Förbjudet att beträda detta område! (Källa)
Jag skrev färdigt ett råmanus i somras. Ett feelgoodmanus. Jag håller precis på att läsa igenom det för att se om det är något att ha.
Till min förvåning tycker jag faktiskt det. Jag sitter till och med och fnissar för mig själv åt mina underfundigheter (ocharmigt, jag vet!). Det håller ihop bättre än jag trodde. Jag kommer att kunna jobba med det här och komma någonvart. Eventuellt ända till utgivning (utmanar jag ödet genom att skriva här).
Det är bara ett problem: ämnet är tabu från början till slut. Det handlar nämligen om en gravt överviktig kvinna som mår uruselt p.g.a. sin fetma och hela tiden refererar till sig själv som en värdelös tjockis. Jag ger dessutom sken av att hon verkligen skulle kunna må bättre själsligt genom att gå ned i vikt.
Min gissning är att folk skulle bli oerhört upprörda lite till mans och kvinns. Man får nog inte vara så o-pk nuförtiden. Att antyda att det är något fel med att vara överviktig - eller snarare att man är en sämre person för att man är överviktig - är mer eller mindre otänkbart. Sedan tror jag att det inte spelar så stor roll att det är hon som rackar ned på sig själv hela tiden.
Att se någon kalla sig själv "ett värdelöst fetto" i skrift tror jag kan vara oerhört stötande för många. Samtidigt vet vi alla att det finns massor med människor som känner just så!
Eventuellt hade det varit mer ok om jag själv vore ordentligt överviktig, även om det inte är säkert. Det är jag inte, men saken är den att jag mycket väl hade kunnat vara det. Jag har absolut en ätstörning, där jag ständigt måste vakta på mig själv. Om jag släppte alla hämningar skulle jag äta kakor och glass dygnet runt. Så jag känner så väl igen mig i denna kvinna. Och jag gillar henne verkligen, dessutom.
Nå, nu är manuset vad det är. Problematiken är själva grunden i berättelsen, så jag kan - och vill - inte fimpa den.
Vi får väl se vad folk tycker och tänker i slutändan.
Oooh, intressant fråga och balansgång. Igenkänningsfaktorn kan nog (tyvärr) vara stor. Och kan nog väcka en del starka känslor, men så är det väl med stor konst ;) eftersom det är feel good kanske man kan anta att det blir bättre till slut. Kanske gör det temat lättare att hantera? Låter toppen att du har nytt manus på g hursomhelst! Heja dig! (P.S Hojta gärna om du mot förmodan behöver extra testläsare vid något tillfälle, vore en ära!)
SvaraRaderaJag skulle själv säga att det hela är berättat med så mycket värme att det borde fungera - plus att, ja, hon mår bättre till slut. Dock KOMMER det att uppröra vissa. Kan inte hjälpas. Kan inte bara vara pk hela tiden. Och tack för erbjudandet!:)
RaderaFör det första: Du har skrivit ett råmanus, det är inte fy skam, och har man orkat ta ett manus i mål brukar det betyda att det finns något där som gjorde det värt att skriva.
SvaraRaderaTror i grunden att litteraturen finns där för att beskriva något, att visa på och utforska en typ av verklighet som inte nödvändigtvis är bekväm. Allt beror på utförandet, och du skriver att du verkligen gillar henne och det är kanske det centrala och känns mest troligt i texten när man läser. Det mest kända exemplet på vikthets i romanform torde ju vara Bridget Jones, som inte är särskilt överviktig men som hatar sin kropp och plågar den med hetsbantning varvat med binge-ätning/drickning. Det funkade, alla läste, trots att åtminstone jag tyckte det var rätt stötande läsning tidvis pga igenkänning och milt kroppsligt självhat på den tiden.
Tänker att båda sidor av myntet behövs, någon som skriver om en verklighet där en rund kvinna älskar sin kropp, någon som skriver om en rund kvinna som hatar sin. Svårt är det i vilket fall, balansgång på det där berömda rakbladet. Gud så långt det här blev, sorry. Vill bara säga att jag tror på dig och din förmåga här :-)
Det är faktiskt inte fy skam att ha skrivit ett manus - OCH det är förvånansvärt bra, tycker jag! Själv chockad.
RaderaOch ja, man måste väl få skriva om sådant som faktiskt förekommer fast det inte borde det. Självhat är tyvärr så himla vanligt att det vore direkt konstigt att INTE skriva om det titt som tätt.
Mm, Bridget Jones ... Och är det i Watermelon (eller någon annan bok) som Marian Keyes skriver väldigt föraktfullt om en överviktig kvinna på jobbet? Det var nog andra tider helt enkelt, på många sätt.
Jag gillar när det blir långt! Min enda chans att läsa dig nu ju - tills du (eventuellt) återupplivar din blogg eller (definitivt) blir utgiven.
Ja, det var väldigt annorlunda på den tiden, i Keyes böcker var det nästan som en del av jargongen och det funkade på något konstigt sätt. Tror det har att göra med att texten ändå var skriven med hjärtat.
RaderaUtgiven (vill infoga gråtskrattande gubbe här, men kan inte på datorn), du är för snäll du :-)
Inte snäll, realistisk!
RaderaIntressant och svårt ämne. Tror att det hänger mycket på hur slutet är. Om hon till exempel börjar må bra själsligt på grund av insikter som inte handlar om vikten.
SvaraRaderaSå länge vi får skratta med henne och inte åt henne kan det bli riktigt bra.
Eller hur? Men det är så hårfint det där, för vikten SPELAR roll. Matmissbruket är ju ett uttryck för något annat. Att ta sig ur det är en viktig del. Men hon ÄR underbar - de flesta kan se det, även om hon själv inte gör det.
Radera