Peppböcker

 

Så himla peppande böcker!

Visst blir man alltid misstänksam och skeptisk när amerikaner skriver självhjälpsböcker? Kanske i synnerhet när dessa böcker slår över hela världen. Eller det kanske bara är jag som är fördomsfull?

Hur det än är med den saken så har jag nu läst två sådana hajpade böcker: Atomic Habits (av James Clear) och Tiny Habits (av BJ Fogg).

WTF? Exakt samma bok, eller?

I princip, ja. Men jag läste båda, eftersom jag ville ha mer av denna peppighet. Först var det Atomic Habits och sedan Tiny-versionen.

Och vad var det som var så peppigt då? Vanor, liksom? Och?

I dagens samhälle (åtminstone det ekonomiskt priviligierade sådana) är ju kanske den största bristvaran tid. Jag vet att JAG är superstressad över att jag inte har tid till allt jag vill göra. De här böckerna handlar till viss del om att små, små gruskorn samlade på hög så småningom blir ett berg (f.ö. ett japanskt ordstäv). Skriv de där hundra orden om dagen och om ca två år har du ett färdigt (rå)manus. För mig är det en trösterik tanke.

Men det här handlar om så mycket mer. T.ex skriver Fogg att han varje dag när han vaknar och sätter fötterna i golvet tänker så här: "Today is going to be a great day!"

Och där tappade ni förtoendet för både mig och boken. Så amerikanskt hurtigt att man kräks!

Men han är någonting på spåren där, känner jag. Inställning - inte en falsk, påklistrad sådan - är fanimej en viktig sak som kan förändra precis allting.

Tänk så här: jag sätter mig med mitt manus och tänker att "Det här blir piss. Jag är urusel", eller så sätter jag mig där och tänker: "Fan, här sitter jag och skriver en bok! Det kan nog bli riktigt bra om jag jobbar envist på det. Och tänk att jag är utgiven författare! Jag har faktiskt lyckats med det här förut!"

Jag vet vilket scenario jag väljer.

Då tänker ni: "Men vafan, det är ju bara fejk. Man kan inte tvinga fram en känsla."

Okej, jag fattar. Så kan det vara.

Jag hävdar dock att tankar spelar roll. Hjärnan är oändligt komplex, men samtidigt ganska begränsad i sina reaktioner och sitt spektrum av känslor. Det GÅR att manipulera den. Hela KBT-grejen bygger på den teorin.

Båda böckerna betonar vikten av att en ny vana ska göras lättillgänglig och framförallt kännas positiv. Fira dina små framgångar i stället för att skälla på dig själv för vad du INTE lyckas med.

Vettigt, tycker jag. Man tränar inte djur bäst till nya beteenden genom att straffa dem. Ge dem en fisk, så kommer de att börja tycka att den där nya grejen de gör kanske inte är så dum ändå (jag tänker då att djuret i det här fallet är ett sådant som gillar fisk). Och ett barn lär sig inte att gå på pottan/äta själv/skriva och läsa framförallt genom att man skäller på dem, utan genom att man visar dem att de just gjort något bra.

Så gratulera dig själv när du lyckas med någonting, snarare än att tänka på alla de saker du inte klarar av.

Wow, det här inlägget var rätt cheesy och jobbigt, ser jag.

Men i stället för att skälla på mig själv och radera det tänker jag känna att jag skrivit något som JAG tycker är vettigt.

So sue me.

Whodunit

 

Vem är mördaren? (Källa)

När jag var ung läste jag en massa Agatha Christie-böcker. Jag hittade som barn utgåvor från 40-talet på landstället som gått i arv från min farfar och älskade dem redan då. Det är fortfarande trevligt att då och då sätta sig ned med den typen av bok. Genren kallas ibland på engelska "whodunit" och jag vill gärna översätta det till "mysdeckare", vilket väl är den närmaste motsvarigheten på svenska.

Nu känner jag att det är dags att skriva en sådan själv. Himla roligt att pilla med lite karikatyrartade karaktärer och deras bakgrundshistorier och hemligheter som i sakta mak kommer att uppdagas. Och - inte minst - att gömma mördaren mitt ibland dem.

Jag har ingen aning om ifall genren är gångbar än idag. Är det någon som skriver/läser kontemporära sådana historier? Vad svaret än är på den frågan så tänker jag göra ett försök.

För jag har ett uppslag som jag verkligen gillar och min erfarenhet är att man bör skriva sådant man gillar. Kan tyckas självklart, men ibland har man ju vilda tankar om att försöka skriva sådant som man tror har en chans att gå hem hos en bred publik. Ni vet, den där drömmen om att faktiskt kunna försörja sig på sitt författande.

Men tänk på vår mest framgångsrika internationella författare: Fredrik Backman. Kolla på En man som heter Ove.

Case closed.

Om tegelstenar

Jag älskar tegelstenar! (Källa)

Jag tycker att jag ofta hör folk klaga när de upplever att böcker är för långa. Exempelvis ska del 5-7 av Harry Potter vara för långa, har jag hört. Och It av Stephen King, är tydligen alldeles för omfångsrik med sina 1138 sidor. Under en lång lässvacka under de senaste åren har jag varit benägen att hålla med. Allt jag pallade var korta små böcker där man kom till saken.

Men nu, när jag (tack vare Helena Dahlgren och hennes bok 100 hemskaste) äntligen kommit ur läströgheten, kommer jag ihåg hur mycket jag älskar tegelstenar. Om jag gillar en bok vill jag vara kvar där så länge som möjligt.

Och precis detta är ju faktiskt just Stephen Kings styrka: långa böcker där man trivs. För, allvarligt talat, vi vet att att karlen inte klarar av slut - det är inte hans forte helt enkelt. Men vägen dit, jösses vad bra det kan vara. Jag inser att jag gillar böcker med många utvikningar och sidospår. Det är också helt ok för mig om det inte handlar om just någonting, bara det är karaktärer man vill hänga med.

Nu senast var det Kings 11/22/63 (om Kennedymordet, fast egentligen inte alls) som hade mig i sitt grepp. 849 sidor som jag njöt av. Detta trots att förutsättningarna för handlingen är helt orimliga. Det sket jag fullständigt i. Jag ville bara vara med huvudpersonen genom denna historia.

Och faktiskt, just i denna bok tyckte jag att slutet höll - på sätt och vis. De sista sidorna var i alla fall alldeles, alldeles underbara.

(Källa)

Spökmanuset ... och några till

Nu tycks det bli spöken av! (Källa)

Efter tre månaders väntan fick jag äntligen besked från mitt förlag angående mitt spökmanus (9-12 år). Kontentan var ungefär att "yes, vi kör!". Men det blir inget konkret förrän semestrar och sådant är över. Kontrakt och tidsplan blir en senare fråga, så ingenting är ännu inristat i berggrunden.

Kul, dock! För detta betyder att jag nästan helt säkert kommer ut med två böcker 2020. Och faktiskt - håll i er nu! - så skulle det kunna bli så mycket som fem (5!) böcker nästa år. Planerar att skriva en till bok för Nypon (lättläst urban fantasy i detta fall); skriver på bidrag till Bonniers manustävling och även om inte just Bonnier vill ha det så kommer manus att vara klart absolut senast vid årsskiftet och det vore väl fan om inte NÅGOT förlag vill ha det; dessutom har jag en annan grej på gång som jag hoppas lite på, men inte vill jinxa genom att sladdra om det för mycket här.

Så ingen bok 2019. Känns lite segt. Jag kommer inte att åka till bokmässan, för det verkar mer meningslöst än vanligt (jag åker till Paris i stället den helgen, vilket ju inte är fy skam det heller!).

Men, som sagt, 2020 ska få kompensera med råge! Helst.

Oväntad utgivning

Men oj! (Källa)

För en tid sedan blev jag kontaktad av Nypon förlag som ger ut lättlästa böcker för barn och unga. Kvinnan som skrev till mig hade läst mina böcker och gillat dem och med anledning av det undrade hon ifall jag ville skriva någonting för dem. JA! ropade jag och satte glatt igång på känn, fick ihop ett manus och skickade till förlaget. Sedan hände ingenting på några veckor. Jag kontaktade slutligen förlaget och frågade om det kanske inte hade varit någonting för dem, men fick svaret att jo då, det kunde det visst vara. Sedan hände ingenting på flera månader.

Men så hände det igår: jag fick ett mail där det stod att de gärna ger ut mitt manus - efter erforderlig redigering, så klart. Jag fick ett kontraktsförslag och detta kommer att skickas till mig för underskrift.

Plötsligt har jag en bok planerad för utgivning redan i januari nästa år. Jo, det är faktiskt "redan" för hålltiderna kan vara ganska rejäla i den här branschen.

Detta betyder att denna lilla bok av mig - en 9-12-bok med en söt liten kärlekshistoria - garanterat kommer ut innan min spökbok (eventuellt) gör det.

Faktiskt helt oväntat hela grejen och liksom från vänster. Så kan det vara. Tydligen.

Spökbok på g

Spökdags! (Källa)

Nu har min förläggare läst mitt spökmanus och dissat det mer eller mindre fullständigt - och vill gärna ge ut det! Faktum är att hon redan nu pratar om en ny serie.

Hur går detta ihop då? Jo, hon tyckte att storyn måste skrivas om rejält, men hon gillade karaktärerna, tonen och många delar av historien. Vi hade ett möte där hon berättade för mig var hon tyckte att det brast och vad hon tyckte att jag borde göra åt saken i svepande drag.

Jag älskar henne! Skitjobbigt att skriva om, men fanimej värre att släppa ifrån sig skräp.

Så luttrad är jag alltså som författare nuförtiden.

BTJ gillar Visheten vaknar!

Bibliotekstjänst recenserar alltid(?) böcker före officiellt recensionsdatum, så idag fick jag deras recension av Visheten vaknar. Återigen är det Gull Åkerblom - som var den som recenserade En väktares bekännelser för BTJ:s räkning - som skrivit. Och hon ÄLSKAR den!! Jippi!!!

Det går ju verkligen inte att veta ifall man "lyckats" med sin uppföljare förrän folk som läst den första boken börjar tycka till. Sedan kommer vissa självfallet att bli besvikna och såga jämsmed fotknölarna, men det är skönt att se att det faktiskt finns de som gillar den. Och - allvarligt talat - den här gången känner jag mig mycket coolare inför eventuella recensioner. Folk får tycka vad de vill - bara NÅGON gillar. Typ. Lätt att säga nu, kanske.

Jag tycker till # 14 - The Handmaid's Tale

Nu när semestern äntligen är slut och jag åter är tillbaka på mitt oförskämt fria jobb, så har jag återigen tid att dela med mig av mina högintressanta tankar och funderingar om stort och smått. [Allmänt jubel.]

Så nu är det väl dags att prata om den bästa bok jag läst efter Björnstad och, i samma andetag, serien som bygger på denna: The Handmaid's Tale. Både boken och serien har varit SÅ mycket i ropet på sistone (och jag räknar kallt med att alla som eventuellt läser det här inlägget känner till handlingen på ett ungefär), men jag har i det längsta undvikit dem eftersom jag helt enkelt var rädd. Rädd, eftersom det rör sig om en dystopi som känns alldeles för nära verkligheten. Det finns redan ställen i världen idag där situationen liknar den som Atwood målar upp och ingenting säger att det inte skulle kunna hända någonting liknande även i den "fria" världen. Jag tänker t.ex. på Trumps utspel angående transsexuella inom försvaret - för det är exakt så det börjar, tänker jag mig, när man går åt helt fel håll i ett samhälle.

Till sist läste jag i alla fall boken. Och läste. För jag kunde inte sluta. Den är så fantastisk, helt enkelt. Och sättet varpå handlingen och backstoryn rullas upp genom jag-personan Offred är verkligen skickligt. Man vill bara läsa lite till för att få veta vad i helvete det är som hänt och hur de kunnat hamna i den här situationen. Jag har aldrig tidigare läst någonting av Atwood, men jag är helt fascinerad av hennes språk. I normala fall har jag rätt svårt för en stil som börjar tangera den "litterära", men det är bland annat just denna stil som förhöjer den här texten.

Serien är också riktigt, riktigt bra. På vissa sätt kanske ännu mer intressant, eftersom man inte är helt begränsad till huvudpersonens jag och man får tillgång till andras bakgrundshistorier, och den är lika svindlande suggestiv som boken. Dock finns det i boken en mycket mer påtaglig instängdhet och skräck, som jag på vissa ställen kan sakna i serien. Känslan av att man inte vågar tala med någon och av att vara ständigt, fullständigt övervakad. Offred i serien kan komma undan med vissa saker som inte hade kunnat ske i boken och hon kan vid vissa tillfällen vara mer frispråkig. Dessutom finns det omkring henne personer som känns som vänligt inställda, åtminstone potentiella bundsförvanter. I boken är det förbannat tunnsått med sådana. Serien känns också helt enkelt mer hoppfull - som om det möjligen skulle kunna lösa sig i slutändan, i alla fall för Offred och hennes närmaste. Så inte i boken.

Ibland förekommer rena fadäser i serien, som när vi får veta att Offred endast en gång i månaden får raka benen, då bakom en stängd dörr, med övervakning utanför denna. Så många saker är fel här. För det första: Raka benen?! Som om det vore en livsnödvändighet! Och tänk att bara få göra det en gång i månaden! För det andra: Att en handmaid ("tjänarinna" på svenska?) skulle bli lämnad ensam med ett rakblad, även om bara en så lång stund som krävs för att raka benen. Man skulle väl i detta osannolika fall se till att det sker under aktiv övervakning. Det finns fler exempel på detaljer i serien som helt strider mot känslan i boken, där Offred bland annat då och då gömmer undan lite smör i ett papper i skon för att kunna smörja ansiktet ... Men i stort är även serien helt strålande och jag ser verkligen fram emot nästa säsong, även om det per definition rör sig om ett rejält avsteg från den ursprungliga berättelsen.

En sak stör mig väldigt mycket, på ett oerhört obehagligt sätt. Det är nämligen så - både i boken och ännu mer uttalat i serien - att bara man kommer över gränsen till Kanada så ordnar sig allting. I serien får vi se ett organiserat och välkomnande mottagande av flyktingar. Det svider verkligen, eftersom man vet att det i verkligheten väldigt sällan går till på det sättet. De allra första flyktingarna brukar väl bli hyfsat väl emottagna, när omvärlden fortfarande bryr sig och ännu inte tycker att de utgör ett stort besvär eller rentav ett hot. Sedan hårdnar inställningen fort och klimatet kallnar exponentiellt. I verkligheten hade det alltså i praktiken varit så att man varit långtifrån trygg bara i och med att man lyckats fly till ett annat land. Risken att bli hemskickad igen hade varit överhängande. Det är så jävla läskigt att tänka på.

Men hur det än är med den saken så tycker jag att man bör våga läsa och se den här fantastiska berättelsen. Den är väl värd det.