Jag raljerar fritt #6 - nostalgitripp

Igår var jag på Gustavsbergs bibliotek och lyssnade på Johan Ehn när han tillsammans med Helena Dahlgren pratade om sin bok Down under, som är en självbiografiskt inspirerad roman. Boken utspelar sig på 80-talet och det fick mig att minnas saker från min barn- och ungdom.

Exempelvis bussnöret. För att markera att man ville att bussen skulle stanna på nästa hållplats drog man i ett snöre som löpte längs bussens innertak på vardera sida. Det fanns inga speciella handtag eller så, utan man tog helt enkelt tag i det horistontella snöret och ryckte det nedåt. Jag förutsätter att snöret var kopplat till en analog klocka, för pling sa det hursomhelst.

Gammal SL-buss - så såg de ut på min tid

Busskortet var med foto och allt, inplastat i en liten mapp med en liten ficka på där man sköt in månadskortet, som var stort som ett rejält, avlångt frimärke ungefär. Det fanns också bussremsa, med typ tio resor på, och där chaffören stämplade när man gick på bussen.

Den här frisyren hade jag också vid ungefär denna tid

Bussremsan försvann väl ganska sent, dock?

Vi hade inte sällan våra byxben nedstoppade i tubsockorna. Vi hade plastörhängen i olika neonfärger - gärna "clips" som man nöp fast i örsnibben, vilket gjorde svinont efter ett tag. Vi hade breda resårskärp. Eller bara en tvinnad garnsnodd som vi gjort själva på fritids. Och fotsida kjolar var poppis ett tag. Till en sådan bar man gärna en rutig flanellskjorta med uppkavlade ärmar. Byxorna var så klart av stuprörsmodell - vi tyckte att 70-talets utsvängda byxor var det absolut fulaste världen skådat och var helt oförberedda när det plötsligt kom tillbaka på 90-talet.

Så här såg tubsockorna ut, och byxbenen skulle nödvändigt tjoffas in där

Det fanns, som bekant, inget internet. Det fanns knappt datorer. Man brukade inte ha någon hemma i alla fall. Den som hade en dator hemma var supercool. De datorer som fanns hade svarta skärmar med grön eller bärnstensfärgad text - kommandoradsstyrda så klart. När Mac:en kom med musen och "skrivbordsparadigmen", kände vi oss som om vi med ens beamats in i framtiden (jo, jag vet att Xerox var först med det där, men de dog ju liksom).

Man bar gärna vit rock när man handskades med datorer

Hushållet hade en enda, fast telefon (förutom vissa lyxfamiljer som hade en extra linje för sin tonåring). Det var snurrande nummerskiva som gällde och man var tvungen att svara för att överhuvudtaget få veta vem det var som ringde. På stan fanns det telefonautomater (telefonkiosker), i vissa, ovandaliserade fall med telefonkatalogen placerad på en liten hylla och fastkedjad i själva båset.

Något i den här stilen hade vi hemma

Telefonkatalogen, ja. Det var den tidens motsvarighet till internet. Det var allt vi hade, när vi behövde få tag i någon sorts info. Där fanns kartsidorna också, som man ibland rev ut och hade med sig när man skulle någonstans. Telefonkatalogen kom i ny upplaga en gång om året(?) och de lades i stora travar i porten, så att man gratis kunde ta sig en (eller flera, om man nu var så fräck) - åtminstone i stan, där jag bodde.

Under en ganska lång period fanns också pappersinsamlingen. Då ställde man sin påse med gamla tidningar utanför porten och sedan kom en bil förbi och hämtade upp den.

Det fanns knappt några smaker att välja på, vad gällde glass och yoghurt och liknande. Det var väl någonting i stil med vanilj, choklad och jordgubb för glassen och jordgubb eller citron för yogurten. Glasspinnarna var täckta med svinäcklig choklad, som var tunn och smaklös.

Det fanns blå läsk, Vira blåtira. Personligen kunde jag inte tänka mig att dricka någonting som hette någonting med "blåtira".

En förlorad läckerhet

Apelsinjuice fanns på Kalle Anka-prydda burkar, vars innehåll man spädde med vatten. Fadd smak som inte gjorde någon glad.

Vi hade två tv-kanaler, TV 1 och TV 2, och på dagarna och sena kvällar var det ingenting att se på dem. Då var det myrornas krig i stället (svarta och vita prickar som stormade omkring). När det väl var någonting på tv, så fanns det en vit pil i övre hörnet (kommer inte ihåg om det var vänstra eller högra) som indikerade att ett nytt program börjat på den andra kanalen.

Min familj fick VHS-spelare 1981. Då var vi i stort sett först med det. Det kallades inte VHS på den tiden, utan man kallade det oftast bara för video (själva apparaten). När man pausade stod bilden och fladdrade, eftersom det fysiska magnetbandet stod och ryckte därinne på något sätt, antar jag.

"Video" med vanligt VHS-band och någon liten kassett av något format jag inte kommer ihåg

Musik lyssnade man på på grammofon eller bandspelare. Hemma hos mig brukade vi alltid spela in på kassettband från nyinhandlad LP-skiva det första vi gjorde och sedan bara lyssna på bandet - detta eftersom grammofonskivor hade en tendens att "hoppa" när man dansade till dem, eller bara rörde sig för häftigt i största allmänhet. Det ledde till att sista låten på bandet ofta var avhuggen mitt i, eftersom längden på banden avgjorde: det fanns 30-, 60- respektive 90-minutersband, har jag för mig. Blandband hade vi så klart också. Den tidens playlists. De avnjöts med fördel med hörlurar i en freestyle. Var bandet gammalt eller batteriet trött hände det att musiken liksom svajade, men det fick man tåla på den tiden.

En s.k. freestyle (den svenska benämningen på en Walkman)

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men nu har jag själv tröttnat för tillfället.

Hej då, 80-tal!

Jag raljerar fritt #5 - julmamman

Ok, då går vi från gårdagens inlägg, som handlade om hur bra jag är, till dagens, som handlar om hur bra jag är. Det utgörs till största delen av ca 400 bilder som ingen människa är intresserad av, men också lite självförhärligande text.

Allvarligt, här kan du sluta läsa om du inte är intresserad av att höra mig raljera om vilken bra mamma jag varit denna jul. Hej då!

Här börjar hybrisen:

I år har jag tillsammans med min 3,5-åriga dotter gjort EGNA julgrupper! Jo minsann, eftersom jag förra året var väldigt missnöjd med den bristande kitschigheten hos dem som fanns att köpa. Här följer bilder på dessa ur alla möjliga vinklar:

Och adventsljusstaken då? Jodå, i år valde jag en annan stil än förra årets krydd- och nötblandning. Den här gången jobbade vi i stället med kottar (både naturella och glittriga) samt små fejkäpplen och bär. Mossan som allt är nedtryckt i kan man inte ens ana. Hyfsat nöjd även med nedbrändhetssymmetrin på ljusen. Så här ser det ut:

Redan förra året introducerade jag begreppet "förgran" här hemma, för att dottern skulle ha en chans att komma in i julstämning innan vi släpade in den äkta varan i vårt hem. Här har hon pyntat så fint. Notera enkla men trevliga hemmagjorda pyntsaker av glittriga piprensare (spiralerna man med lite god vilja kan urskilja). Jag lyckades till och med tillverka en toppstjärna av en trasig hängvariant. Här är förgranen, ca en meter hög och av finaste plast:

Och här nedan har vi the real thing. Denna snarare två och en halv meter hög, även om de båda granarna förefaller ungefär lika höga på bilderna. Dottern har även klätt nedre delen av denna, samt introducerat det tjocka vulgoglittret som jag sedan fick ordna på ett så smakfullt sätt som möjligt. Hon insisterade också på stjärna i toppen, vilket jag annars inte brukar ha. Jag köpte tre olika innan jag hittade en som faktiskt gick att sätta fast utan att själva toppgrenen droopade betänkligt.

Här ser vi ett exempel på dotterns pyntstil. Det är liksom sporadiska kluster av granprydnader. Jag tycker faktiskt inte att det är så dumt. Det ser modernt ut.

Och har jag en s.k. "fiberoptisk by" då? Jajamensan! I detta fall utgjord av en enda kyrka med några små figurer utanför som förmodligen är på väg till någon sorts dockjulotta. Ful sladd får man dessvärre leva med. Jag har kompletterat med en led-tomte samt led-snögubbe bland små granar i något diskborstliknande material.

Kalender då, supermamma där? Självfallet en någotsånär hemmagjord variant med små presenter i. Ingen hejd liksom! Hittade en fin hopfällbar variant på Panduro:

Självklart har det gjorts pepparkakshus även i år. Smakfullheten är begränsad.

Tips till föräldrar med någorlunda små barn: Denna lilla gran med tillhörande pynt går att dekorera om och om och om och om igen, medan man själv dricker kaffe eller bara pustar ut i största allmänhet. Hittade den på typ Guldfynd eller något liknande. Den var billig också! 50 spänn. (Det kan tilläggas här att julgrupperna inte var ett ekonomiskt gynnsamt alternativ till de köpbara - de kostade tillsammans med pynt och allt typ 600 kronor, tror jag.)

Ok, julivrande mamma där, allt ser trots vissa mer ohämmade inslag misstänkt tillrättalagt ut. Ditt barn då, fick hon någonsin fria händer? Nja, njo. Vi försökte göra tomtar och snögubbar en gång av sådana där äggkartongsgrejer och flörtkulor. Hon har klistrat på hatten på den vänstra figuren och ritat ansiktet på den i mitten. Gills det?

Jag säger som elefanten i Fem myror: Nu är det slut! (Tack och lov.)

Jag raljerar fritt #4 - sociala medier

Like or no like?

Nu har jag funnits på Facebook i snart två månader och på Instagram några veckor, så nu anser jag mig kvalificerad att uttala mig om sociala medier. Mitt omdöme? Bloody EXHAUSTING! Alltså, verkligen. Hur orkar folk? Hur orkar jag?

Facebook är som ett sådant där kontrollrum på en tv-station där man kör alla kanaler samtidigt. Skvalet av folk som skriker i mun på varandra är öronbedövande.

Och har ni tänkt på att det känns som om man inte känner ens sina riktiga vänner (as opposed to Facebookvänner - som f.ö. borde kallas något annat, typ "kontakter" eller "folk som syns i mitt flöde för att jag klickade på en knapp")? När man ser deras inlägg, så är det som om de blivit främlingar.

Och det är på något sätt kutym att söka upp gamla bekantskaper - eller för all del, låta Facebook göra jobbet åt en, vilket det gör skrämmande väl - och sedan skicka iväg en vänförfrågan utan att på något sätt i övrigt kontakta personen i fråga. Man har inte hörts på tio år, sedan skickar/får man en vänförfrågan och så skickar man inte ens ett personligt meddelande i samma veva. I alla andra sammanhang hade ett jämförbart beteende setts som socialt apart.

Instagram är ju i stort sett likadant, men det känns på något vis lite mer hemtrevligt. Det är väl för att det är personliga bilder och inte länkar till artiklar om SD-politiker som sagt någonting så idiotiskt att man bara vill gå och skjuta sig snarare än att leva en sekund till i den här världen.

Jaharu, säger den som läst så här långt? Varför avslutar du inte dina konton och slipper alltihop, så slipper vi ditt gnäll också?

För att jag är fast nu. Jag skulle känna mig avskärmad från världen om jag slutade.

Och det ÄR inte bara skit med det ständiga flödet. För första gången i världshistorien har jag lite allmän koll på vad vänner och bekanta håller på med, vad de brinner för, vad de har för spännande på g. Jag får bok-, film-, och serietips och glada nyheter om trevliga saker som hänt folk. Jag får en spännande inblick i folks liv - folk som jag inte riktigt känner, men är intresserad av/nyfiken på/beundrar, utan att behöva stövla in och tränga mig på. Och inte minst får jag ett spontant inflöde av kattungar som umgås med bebisar på bedårande sätt, utan att själv behöva söka aktivt på Youtube. Och allt detta gör mig glad.

Jag har också lite koll på den allmänna politiska debatten - vilket jag inte haft tidigare - och även om den allt som oftast (som i fallet med den tänkta SD-politikern) gör mig helt förstörd av förtvivlan, så tycker jag att det är mitt ansvar att släppa in lite av det obehagliga som pågår runt omkring mig, i stället för att bara stoppa huvudet i sanden och vissla så högt jag kan för att inte höra allt elände (en aning svårt att vissla med huvudet i sanden, men ni fattar). Det går inte att blunda helt och hållet. Det är faktiskt direkt farligt att blunda helt och hållet, tror jag.

Och om man skulle finna någon specifik källa alltför påfrestande, så kan man faktiskt klicka bort den ur sitt liv. Jag var ett tag med i en Facebookgrupp som retade gallfeber på mig - och jag gick ur den. Det var så enkelt så.

Och det är faktiskt mitt ansvar att inte ägna all min vakna tid åt att kolla det ständiga flödet. På samma sätt som jag själv ansvarar för att inte ägna mitt liv åt att äta choklad och stirra på Scrubs - vilket jag utan problem skulle kunna hemfalla åt om jag inte vakade över mig själv som en hök. Jag har lätt för att bli beroende av saker. Jag är beroende av bl.a. japanska glosor, kakor, WhatsApp (där jag bara pratar med mina allra närmaste vänner), champagne, böcker, programmering, Schubert, fiol, gitarr, tysk grammatik, isländska kasusböjningar, Tetris, kinesiska tecken, Wordfeud - allt i olika omgångar och i högre eller lägre grad vid varje given tidpunkt. Man får själv försöka styra sina beroenden och hålla dem på en behaglig nivå.

Och om vi ska ta bloggandet också i samma veva, så är det nästan uteslutande positivt för mig. Jag trivs, visar det sig, med att ha en form av dagbok att vända mig till. Och näthatet har jag (ännu) inte blivit utsatt för alls - med stor sannolikhet eftersom det är så oerhört få som läser vad jag skriver. Det får f.ö. gärna fortsätta vara en ytterst selekt skara, vad mig anbelangar - den här underbara bloggaren som jag tokälskar har blivit alltför populär för sitt eget bästa och mår piss för allt hat hon måste sålla bort varje dag.

Jag har också oerhörd glädje av att läsa andras bloggar och det känns som om jag hittat ett antal mer eller mindre likasinnade, som blivit som en sorts brevvänner (för dig som är under 35 så är det någonting som existerade före Internet och därför helt ointressant). Det är supermysigt. Även om det tar tid det också. Massor av tid.

Och tid var ju ingenting jag hade i öveflöd innan jag började blogga/läsa bloggar och gick med på Facebook och Instagram heller.

MEN, som sagt, jag väljer själv. Och jag väljer att stanna här i informationsflödet. For now.

När det blir för mycket kan jag ju också välja att sätta allting i flygplansläge och gå och leka med kottar och pinnar i stället en stund. Tills jag är redo för bruset igen.

Jag raljerar fritt #3 - vad säger kidsen?

Som 70-talist har jag självfallet en del gemensamma referensramar med mina jämnåriga, och för all del även med folk en liten bit både uppåt och nedåt i åldrarna. Vi som var med före informationsexplosionen. Medan mediautbudet fortfarande var begränsat. Jag tänker då främst i detta sammanhang på stående repliker som vi alla känner igen och förstår innebörden av, samt känner till konnotationerna kring.

Särskilt i juletider finns det en sorts sekulariserad litania som alla vi som var någotsånär fullvuxna under förra århundradet kan stämma in i. För du som är i min ålder vet precis vad jag syftar på om jag säger "Ska du lukta på glöggen, pojke?" och du vet vad som följer på repliken "Det var då en välsignad jul" (sannolikt vet du också det exakta priset på den stjärna som Karl-Bertil Jonssons pappa tagit med sig hem gratis från sitt varuhus). Vidare känner du till citat som "Vad är en bal på slottet?", "Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!" och "Jag är nog tuffare än somliga tror".

"Ska du lukta på glöggen, pojke?" (0:06)

"Vad är en bal på slottet?"

"Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!"

"Jag är nog tuffare än somliga tror"

Mer generella året-runt-varianter av det här är exempelvis "Det går lika bra med selleri", "Lysande, Sickan!" och "Reflektion kolon".

"Det går lika bra med selleri" (3:40)

"Lysande, Sickan!"

"Reflektion kolon"

Så har vi vårt amerikanska världsarv också, i form av t.ex. "You don't need to see his identification", "E.T. phone home" och "Hasta la vista, baby".

"You don't need to see his identification" (0:40)

"E.T. phone home"

"Hasta la vista, baby"

Jag tänker att generationen strax före min och mina gelikars har andra gemensamma igenkänningspunkter, som springer från exempelvis barnböcker, filmklassiker och rentav bibeln. Jag föreställer mig att fraser från standardläseboken från 40-talisternas barndom som "Mor ror, far är rar" (detta är i sig en parafras), "Play it again, Sam" (vilket Ingrid Bergman visst aldrig säger - hon säger "Play it once, Sam [...] Play it, Sam. Play As Time Goes By") från filmen Casablanca och "Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör" från bibeln, är något slags allmängods - och därtill kommer med all säkerhet en massa fina, kärnfulla talesätt och citat som jag inte känner till, av naturliga skäl.

"Mor ror, far är rar" (uttrycket är parafraserat)

"Play it again, Sam" (även detta något parafraserat, fr.o.m. 0:49)

"Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör" (Marcus 12:17)

Men kidsen då? Vad har de gemensamt på den fronten? Finns det över huvud taget citat som är lika allmänt bekanta som "Do, or do not - there is no try" nuförtiden? Bara det överväldigande utbudet torde göra detta knepigare i dagsläget. Och inte fan sitter de som tända ljus framför Kalle Anka på julafton? Förutsatt att de fortfarande kör det där uttjatade eländet (gör de det, så är det ju för min generations skull, inte för kidsen).

"Do, or do not - there is no try" (0:20)

Självklart har ungdomarna stående uttryck/citat de säger till varandra i sina respektive sociala grupper, men jag vågar påstå att jag kan blinddejta vilken 40-plussare som helst och att vi kan tillbringa en nostalgisk kväll tillsammans där vi bollar kända repliker mellan varandra i fullständigt samförstånd. "Kom nurå! Vadå? Barnprogram i TV2!" (0:08) för hela slanten, liksom.

Har du inte känt igen något av citaten ovan? Grattis! Du är officiellt ung.

Jag raljerar fritt #2 - julpynt

Jag älskar julen. Älskar den! Jag har så höga förhoppningar och goda intentioner varje år, men eftersom jag inte blir yngre, så går tiden fortare och fortare, och ofta missar jag julen helt och hållet. Mer eller mindre.

Men nu har jag en två-och-ett-halvt-åring, så nu ska här julas! Ohämmat. Vi har redan börjat här hemma, trots att vi inte är inne i december än.

Titta här på min innerstads-chica adventsljusstake (från Granit).

"Vi tar bara lite korrugerad plåt och slänger ihop till en opretto stake."

Dekorerad med väldoftande grejs

Jag är särskilt nöjd över grejerna jag petat ned. Okej, det är inte min idé - redan i skylten på Granit hade de stoppad ned en massa stjärnanis - men jag har utvecklat den en aning. Jag har hällt ned: kaffebönor, stjärnanis, kryddnejlikor, kanelstänger och valnötter. Shit, jag är huslig. Och två-och-ett-halvt-åringen har redan stoppat det mesta i munnen och sedan lagt tillbaka det i staken.

Sedan ska det ju pysslas också, och det började vi med redan i morse före dagis. Jag hade tänkt ut att vi skulle göra små pappersgranar och "klä" dem med små klistermärken, sätta alltihop på en bricka täckt med bomull och sedan strö diverse julrelaterat krafs däromkring.

Min dotter hade en helt annan idé. Hon dissade omedelbart granarna såsom varande "strutar" och sedan började hon klistra klistermärkena över hela sig samt köksbordet. Till slut hjälpte hon till lite med att sprida julkrafset - dock inte förrän hon vederbörligen dekapiterat och lemlästat tomten.

Så här blev det:

Granar i snö med julkrafs

Likdelar

Ursprungstomte

Dottern har dekorerat köksbordet

Nu ska jag bara köpa en härligt tacky julgrupp också. Älskar julgrupper! Gärna med så mycket bling de bara kan pressa in på en begränsad yta. Tycker det verkar vara dåligt med tackyheten i år. Dessa kandidater har jag hittat:

Love the fejkäpple

 Klassiskt yet horrible

 Tomte med mössa som täcker ögonen - plus i kanten!

Skumma bollar med en sprejmålad fetbladsväxt i

Oidentifierbar, vagt granliknande växt, fejksnösprejad och med både bollar och rosetter

Kan de verkligen inte bättre än så? Gör en kombo av alla dessa, så kan vi börja snacka.