Okej, nu är det så här. Fullständig katastrof. Det värsta som hänt på länge. Och rimligtvis kommer det att bli värre under de åtta år han förväntas sitta. Galningen Trump.
Vad gör man nu då?
Det här kommer att låta löjligt, men det skiter jag i (jag tror inte att det är någon som läser den här bloggen i alla fall, annat än möjligen mina närmaste vänner): Jag tänker bli lite bättre själv. Lite vänligare, lite mer hjälpsam, lite mer öppen för att försöka förstå andra människor.
Sjukt nog kommer jag att tänka på Ricky Gervais i serien Derek, där han för en gångs skull spelar en oerhört sympatisk, något lite intellektuellt utmanad, person. Han säger någonting i stil med att "kindness is a kind of magic". Och det är ju det. Och Någon ska veta att det är precis vad världen behöver just nu.
Vi vet alla att SD kommer att gå framåt även här, så vi måste verkligen mobilisera all vänlighet vi har, för att försöka balansera upp världen. Jag kommer att dra mitt pyttepyttelilla strå till den sorgligt trasiga, hopplöst nedtrampade stacken.
Men först, just idag, för att uthärda den initiala smärtan: mina goda vänner Ben & Jerry.
Visar inlägg med etikett Ben & Jerry's. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ben & Jerry's. Visa alla inlägg
onsdag 9 november 2016
tisdag 25 oktober 2016
Skrivkramp
Varför ska det vara så förbannat svårt att skriva någonting när man måste? Annars brukar det väl flyta på någotsånär. Får jag för mig just nu i alla fall.
Men nu är det trögt. Jag har lovat förlaget att komma med ett första utkast till andra delen av En väktares bekännelser 1 november. Det kommer inte att hända. Enligt mina egna beräkningar har jag skrivit drygt fem sjättedelar, och den sista biten av en bok brukar gå snabbast, men nu har jag liksom nått en sorts puckel precis inför klimax. Som om jag trampar och trampar på låg växel, utan att komma upp till det förbannade backkrönet.
Dessutom ska jag på söndag gästblogga på Debutantbloggen och då blev det plötsligt lite segt att skriva, trots att det inte är någon övergripande dramaturgisk kurva eller miljoner detaljer att hålla reda på i det fallet.
Jag är nog helt enkelt lite dålig på att göra sådant jag måste.
Däremot excellerar jag när det gäller att göra sådant jag inte får. Som att slappa i soffan en hel dag och leva på Ben & Jerry's. Där har jag minsann inga problem.
Go figure.
Men nu är det trögt. Jag har lovat förlaget att komma med ett första utkast till andra delen av En väktares bekännelser 1 november. Det kommer inte att hända. Enligt mina egna beräkningar har jag skrivit drygt fem sjättedelar, och den sista biten av en bok brukar gå snabbast, men nu har jag liksom nått en sorts puckel precis inför klimax. Som om jag trampar och trampar på låg växel, utan att komma upp till det förbannade backkrönet.
Dessutom ska jag på söndag gästblogga på Debutantbloggen och då blev det plötsligt lite segt att skriva, trots att det inte är någon övergripande dramaturgisk kurva eller miljoner detaljer att hålla reda på i det fallet.
Jag är nog helt enkelt lite dålig på att göra sådant jag måste.
Däremot excellerar jag när det gäller att göra sådant jag inte får. Som att slappa i soffan en hel dag och leva på Ben & Jerry's. Där har jag minsann inga problem.
Go figure.
lördag 22 oktober 2016
Ben & Jerry's och feta, smaskiga larver
Jag gillar redan det här med att blogga. Vetskapen om att jag kan tjata om vad som helst utan att egentligen pröva någons tålamod känns befriande på något sätt. Snacka om budgetterapi!
Nu låter det som om jag brukar plåga mina vänner till förbannelse genom att älta saker, men så är det inte (hoppas jag). Fast automatiskt censurerar jag mig själv en aning när jag vet att det bara kommer att vara trist att höra på.
Som nu, när jag har ont i ryggen. Jag har så ONT i ryggen! Ajajajajajaj! Jag kan knappt sova på nätterna, efter att jag gjorde något fel när jag tränade i tisdags (lördag nu).
Det vill ingen människa höra på, även om alla mina rara vänner med all säkerhet skulle uttrycka sin sympati och komma med goda råd och uppmuntrande tillrop. Men nu slipper de det. För nu är jag minsann bloggare. Nu får cyberspace ta all skit. Tough luck, cyberspace!
Men, allvarligt, det här med att träna, varför ska det vara så himla svårt att få till en vettig, hållbar rutin? I kombination med en vettig, hållbar diet dessutom. Varför är det rocket science, liksom? Borde inte organismen själv förstå vad den behöver och sedan se till att man inte vill något hellre än att följa sunda impulser? Vi är ju för satan framevolutionerade för att vara lite optimerade, tänker man.
Och, ja ja, jag vet att det här suget efter att slappa framför Netflix med en Ben & Jerry's i högsta hugg är en form av optimering. När vi strövade omkring på savannen för hundra tusen år sedan så var vi så illa tvungna att spara på energin och äta oss så sanslösa som möjligt ifall vi oförhappandes skulle komma över en stärkelserik rot eller en särskilt fet och smaskig larv.
Men ändå, liksom. De kan sätta en gumma på månen, men inte göra så att vi vill leva på ett sätt som är bra för oss. Inte jag i alla fall. Jag vill leva mitt liv framför min dator och bara gå till frysen då och då när jag behöver min Ben & Jerry's-fix.
Som nu till exempel.
Nu låter det som om jag brukar plåga mina vänner till förbannelse genom att älta saker, men så är det inte (hoppas jag). Fast automatiskt censurerar jag mig själv en aning när jag vet att det bara kommer att vara trist att höra på.
Som nu, när jag har ont i ryggen. Jag har så ONT i ryggen! Ajajajajajaj! Jag kan knappt sova på nätterna, efter att jag gjorde något fel när jag tränade i tisdags (lördag nu).
Det vill ingen människa höra på, även om alla mina rara vänner med all säkerhet skulle uttrycka sin sympati och komma med goda råd och uppmuntrande tillrop. Men nu slipper de det. För nu är jag minsann bloggare. Nu får cyberspace ta all skit. Tough luck, cyberspace!
Men, allvarligt, det här med att träna, varför ska det vara så himla svårt att få till en vettig, hållbar rutin? I kombination med en vettig, hållbar diet dessutom. Varför är det rocket science, liksom? Borde inte organismen själv förstå vad den behöver och sedan se till att man inte vill något hellre än att följa sunda impulser? Vi är ju för satan framevolutionerade för att vara lite optimerade, tänker man.
Och, ja ja, jag vet att det här suget efter att slappa framför Netflix med en Ben & Jerry's i högsta hugg är en form av optimering. När vi strövade omkring på savannen för hundra tusen år sedan så var vi så illa tvungna att spara på energin och äta oss så sanslösa som möjligt ifall vi oförhappandes skulle komma över en stärkelserik rot eller en särskilt fet och smaskig larv.
Men ändå, liksom. De kan sätta en gumma på månen, men inte göra så att vi vill leva på ett sätt som är bra för oss. Inte jag i alla fall. Jag vill leva mitt liv framför min dator och bara gå till frysen då och då när jag behöver min Ben & Jerry's-fix.
Som nu till exempel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)