska hända (duh!). Någon ny information ska komma fram. Någonting som - och här citerar jag Alex Haridi - "skickar historien i en ny riktning". Det heter ju "vändpunkt", liksom.

Låt mig helt enkelt visa sidan i kurskompendiet som handlar om första vändpunkten.

Men ändå. Vad fan menas? Om jag tittar på En väktares bekännelser, så har jag liksom ingen aning. Den boken är skriven så mycket på känn och med en lite konstig ingång som handlar om att vi har två, egentligen orelaterade historier (f.ö. ett big no-no i sig, får jag för mig). Kan det möjligen röra sig om när Tilda (SPOILER ALERT) förstår att det har med henne och hennes värld att göra att det försvinner människor? Det kommer alldeles för sent för att vara en "korrekt" första vändpunkt och det kanske är därför som många upplever boken som seg, med alldeles, alldeles för lång presentation och fördjupning av denna.

Vad gäller Visheten vaknar så kanske det är när Tilda (SPOILER ALERT) får reda på att den trollkung som är på väg att vakna med största sannolikhet kommer att kräva ett jungfruoffer. Det är faktiskt inte omöjligt. Jag tror det.

Och om vi pratar om Harry Potter då, som jag utgår ifrån att alla har läst. När kommer första vändpunkten i The Philosopher's Stone? Eller snarare vad utgör denna vändpunkt?

Fast när jag ändå ställt frågan "när", så kan jag gott svara på var första vändpunkten "ska" komma: 25% in i historien. Det ni! Det finns ett tydligt svar! Låt mig då hämta ut min Philosopher's ur hyllan och se vad som händer en fjärdedel in. Hm, i min utgåva ska det vara typ sidan 55 någonting ...

Vet ni, det är faktiskt på sid 55 som Harry träffar Professor Quirrell för första gången! Precis innan de kommer till Diagon Alley. Men kan det sägas vara en vändpunkt? Knappast väl? Eller är det Diagon Alley-besöket som liksom skjutsar in Harry i den magiska världen och därmed utgör en vändpunkt?

För att stämma av mot vad Alex Haridi skriver:

- "Stor vändning som skickar historien i en ny riktning." Jovars, han möter ju den nya världen på ett hands-on-sätt här.

- "Är det en fälla eller en möjlighet?" Jomen, det måste ju kännas som en fantastisk möjlighet för Harry. En fälla? Jo, Quirrell i sig är ju en fälla, fast det vet vi ju inte än. Nåja.

- "Den övergripande dramatiska frågan utkristalliseras - Kommer HP lyckas med?" (hehe, i detta fall pratar vi ju faktiskt om HuvudPersonen, och inte om just Harry Potter, även om initialerna råkar stämma). Nja, njo. Kommer Harry att lyckas med att bli trollkarl? Fast är det den övergripande dramatiska frågan? Det handlar ju om kampen med Voldemort egentligen. Väl? Det kan vi väl på sätt och vis ana i och med hur Harry blev föräldralös, men annars vet vi väldigt lite om det här.

- "Viljan konkretiseras." Jaha. Harry vill väl VÄLDIGT gärna åka till Hogwarts och bli trollkarl.

Men vänta nu! Jag låter ovanstående raljerande kvarstå som ett monument över min aningslöshet, men nu tror jag att jag inser vad som är den riktiga första vändpunkten. Den kommer på sid 42 när Hagrid säger: "Harry - yer a wizzard." Så enkelt måste det ju vara! De ovan nämnda punkterna applicerar ju ganska väl på detta - jag behöver inte ens konkretisera, tror jag.

En riktigt jävla bra vändpunkt, om jag får säga vad jag tycker. Och jag antar att den miljard(?) människor som i likhet med mig älskar Harry Potter, håller med.

Klart slut.

Intervju i podden Debutera eller dö

Jag, inpressad i ett träd mellan Nina De Geer och Johanna Devaliant

Jomen, jag fick äran att intervjuas i den eminenta podden Debutera eller dö som görs av supertrevliga Nina De Geer och Johanna Devaliant. För den som vill avnjuta min ljuva stämma och dess raljerande finns avsnittet att lyssna på här.

Själv har jag inte lyssnat. Jag tål inte att höra mig själv och dessutom var jag ju där när det begav sig. Även om jag inte har något minne av vad jag kan tänkas ha pladdrat om. De gav mig räkmacka och bubbel!

Författarskola #46 - störning

Då hade jag tänkt gå vidare lite med den här dramaturgikurvan som den rutinerade manusförfattaren Alex Haridi berättade om på Författarförbundets kurs för någon månad sedan. Vi har hunnit till moment nummer tre: störningen.

Jaha ja, man kan ju gissa rätt bra vad det handlar om. Vi har ju alltså anslag samt presentation under bältet och nu känns det inte helt orimligt att någonting kommer in och stör historien en aning. Nästan undantagslöst är det ju så i böcker/filmer/tv-serier att det händer något skit, som liksom utgör handlingen, eller vad man ska säga. Jag vet inte om jag uppfattat saken rätt, men jag tror att störningen generellt är exakt den konflikt vi i någon mening kommer att röra oss omkring framöver.

Låt oss fundera över vad i hela friden det kan handla om i praktiken. Redan här börjar jag tappa bort mig och har en känsla av att jag kan svara "fel". Men vi gör ett försök. Jag grottar i vanlig ordning ned mig i mina egna böcker, eftersom jag kan dem utan och innan.

I En väktares bekännelser - där min huvudperson, Tilda, är ensam med väktaransvaret i stan, eftersom mormor rest bort - tror jag att störningen utgörs av att hennes frivillige informatör, tomten Knappeman, kommer till hennes skola och säger till henne att det ryktas om att det finns en häxa i stan som håller på med någonting otillåtet (kapitel 3). Ryktet är lite väl löst för att riktigt oroa Tilda, men det är faktiskt fröet till bokens huvudsakliga "problem".

I Visheten vaknar anser jag nog att störningen kommer i och med att både Knappeman och mormor oberoende av varandra säger till Tilda att det är något på gång med trollen (kapitel 4). Tilda har själv upplevt avvikande beteende hos trollen redan i första kapitlet, men det hade lätt kunnat röra sig om en engångsföreteelse. Här vid tillfället för störningen får vi reda på att det är någonting mer allmänt i görningen.

"Yay! Vad härligt att vi får veta saker om dina böcker som vi inte har läst och inte får någon vidare lust att läsa heller av vad vi har hört hittills."

Ok. Men Harry Potter då? Hm, det var faktiskt ett tag sedan jag läste The Philiosopher's Stone senast, så jag kommer inte riktigt ihåg. Är det när ormen pratar med Harry och sedan slipper lös ur sitt terrarium? Jag får för mig det. Det är väl första indikationen på att Harry besitter någon sorts förmåga bortom det normala? Eller så har jag helt fel.

Någonting i den här stilen tror jag att störningen kan utgöras av - OM jag fattat någonting rätt. Under kursen så fick vi bl.a. lyssna på en kort radiopjäs av Alex Haridi själv och sedan försöka bena ut de olika dramaturgiska momenten. Gissa vem som inte klarade av den lilla övningen. Jag tycker helt enkelt att det är skitsvårt att tänka på/se de här sakerna.

Men så har vi ju det här alldeles avgörande med att vi inte pratar om någon exakt vetenskap, så det finns väl, strikt talat, inga absolut rätta svar. Vilket är lite trösterikt ändå, om man klarar av den typen av rörelsefrihet. Det kan ju också kännas lite stressande för någon, men jag tror faktiskt att jag hör till dem som snarare blir lite lugnad av tanken.

Som vanligt tror jag att man gör klokast i att bara vara medveten om teorin bakom hantverket och sedan följa slaviskt/strunta helt i det (eller något mellanting var som helst på skalan) utefter vad man själv känner att man mår bäst av. När man själv mår bra, så mår historien bra, får jag för mig.

Författarskola #44 - ett dinosaurieskelett

Jag hade egentligen tänkt skriva om nästa steg - presentationen - i den klassiska dramaturgikurva som jag tog del av häromveckan när jag gick en kurs som handlade om just dramaturgi.

Men nu blir det dinosaurieskelettet i stället. För jag har svårt att se bortom det just nu. Det upptar helt enkelt hela mitt synfält.

Jag pratar förstås om mitt manus. Som jag skrev "färdigt" idag. Kacklade till på ett oroväckande sätt här just nu när jag skrev '"färdigt"', för trots citationstecknen så är det så långt ifrån sanningen att det är löjligt.

För vad har jag? Jo, ca 67500 ord. Och visst, det finns en viss korrelation mellan dessa och till och med en handling med början, slut och ett väl tilltaget Great Swampy Middle emellan. Men något "färdigt" finns inte på kartan.

Nej, det jag har är ett dinosaurieskelett. Jag har grävt upp en massa ben. Jag har tur, för de ligger i någorlunda rätt ordning, tror jag. Det ser ut så just nu i alla fall. Men skelettet är inte på något sätt fullständigt. Dessutom har jag inte kunnat bestämma art än. Och jag undrar om det inte låg ett annat skelett där och skräpade och kontaminerade mitt målexemplar.

Nu kommer jag att få göra samma sak som de allra flesta paleontologer före mig har gjort: lappa, laga, skapa proteser i gips, montera enligt någorlunda kvalificerade gissningar och - sist men inte minst - bluffa: "Jodå, så här såg djuret ut. Ingen tvekan om saken."

Låter det hopplöst? Ja, för mig också. I princip.

Men här kommer den glada nyheten och även dagens s.k. lektion: Det är mitt skelett. Jag gör vad fan jag vill med det. Och jag får det att funka till slut. Om jag så ska bygga kraniet själv i papier maché och lappa med gaffatejp! Det kommer att bli presentabelt i slutändan.

I know, för jag har gjort det förr. Visheten vaknar var i samma totala kaosläge och den kom på något sätt ut på andra sidan - inte minst tack vare mina duktiga och tålmodiga redaktörer. Och boken har fått strålande recensioner. På Goodreads fick den sitt bottenbetyg hittills igår: en trea - dess första trea. Det sänkte snittet till 4,27 (22 betyg totalt bara, men ändå).

Så jag vet att det går. Ibland. Kanske. En gång gick det i alla fall.

Den där arvedelen igen

Ja, just precis, ångesten. Min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen, som mr P. Lagerkvist så träffande uttryckte saken.

Jag vet att jag har skrivit om exakt det här förut, men hey, sedan när är det förbjudet att älta och upprepa sig lite på sin egen blogg?

Alltså, det rör sig mer exakt om prestationsångesten. Om det har gått någon förbi (med tanke på hur mycket jag tjatat om det här) så har jag fått fantamej lysande recensioner för Visheten vaknar. De flesta verkar tycka att den är snäppet bättre än En väktares bekännelser - vilket ju är fantastiskt! Men shit, vad det ställer det manus jag nu jobbar på (del 3) i ofördelaktig dager.

Jag är inte nöjd med min insats hittills. Inte alls. Jo förresten, jag är nöjd med att jag kommit så pass långt med mitt råmanus, men satan i gatan vad det behöver redigeras den här gången! Många vändor innan förlaget ens får se eländet. Tanken är att jag ska skriva "färdigt" i oktober och sedan ägna november åt redigering.

Yay.

Det går inte att kalla det jag upplever nu för skrivkramp, för även om varje tangentnedslag smärtar en aning, så går det ju ändå framåt(?). Tecken läggs till tecken, ord läggs till ord, scen läggs till scen, kapitel läggs till kapitel.

Ja ja, vi fattar!

Ok. Jag har tidigare i en av mina omistliga författarskolelektioner berättat hur jag tänker hantera det här: som om jag bara skrev för mig själv, utan att tänka så mycket på vad andra kan komma att tycka. Det är bara det att jag själv inte tycker att det går åt något vidare bra håll.

Jag stötte på Alex Haridi på bokmässan - han är framförallt tv-manusförfattare, men även mer klassisk författare - och han berättade att han fått ta bort sextio sidor från sitt manus för att han insåg att det hade gått åt fel håll. När jag har den känslan, så har jag en tendens att fortsätta åt det felaktiga hållet, rakt in i väggen. Och det är precis vad jag håller på med nu.

MEN! Jag får för mig att det är så här det fungerat med både En väktares bekännelser och Visheten vaknar. Och det gick ju ok ändå. I slutändan. Känslan är hisnande och skrämmande, liksom den avskyvärda "attraktionen" Fritt fall på Grönan (som jag vid något tillfälle av temporärt nedsatt omdöme åkte en gång), men möjligen är det helt enkelt på det sättet jag skriver.

Nå, det får i alla fall vara så den här gången. Nu åker vi!

Författarskola #40 - att hantera framgång

Shit, vad jag tog i här i rubriken. Men för mig var det onekligen en hittills ojämförlig framgång att bli så synnerligen positivt recenserad i DN. Och jag blev så klart helt sjukt glad!! Världens lyckligaste!!

MEN ... Det kommer förstås ett "men" här, som ni förstår, i form av "Jag kommer aldrig mer att kunna leva upp till det här. Mitt nuvarande manus suger ju! Det är i fullständigt kaos! Gud, vad dum jag kommer att känna mig när alla blir djupt besvikna på nästa del!"

Mm. Ni ser. Aldrig nöjd. Jobbig människa.

Javisst. Jobbig och osäker. Needy, som de flesta(?) författare och konstnärer i stort. Antar jag.

Men vi skiter en stund i alla mina många personliga tillkortakommanden och frågar oss i stället: Hur gör man då? För att fortsätta skriva, för att inte oroa sig sönder och samman över det manus man har på gång, utan låta det växa fram på liknande sätt som de första två i serien.

You tell me, liksom. Men på något sätt ska jag ha ett råmanus klart inom mindre än två månader, har jag tänkt. Detta för att hinna göra en egen grovredigering innan jag lämnar in det till förlaget och hoppas att de kan tänka sig att nådigast göra ett försök att förädla det så pass att det kvalar in för utgivning.

Då är vi tillbaka i "skriv bara!" Och det är nog typ det enda jag kan göra. En del av mig vill sätta mig och skriva en detaljerad synopsis från punkten där jag befinner mig nu, men resten av mig vet vid det här laget att det är rätt så dödfött. Jag kommer på det allra mesta just genom att skriva. Det är möjligt att jag skulle kunna utveckla ett annat sätt att skriva med tiden, men att försöka göra det nu i vild panik, känns inte spontant som någon bra grej.

Så här är min plan: Jag tänker än så länge låtsas att manuset inte kommer att bli utgivet. Jag skriver för mig själv, för att få veta hur det går för Tilda. Blir det sedan tillräckligt bra, så att jag - och förlaget - tror att någon annan skulle kunna ha glädje av det, blir det kanske en bok av det. Jag har inte skrivit något kontrakt och behöver inte strikt talat komma med en del tre av "En väktares bekännelser" ö.h.t. (Sedan är det ju rätt bra för min relation till förlaget om det blir så, men de vet allt - föreställer jag mig - om projekt som bara inte riktigt vill lyckas.)

Så la-la-la-la-la, nu skriver jag för mig själv ... Bara myspys här ...

Och vet ni vad, vad gäller "Visheten vaknar" så känns det som om jag inte behöver oroa mig längre (i den mån jag nu gjort det). En skitbra recension i DN trumfar liksom allt på ett effektivt sätt:) Så kom igen, såga mig! Lite försiktigt och snällt i alla fall.

Nu fortsätter jag med mitt manus här. Det är bara mitt manus. La-la-la-la-la ...

I DN igen!!

"Världsklass"

Idag ägnar jag mig hundraprocentigt åt narcissism. Jag blev så lycklig över att ovanstående recension av "Visheten vaknar" återfanns i dagens DN. Jag har även denna gång haft snortur med recensenten - Steven Ekholm fullkomligt älskar.

Världsklass. Vanligt tonårsliv med vättar, tomtar, älvor och troll

“Visheten vaknar” är den någorlunda fristående fortsättningen på Elin Säfströms lyckade och roliga debutbok, “En väktares bekännelser”. Böckerna är skrivna i jagform och berättas av huvudpersonen, Tilda Modigh, en femtonårig Stockholmstjej som kunde ha varit en väldigt vanlig tonårstjej i en väldigt vanlig tonårsbok; första kyssen, vem är jag egentligen kär i?, vem (ingen!) är kär i mig? ständiga missförstånd med bästa vännen, jobbig morsa, ut med hunden, und so weiter. Men Tilda är nu ingen vanlig tonårsbokstjej.

Tilda är nämligen en av Sveriges ytterst få väktare, människor som både kan se och har som grannlaga uppgift att hålla ordning på Stockholms många rådare. Rådare är bland annat troll, tomtar, vättar och andra väsen som till och från begår överträdelser som rubbar den bräckliga balansen mellan människor och rådare. Väktarna ser till att vi människor inte kan se rådarna och har även som uppgift att se till att rådarna håller sig i skinnet. Men detta är nu lättare sagt än gjort för Tilda som förutom att hantera sin ovan beskrivna vardag med skola, vänner, kärlek, frånvarande morsa och hund, även måste ge sig ut på kvällar och nätter och se till att Stockholms gator är lugna. Dessutom utan att någon får veta.

Oftast är överträdelserna av rätt harmlös karaktär. De flesta rådare är trots allt ganska charmiga eller ännu oftare bara korkade och går att prata till rätta. Men det finns undantag, och det finns varelser som väktarens krafter inte rår på. I ”Visheten vaknar” börjar plötsligt trollen bete sig oregerligt. Efter en del efterforskningar får Tilda och hennes mormor, som också är väktare, reda på att Trollkungen kommer att vakna efter mer än fyra hundra år, och enligt traditionen kräver han ett jungfruoffer. Tiden är knapp och Tilda och hennes mormor arbetar förtvivlat för att kunna stoppa denna mytiska varelse samtidigt som resten av trollen skapar oreda.

Svenska sagovarelser har fått ett rejält uppsving i litteraturen de senaste åren. Moderna, det vill säga snälla rädda-världen-häxor har kompletteras med fler svenska originalväsen. Och det är ju visserligen kul men inte alltid så lätt att få till. Det Elin Säfström dock gör, och dessutom väldigt bra, är att inte porträttera de många olika varelserna till något enbart skrämmande och hotfullt. I hennes Stockholm lever människor och rådare sida vid sida (även om de flesta människor inte har den blekaste om just detta), Stokholmstomtarna hänger på sin hemliga pub, Den Överflödande Bägaren i Gamla stan, älvorna dansar som de alltid har gjort i Vasaparken och trollen käkar sopor. Business as usual alltså. Säfströms böcker är ett slags vänligare hybrid av Buffy och Pax-böckerna, där vardag, skola och ganska trasiga familjer ropar på uppmärksamheten i den större fantasykontexten. Eller möjligen tvärtom.

Det som imponerar på mig allra mest är Elin Säfströms rappa, vassa, härligt halvsarkastiska, associativa, ja helt enkelt väldigt roliga språk, något som verkligen hittat sin form i ”Visheten vaknar”. Det finns ett oförglömligt parti i boken då Jävla-Stefan-jävel, Tildas pillerknaprande mammas nya friluftslivstaliban till kille bjudit dem och Tildas två bästa vänner på en överlevnadshelg i det bortre av Lappland – tänk lavsoppa och bivack. Ja, det är bland det smärtsamt roligaste jag läst på länge. Kommer att bli en klassiker i vad-gör-jag-inte-för-stackars-mamma-som-varit-ensam-i-femton-år-genren. Världsklass!

Steven Ekholm

Alltså, vad säger man? "Tack, Steven" känns inte tillnärmelsevis tillräckligt.

Författarskola #39 - halvvägs eller i limbo?

Så här står det till med mitt aktuella manus (En väktares bekännelser del tre): Jag har skrivit 34242 ord. Bevisligen - för det säger Word, och har Word sagt det så är det så. Det borde betyda att jag kommit ungefär halvvägs - jag har för mig att En väktares bekännelser ligger på ca 65000 ord och Visheten vaknar på drygt 70000.

Men betyder det verkligen det? Jag vet fan inte. För det är lite limbovarning här. Manuset befinner sig i ett obestämt tillstånd, som gör att det är svårt att veta ifall det verkligen någonsin kommer att bli ett fullständigt manus, och om det i så fall kommer att ha så väldigt mycket att göra med det som är skrivet i dagsläget.

Jag har medvetet skrivit lite "lösare" denna gång än jag gjort med tidigare manus. Detta eftersom jag vet hur mycket man kommer att behöva pilla med alltihop under redigeringen i vilket fall som helst. Så min tanke har varit att lämna mer öppet för den processen redan från början. Men ok, skillnaden är inte jättestor, eftersom jag alltid skriver lite på känn, snarare än enligt en förbestämd synopsis. Däremot känner jag att jag är ute och cyklar nu mer än någonsin tidigare. Utan stödhjul och offpist. "Hjälp" är ordet som spontanbildas i min lätt panikslagna hjärna - ni vet lite så där som det i skräckfilm kan uppstå sår formade som bokstäver på den demonbesattas hud: HELP ME

Jag har ju ännu inte fått så mycket reaktioner på Visheten vaknar, eftersom den faktiskt inte kommit ut än, men de få jag tagit del av har varit av positiv karaktär, så där vet jag att jag inte misslyckats fullständigt i precis allas ögon. Det är väl därför som all prestationsångest nu riktats om till innevarande projekt. Och det gör mig i sin tur ännu coolare i min inställning inför mottagandet av Visheten vaknar: "Jaså, du gillade inte Visheten vaknar? Nähäru. Då ska du se trean! Där kan vi snacka bottenlös katastrof."

Men vad gör man nu då, när man känner paniken fladdra i maggropen och demonbokstäverna ligga och bränna precis under epidermis?

Här är mitt förslag: Skriv på. Skriv "färdigt". Hantera kaoset när det väl finns en stomme att stå på. Var inte rädd för att behöva skriva om rubbet, för rubbet kommer sannolikt inte att vara rubbet - inte egentligen. Att flytta om, ta bort, lägga till, fila och dutta kan räcka rätt långt. Och se till att det viktigaste finns med, d.v.s. att karaktärerna känner någonting och har relationer sinsemellan. Det är ändå mycket viktigare än dramaturgisk kurva och trovärdig handling, anser jag. Fantasy och fantastik i all ära, men om man inte har några personer som står mitt i alltihopa och känner sig otillräckliga på olika sätt, så har man liksom ändå ingenting att komma med.

Författarskola #38 - mingel

Igår var det dags för förlagsfest på Pirat/Lilla Pirat. Glad i hågen och utstyrd i den blåaste outfit man ö.h.t. kan tänka sig, gav jag mig iväg för att mingla skiten ur folk.

I'm talking seriously BLÅ här!

Det här inlägget hade f.ö. kunnat gå under etiketten "Jag raljerar fritt", men jag tänker att det är nog så instruktivt för aspirerande författare att få höra lite hur det går till på en sådan här fest. Alltså, det går ju till som på vilket annat mingelparty som helst, så klart. Ok, det här ÄR ingen klockren lektion, och ok, jag raljerar fritt, men nu orkar jag inte ändra titeln.

Jag anlände hursomhelst ca tio minuter efter formell starttid, och redan i porten i huset där förlaget har sina lokaler hörde man att det hunnit dra igång rätt bra däruppe. I dörren stod förlagsägarna och tog alla artigt i hand. Jag känner ju, som sagt, knappt igen mig själv i spegeln, men Jan Guillou känner jag definitivt igen och Liza Marklund kunde jag i sammanhanget identifiera med ganska stor säkerhet - i synnerhet eftersom hon presenterade sig som just "Liza" (även om z:t så klart inte hördes). Jag började med att påtala för henne hur LÅNG hon är - 181 cm, visade det sig. Sedan gick jag raskt över till att missa Guillous hand när han försökte skaka min - vi liksom krockade med händerna i fel position. Så inleder ett proffs sitt minglande!

Sedan började det för mig rätt krävande arbetet att försöka känna igen mindre allmänt kända människor, men som jag träffat tidigare på förlagsfesterna. Det är fan inte helt lätt. Folk byter ju hår, t.ex. En tjej som jag träffat flera gånger och är vän med på Facebook kände igen mig och hälsade, och inte förrän då förstod jag vem det var, eftersom hon ÄNDRAT HÅRET! Man kan inte gå omkring och ändra håret och tro att jag ska hänga med i svängarna. Dessvärre har PR-ansvarig på förlaget en vana att byta både frisyr och hårfärg, och detta gör att jag aldrig känner igen henne direkt - inte heller denna gång. Alltså, på riktigt, vi har träffats vid kanske ett tiotal tillfällen! Och VARJE gång sträcker jag osäkert fram handen och undrar i bästa fall försiktigt om det möjligen kan röra sig om Christina - vilket det ju gör, VARJE gång. Hon måste tycka att jag är jordens drygaste idiot.

Jordens drygaste idiot eller ej, så inledde jag i alla fall själva bufféplockandet med att tappa en liten "båt" fylld med någon sorts nudelsallad och i samband med detta skvätta ut hela innhållet ur mitt rödvinsglas över buffébordet. Då hade jag alltså ännu inte hunnit få i mig många droppar av detta vin. Så det började fint även på den fronten.

Jag fortsatte storslaget med att sätta mig vid samma bord som Kristina Ohlsson och Sara Lövestam utan att hälsa ordentligt på dem, eftersom det är så självklart för mig vilka de är - för jodå, DEM känner jag igen utan problem. Sedan började jag pressa Kristina på detaljer kring hur hon kan vara så himla produktiv och huruvida hon skriver synopsis innan hon börjar skriva en bok på allvar, o.s.v. Hon var mycket vänlig och svarade snällt på mina frågor - verkligen en himla rar tjej.

Sedan var det dags för idoldyrkan. Jag gick fram till Lena och Olof Landström och började tjata öronen av dem om sådant de gjorde för närmare ett halvt sekel sedan, d.v.s. Kalles klätterträd, Farbrorn som inte vill va' stor, o.s.v. Men de var så himla gulliga och lät mig pladdra om hur mycket jag älskar de där filmerna än idag och hur även min man och min treåring(!) tycker att de är geniala rakt igenom. De hade själva inte sett dem på länge. "Håller de fortfarande?" frågade Olof ... Så himla mysiga människor.

Steget därifrån till rena stalkerfasoner var inte långt, visade det sig. En ny debutant på förlaget är Johan Ehn med sin bok Down under, som är en berättelse av självbiografisk karaktär. Jag har läst denna bok, och eftersom den bygger på hans eget liv, så tror jag efter detta att jag känner Johan. Han är f.ö. mycket lätt att känna igen av någon anledning och jag kastade mig över honom som en long lost bästis. Han hanterade detta på det allra mest godmodiga sätt.

Bland de mer positiva, ego-boostande upplevelserna igår var ju helt klart när folk faktiskt vid flera tillfällen kom och sa att de läst En väktares bekännelser och att de tyckt om den. I synnerhet en kvinna som hade en barnbokhandel på Söder verkade verkligen jätteförtjust i boken och berättade f.ö. att hon sålt många exemplar. Det är så himla SJUKT att tänka sig. Att någon KÖPER ens bok. Och LÄSER den. Och att åtminstone denna kvinna (Caroline hette hon) verkligen ÄLSKADE den. It boggles the mind.

Och att dessutom se sina egna böcker - både En väktares bekännelser och Visheten vaknar - lite varstans på hyllorna där i förlagets lokaler ... Obegripligt.

Jag träffade även fantastiska Johanna Lindbäck (Bokhora och Bladen brinner). Och Sara Gimbergsson, som skrivit böcker min dotter älskar. Och Pija Lindenbaum, som ju är överbegåvad på alla sätt och vis. Och skittrevliga Mikael Bergstrand. Och lilla ofattbart unga Karl Modig, som alltid livar upp stämningen. Och ett helt gäng andra människor som jag inte vet namnet på, men som det var superintressant att prata med.

Men ok, om det här nu var en författarlektion trots allt, så får vi väl försöka pressa ut någon liten lärdom ur det hela. Hm, kanske att försöka sikta ordentligt när du ska skaka hand med den som äger ditt förlag? Jo, vi säger så. Over and out.

BTJ gillar Visheten vaknar!

Bibliotekstjänst recenserar alltid(?) böcker före officiellt recensionsdatum, så idag fick jag deras recension av Visheten vaknar. Återigen är det Gull Åkerblom - som var den som recenserade En väktares bekännelser för BTJ:s räkning - som skrivit. Och hon ÄLSKAR den!! Jippi!!!

Det går ju verkligen inte att veta ifall man "lyckats" med sin uppföljare förrän folk som läst den första boken börjar tycka till. Sedan kommer vissa självfallet att bli besvikna och såga jämsmed fotknölarna, men det är skönt att se att det faktiskt finns de som gillar den. Och - allvarligt talat - den här gången känner jag mig mycket coolare inför eventuella recensioner. Folk får tycka vad de vill - bara NÅGON gillar. Typ. Lätt att säga nu, kanske.

Visheten vaknar, råttor och en inbjudan

Här är jag med mitt första fysiska ex av Visheten vaknar

Det här semesterrelaterade blogguppehållet tycks aldrig ta slut. Jag lyckas inte ens lägga upp inlägg om milstolpshändelser såsom den ni kan beskåda ovan. Man får vara glad om man orkar slänga upp en bild på Instagram (vilket jag också gjort i detta fall).

Boken är i alla fall här nu och även om känslorna är blandade (har ännu inte riktigt kommit över det stadiet efter intensiv redigering då man helhjärtat avskyr vartenda ord i manuset) så är den starkaste förnimmelsen helt klart av glädjekaraktär.

Den här veckan var det även meningen att jag skulle få lite annat gjort. Typ skriva på bok nr 3 och så. Men se det blev ingenting av med det. Mitt barn hade endast varit på dagis en liten stund igår när vi föräldrar fick ett meddelande om att råttor flyttat in i förskolans lokaler under sommaren (de hittade bl.a. en död råtta typ mitt på golvet) och att man därför måste begränsa verksamheten så mycket det bara går under denna vecka. Så jag hämtade så tidigt jag kunde igår och idag var hon bara där (i parken - inte i råttboet) två timmar medan jag och min man jobbade undan det nödvändigaste. Resten av veckan blir det full ledighet för min dotters räkning - så ej för hennes mor.

Men en annan trevlig sak som fungerar som lite plåster på såren är att jag idag fick en inbjudan i brevlådan.

Jag får vara med!

Alltså, det är någonting med det här som känns helt magiskt. Det kan tyckas som en fjantig liten sak att man blir bjuden på fest på sitt förlag, men grejen är att man HAR ett förlag. Som vill veta av en! Så många år kändes förlagen som en närmast fientligt inställd, ansiktslös massa, men nu känner man en massa folk och får vara med när det händer grejer! Av någon anledning är det lättare för mig att liksom med hjärtat förstå att jag blivit bjuden på fest, än att riktigt inse att jag blivit utgiven. Eller hur man ska uttrycka det.

Men nu hinner jag fan inte sitta här och raljera längre.

Vi hörs!

Författarskola #36 - redigeringskoma och det bittra slutet

Jodå, nog har jag varit avskärmad från världen i allmänhet på sistone. Det har liksom inte funnits utrymme för annat än det allra mest grundläggande. Och manuset då (Visheten vaknar, uppföljare till En väktares bekännelser - ifall jag inte tjatat tillräckligt ihärdigt om det). Det har varit manuset, manuset och manuset, för absolut hela slanten. Jag är nu i ett läge där jag inte tål att se en mening i sagda manus. Jag vill aldrig mer läsa eländet, thank you very much.

Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är dåligt. Jag är nog själv ganska nöjd på ett teoretiskt plan. Tror jag. Det är svårt att avgöra i detta läge, då blotta titeln sätter igång kräkreflexen.

Det här med att låta sitt manus gå till tryck, det är faktiskt lite traumatiskt. För till tryck måste det gå, men jag föreställer mig att jag hade kunnat lägga in mitt veto ifall jag verkligen, verkligen hade velat hejda det hela en stund till. Så, jo, jag har låtit det gå till tryck. I någon mening.

Detta föregicks naturligtvis av ett gäng redigerings- samt korrundor (svårläst ord, men tänk till så fattar du). Ändlösa rundor. Mycket värre än förra gången. Hela arbetet med den här boken har överlag varit mycket större än med En väktares bekännelser. Mina redaktörer har fått göra ett digert, för att inte säga övermäktigt jobb. Shit, vad vi har flyttat runt saker, dubbelkollat och skruvat till. Och hade det inte varit för mina redaktörer, så hade det över huvud taget inte blivit någon bok. För råmanuset var fan inte bra.

Min tacksamhet vet inga gränser. Och här är dagens lektion: Det är fantastiskt att inte vara ensam om ett manus. Släpp in redaktörerna och låt dem pressa dig lite till, trots att du egentligen vill lägga dig ned och självdö för att slippa gå in och pilla i manuset igen. Och när det bara står still, fimpa stoltheten och ta deras förslag rakt av. Jag har gjort det vid upprepade tillfällen den här gången, när jag helt enkelt inte kommit någonvart själv.

Bristerna i manuset är dock mina, och enbart mina. Ingen av mina två underbara redaktörer har producerat halvmesyrer, utan i mån av förekomst så är de egenhändigt skapade av yours truly.

Författarskola #35 - land i sikte!

Idag hade jag förmodligen mitt sista redigeringsmöte för Visheten vaknar. Det är redaktör nr 2 (Klara) som tagit över stafettpinnen från redaktör nr 1 (Ada). Efter detta är det meningen att vi ska klara oss rätt bra på mailkontakt fram till deadline för ny version av manuset 21 juni. Efter det är det ren korrekturläsning i avsikt att utrota direkta fel och åtgärda endast sådana klumpigheter i språket (upprepningar, o.s.v.) som vi dittills missat, och bara inte kan leva med när vi väl upptäckt dem.

Sedan går boken till tryck. Svindlande nog.

Min redaktör gav mig idag en bibba fysiska papper (manuset) med korrigeringar samt en liten guide till korrekturtecken, för att jag jag ö.h.t. ska kunna utläsa vad hon avser med sina digra anteckningar i marginalen. Dessa korrigeringar är alltså någonting utöver korrläsning i vanlig bemärkelse och handlar om att hon styr upp mitt språk i största allmänhet. Det rör sig om omformuleringar samt strykningar av sådant som är onödigt eller överanvänt. Liksom alla (?) författare har jag saker jag hela tiden hemfaller åt, i form av småord ("liksom", "ju", "alltså"). Jag har också andra, mer betydelsebärande ord/ordled/stående formuleringar, som jag har en tendens att gödsla med (exempelvis vet jag att jag måste ta det lite lugnt med efterledet -artad och det finns mer sådant where that came from). Dessutom är jag kanske lite väl förtjust i uppfinningsrika (hybris!) liknelser/metaforer. Sådana saker fångar redaktören upp åt mig, och utgör på så sätt ett skyddsnät som jag är gråtmilt tacksam över.

Utöver språket så har även redaktör nr 2 en del tankar om innehållet och förslag på sådant hon vill ändra/förtydliga/tona ned o.s.v. Det är egentligen det som är den potentiellt plågsamma biten och det som gjorde att det var med viss vånda jag tog mig till förlaget idag. Jo, hon hade tankar, och vissa av dessa av den obekväma typen som jag instinktivt sparkar bakut emot. Men, vis av erfarenhet så tog jag det lugnt och öppnade mitt sinne - hur zen som helst - med mantrat "redaktören har alltid rätt" ekande i mitt inre. Och nog fan hade hon det, insåg jag till slut. Hon hade verkligen rätt. Så himla skönt att vara i så goda händer!

Återstår alltså nu att redigera allt från pappersbibban in i datorn och lösa olika problem, språkliga och innehållsmässiga. Och som det är nu känns det inte ens speciellt jobbigt. Jag fixar det, är min försiktiga övertygelse (om en sådan alls är möjlig).

Slutet är nära och Visheten vaknar finns i förlagets höstkatalog, så det är inte läge att backa.

Skit i dem!

Vilka ska vi skita i, undrar ni. Svar: Alla andra.

Och så kommer vi till den utförliga modifikationen av uttalandet: Självfallet ska man inte skita i andra - tvärtom! Det är bra att skita så lite i varandra som möjligt! Man måste bry sig, annars blir man bara en konstig ö mitt i tillvaron. Ingen vill vara det.

Vi pratar här egentligen om att skita i vad andra tycker/tänker/säger om ens person och/eller ens skapande. DET ska man verkligen skita i så långt det bara går. För folk kommer i förekommande fall att varken gilla en själv eller det man med sådan möda har producerat (t.ex. musikstycken, statyer, mimföreställningar och - host host - böcker). Deal, bara. Och det ideala är om man verkligen lyckas med att inte låta det bekomma en i någon högre grad - eller alls, egentligen.

Sitter jag nu och pladdrar om det här för att jag är så himla bra på det och vill agera föredöme för andra? Nja. Inte direkt. Om man jämför med den sköra, bekräftelsetörstande, allmänt outhärdliga person jag var när jag var ung, så ja. Definitivt ja. Vid en sådan jämförelse får man nog säga att jag är riktigt bra på att inte bry mig om vad folk tycker och tänker. Men jag är inte hemma än. Jag har inte kommit hela vägen, trots mina fyrtiotre jordsnurr.

Och nu, gott folk, är det dags att återigen tjata om det som påbjuder dessa tankar just nu: Idag har jag när jag googlat "Visheten vaknar" hittat den på inte mindre än fyra nya listor på sådana boksläpp som olika bloggare ser fram emot under hösten. Skitkul! På riktigt! Helt fantastiskt egentligen.

MEN ... det är inte alls säkert att de gillar vad de läser när det väl kommer till kritan. Åtminstone någon av dem kommer sannolikt att tycka att "nej, det här håller ju inte måttet/det här var inte vad jag förväntade mig/vilken besvikelse!". I värsta fall allihop.

Hur ska vi (pluralis majestatis) hantera den situationen då?

Genom att skita i dem. Inte som i att "det här är dåliga människor med usel smak som vågar dissa min bok", utan som i att "jaha, de tycker så - fair enough". Vilket ju är helt rimligt i en sund och sansad hjärna. Hör min hjärna till den sunda och sansade sorten? Osäkert. Men jag ska fanimej jobba på det, för utan den egenskapen att man kan skita i andra där det är vettigt att göra det, så går man under som författare. Och jag VILL vara författare. Utan att gå under.

So bring it, världen!