Författarskola #48 - tre droppar Lindbäck

Häromnatten läste jag äntligen ut Johanna Lindbäcks nya bok Karta för förälskade och andra vilsna. Jag började på den för någon vecka (eller två?) sedan och läste några sidor, men eftersom det i det här fallet rör sig om ett fysiskt pappersexemplar som jag plockat hem från förlaget (jomen, vi ligger på samma förlag - det är så SJUKT!) så tog det en stund innan jag kom igång med en andra lässession. Det är så bökigt bara det där med att fixa tillräckligt med ljus för mina skumma gamla ögon! Men, denna andra lässession slutade inte förrän jag var så illa tvungen att avrunda p.g.a. att boken tog slut!

Jag älskar Lindbäcks böcker! De är så himla lagom lugna och fina och handlar mest om inre konflikter och vardagligt mellanmänskliga problem - i allmänhet av tonårsförälskelsenatur - och de är dessutom så himla roliga på ett tillbakalutat, stillsamt sätt. När jag nyss upplevde min lilla actionkris så tipsade oarya om just denna bok (som jag alltså så smått börjat läsa redan vid det tillfället) och han har ju så rätt (som vanligt, typ): När man inte vill ha action, men däremot en massa mys och pirr, så ska man läsa Johanna Lindbäck.

Trevlig är hon dessutom. Jag kommer ihåg när jag precis hade läst några böcker av henne för första gången och letade upp henne på en förlagsfest för att berätta hur mycket jag gillade dem. Hon satt i ett avskilt rum med ett gäng andra, i förekommande fall mycket namnkunniga författare, och när jag vände mig till henne och sa att jag verkligen gillade det hon skrev så liksom pekade hon på sig själv och ba: "Johanna Lindbäck?" Inte som i att hon undrade vad hon själv hette, men som i att hon funderade på om det verkligen var henne jag avsåg. Och senast igår så svarade hon mig snällt och relevant på några frågor jag hade kring Författardagen (som jag ska medverka på nästa fredag).

Låt oss heller inte glömma att det är hon som tillsammans med Lisa Bjärbo har den utmärkta podden Bladen brinner! Där slår de verkligen ett välbehövligt slag för barn- och ungdomslitteraturen.

Nå, nu ska ju detta inte främst handla om Lindbäcks personliga förtjänster, utan mer om hennes författarskap och vad som gör hennes böcker så himla, himla mysiga. I vanlig ordning tänker jag försöka destillera det hela till tre droppar, eftersom det brukar vara ungefär vad jag klarar av att klämma fram när jag ska göra någonting så svårt som att försöka förstå varför en författare är bra.

1. Hon låter oss frossa i känslor. Den som minns hur det var att vara förälskad när man var tonåring, vet att det kunde uppta precis hela ens liv. Hur kropp och själ uppslukades. Och Lindbäck låter detta få plats. I stället för att visa vid ett tillfälle hur det känns i en person, så kommer det tillbaka, om och om igen. Hon fokuserar på detaljer. Hur händer ser ut. Ett lår mot ett annat lår. Suget efter att luta sig den där sista biten mot någon, in i en kyss, fast man håller emot.

2. Hon kan verkligen vara så himla rolig. Ett icke-spoiligt smakprov från Karta för förälskade och andra vilsna när det talas om vad folk i fantasy brukar heta: "lord ... Craven ... dark ... Aslan-någonting". Jag tycker att det är lysande! Och när en av huvudpersonerna upptäckt att den andra skelar: "Igår när de stått på stranden hade hon slagits av snyggheten i just såna skelningar. Inte fattat hur hon kunnat missa den asheta detaljen hela sitt liv." Det är så himla välfunnet.

3. Ja, nummer 3 får väl bli lugnet då. Att det faktiskt inte "händer" så mycket. Det är ingen hemlighet att Lindbäck är kanske världens största Skam-fan, och det handlar väl bland annat om att serien i så många avseenden påminner om hennes böcker. De i någon mening små tingen får ta stor plats, helt enkelt. Känslor i centrum (se punkt 1). Otroligt befriande när man är riktigt, riktigt trött på stora, tillsynes oöverstigliga problem.

Om du inte har läst någonting av Johanna Lindbäck, så börja för all del med Karta för förälskade och andra vilsna.

Författarskola #41 - tre droppar Dahlgren

Orkidépojken av Helena Dahlgren är en sådan där bok som alla känt till innan den ens funnits att få tag i och folk har haft sjukt höga förväntningar på den från dag ett. När den äntligen kom ut var jag så pass otålig att jag inte - som jag annars plägar göra - väntade på e-bok eller att den skulle finnas tillgänglig på biblioteket, utan jag gick helt sonika till närmaste Akademibokhandel och köpte en pappersvariant (f.ö. mycket snyggt omslag, med orkidéer i relief).

Såsom varande författare, så vet jag att förväntningar kan hänga rätt tungt över en själv och ens alster, men i Helena Dahlgrens fall var det liksom inga problem: alla älskar boken! Så även jag.

Nu tänkte jag försöka klämma ut de där tre dropparna då. Vad gör författaren för att det ska bli så himla bra?

1. Stämningen. A och o i denna bok och en STOR talang hos författaren. Här är det så klart svårt att hitta exakt metod, men låt mig komma med ett litet exempel:

"Det är nu det börjar bli riktigt svårt att skriva. Allt buktar och skevar, jag vet inte om jag längre kan lita på mitt minne. Om jag vågar gå tillbaka." (Orkidépojken, sid 72)

Att föregripa handling på det här sättet - genom att i någon mån avslöja vad som komma skall, om än bara i ytterst vaga termer - är någonting jag aldrig gjort själv, och heller inte alltid uppskattar, men här är det så jävla suggestivt! Berättaren blir påtagligt närvarande och vi får den här meta-inblicken i hennes historia. Och "allt buktar och skevar" ... Det är perfekt - man fattar precis. Det är ingen hemlighet att boken är Twin Peaks-inspirerad till tusen (serien har också sin självklara plats i dess fiktiva universum) och det här med att verkligheten liksom blir svår att ta på, det känns så himla Lynchskt och schysst. Black Lodge-stämning till max.

2. Man behöver inte skriva kronologiskt. Det är väl inte helt ovanligt att man inte skriver alldeles i den ordning saker och ting sker, både tillbakablickar och olika parallella tidsplan finns lite här och där, men man kan ta det till ytterligare en nivå - vilket är vad Dahlgren gör. Alltså, det är inte så att tidslinjen inte finns där - det är inte rent surrealistisk absurdism vi talar om - både den och en linjär handling finns så klart, men det är på något sätt oviktigt, helt enkelt. Det är någonting jag aldrig ens tänkt på, att man faktiskt kan låta det flyta om man vill - det visar sig att det går precis hur bra som helst. Jag inser att jag är ute på lite tunn is här, eftersom jag knappt kan förklara vad jag menar, men jag vill liksom påminna mig själv om den här känslan i boken.

3. Man behöver inte få veta allt! Revolutionerande faktiskt, för mig. Vi får i Orkidépojken veta långtifrån allt, vilket bidrar starkt till stämningen (och därmed punkt 1). Det är fantamej ett alldeles lysande grepp, som jag tycker ofta saknas i skräck, både i bokform och på film. Jag älskar Stephen King, men han är ofta alldeles rasande explicit i sina beskrivningar av monster, och likmaskar i ögonhålor återkommer enligt mig i alltför hög grad. Dahlgren ger bara några små, korta detaljer av horrorkaraktär och de räcker så satans långt. Det ska sägas att jag inte skulle räkna Orkidépojken till skräcklitteraturen i första hand - och det är som jag förstår saken inte heller meningen - men inslagen finns där och förhöjer det hela ytterligare.

Jag känner att jag skulle vilja lägga till en punkt 4, om igenkänning i utanförskapet, den sköra osäkerheten i ungdomen, o.s.v. Men då tar väl det här inlägget aldrig slut.

Så där ja. Dags att gå till handgripligheter och börja stjäla friskt!

Författarskola #29 - tre droppar Östnäs

Nu, hörni, har jag läst första delen i Elisabeth Östnäs trilogi om Turid, Sagan om Turid - Kungadottern, en historia som utspelar sig under vikingatiden. Författaren själv hade vänligheten att skicka ett ex till mig i en sorts byteshandel med en tegelsten om isländska som jag visade mig ha två av. Jag hade länge velat läsa Turid och hade förgäves försökt få tag i den som e-bok, men nu blev jag alltså av med en bok ur min överlastade bokhylla och kunde då ta emot en från henne. Tack, Elisabeth!

För, shit, den var bra. Och jag har svårt att sätta fingret på exakt varför jag blev så engagerad, men beviset är i alla fall att jag genast reserverat de två övriga delarna på biblioteket med planer på att försöka hämta dessa idag.

Vad gör hon då, som blir så rätt? Vi håller oss i vanlig ordning till tre saker.

1. Researchen är ingenting mindre än överväldigande. Hon måste ha ägnat sig åt det på heltid i flera månader. Eller så fabulerar hon bara på ett extremt övertygande sätt, men det är inte känslan jag får. Grunden är så himla rigorös och övertygande att det känns som ett tittskåp rakt in i vikingatiden.

2. Magisk realism är insprängd på ett mycket tilltalande sätt. I denna bok är gammal folktro inte bara just folktro, utan en parallell verklighet - och jag älskar det.

3. Karaktärerna är inte schablonmässiga. De känns mångfacetterade och "riktiga". De är inte svartvita alls, utan glidande, precis som folk är mest i verkligheten. Det är förvånansvärt effektfullt och gör att jag blir än mer engagerad.

Jag har tänkt på den här boken mer än jag brukar tänka på böcker jag läst. Annars kan jag vara lite love 'em and leave 'em, men den här satte sig. Läs den!

Författarskola #20 - tre droppar Arvidsson

Dags igen att försöka suga ut någonting matnyttigt ur vad en annan författare skrivit. Den här gången har det kommit till Anna Arvidsson som nyligen debuterade med Ordbrodösen (ifall detta på något magiskt sätt undgått någon). Vad kan vi lära oss av henne? Vad är det hon gör så rätt? Inte vet jag, men jag gör ett försök till att bena ut det.

Som vanligt, viss SPOILER ALERT, men inte så jättefarligt, tror jag.

1. Alltså, titeln, ordet "ordbrodös" ... Hur bra är det inte i sig? Och jag tror mig veta att Arvidsson började just med ordet. Jag får för mig (orkar inte googla just nu medan jag försöker tänka) att hon hittat på det i samband med någon skrivövning och att hon sedan inte riktigt kunde släppa det. Och det ledde alltså till denna historia, denna bejublade debut. Så himla schysst att tänka sig! Och det är en bra ingång att försöka sig på. Jag tänker i alla fall prova själv och se hur det faller ut.

2. Hon låter ett mysterium nystas upp. Det är ingenting originellt i sig, men oj, vilken bra grej att göra. Man ska inte glömma hur intressant man själv tycker det är att följa ledtrådar i ett mysterium. Och att pytsa ut dem i lagom takt är så himla mycket a och o. Men låt också "svaret" på mysteriet vara någonting "tungt", på något sätt. Naivt av mig kanske, men jag blev påmind om den här grundläggande byggstenen när jag läste Ordbrodösen.

3. Bilderna. Hon har ett antal superschyssta bilder i texten, så att man bara ryser - så himla visuellt triggande. Det där provet, när examinatorerna går emot ordbrodösen som genomgår provet. Någonting med hur de kommer emot henne och hur de nästan bildar en sorts vägg i sin mörkklädda enhetlighet - det är fantastiskt. Och hela grejen med provet, att man måste ha svart på sig, som en säkerhetsåtgärd, eftersom en gång den som undergick provet fortsatte att skriva på sina vita kläder när hon blev fråntagen blocket. Även bilden av hur den historiska ordbrodösen rider in mitt under häxbränningen med bar överkropp där hon skrivit sina order till folket är otroligt fantasieggande.

Jag blev av denna bok inspirerad att skriva någonting nytt. Någonting helt olikt allt det jag skrivit hittills. Och det måste väl ändå vara ett väldigt högt betyg.

Författarskola #18 - tre droppar Lindström?

Tänkte att jag analogt med detta inlägg om Fredrik Backman skulle försöka extrahera några konkreta saker som gör Christina Lindström till en sådan enastående författare. Saker som man kan stjäla, ifall man själv vill bli lite bättre - och det vill jag!

Inte så mycket SPOILER ALERT här, men om man - som jag - verkligen inte vill veta någonting om en bok innan man läser den, så kan man ju hoppa över det här inlägget så länge.

1. Lindström ger varje karaktär ett tydligt, (i någon mån) sympatiskt särdrag. I Jack har vi exempelvis mammans usla keyboardspel som hon är så glad och stolt över, och även Abrahamssons sätt att skicka äckliga bilder på saker som kvalster i extrem närbild till Jack, trots/för att han vet att Jack tycker att det är vidrigt. Sedan har vi den lilla stående skämtkonflikten mellan Jack och mosterns partner Jens, där Jens hela tiden förnekar att han åt upp hela julosten förra julen - detta gör en högst perifer bifigur levande och gör att man gillar honom, utan att egentligen veta någonting om honom.

2. Hon förmedlar en oerhört kärleksfull relation mellan Jack och hans mamma utan att han (boken är i första person) berättar så mycket för läsaren om hur mycket han älskar henne, utan genom att vi får se dem interagera. Hela dialogen dem emellan genomsyras av stark, orubblig kärlek, utan att de för den skull håller på att prata om hur mycket de tycker om varandra - långt därifrån! De smågnabbas på ett alldeles förtjusande sätt.

3. Det är någonting så oerhört rörande med hennes sätt att visa barndomens skörhet. Hur Jack aldrig som barn gav upp hoppet om att få hälsa på sin pappa på Grönland (och liknande, fiktiva resmål) och lärde sig ord på inuitiska (heter det så?), och Jacks lillebror Enars vilsenhet i situationen där hans mamma har lämnat honom i pappans vård. Jag föreställer mig att detta grepp går att applicera på annat. Att visa på en skörhet hos sina karaktärer gör så mycket för att man ska investera hela sitt hjärta i dem.

Som sagt, tre droppar. Hon gör så mycket mer än det här och språket är helt fantastiskt, men som i allt lärande så får man begränsa sig lite, för att kunna tillskansa sig kunskapen och internalisera den. Förhoppningsvis.