Jag klagar över mitt manus, alternativt Aaargh!

 Dags för ett namnbyte? (Källa)

Det enda jag gjort sedan jag återupplivade den här bloggen är att klaga över mitt manus. Kanske är det dags att byta namn, helt enkelt. Jag tänker mig "Jag klagar över mitt manus", alternativt "Aaargh!".

Det jag definitivt inte kommer att göra är att sluta klaga över mitt manus. Det förtjänar all klagan det kan få!

Det är nämligen en långrandig text som dessutom inte hänger ihop och historien är FÖR galen. Den är galen på det sättet som inte är roligt längre. För att det ska vara roligt måste det vara någotsånär trovärdigt. Inte verklighetstrovärdigt, utan "suspension of disbelief"-trovärdigt. Den som är bekant med min bok "I väntan på Jacques" vet att den är en vansinnig fars full av nästintill slap-stick-humor. Den är helt enkelt knäpp i kvadrat. MEN, nuvarande manus är några snäpp värre i sin svåröverblickbara rörighet kombinerat med fullständigt osannolika scenarier.

Dessutom rör jag mig i tre olika tidsplan. Hurra, liksom. Jag har troligen straffat ut mig redan där.

Men det är för sent att vända om nu. Jag tänker heller inte försöka redigera existerande text i någon högre grad. Jag måste bara vidare i det här läget. Pannbena mig igenom skiten. Så får vi se vad jag har att Sisyfosarbeta med sedan.

Shit, vad jag stallar genom att hänga här. Tillbaka till grottekvarnen!

60000 ord

60000 ord

Så här såg det ut alldeles nyss i mitt pågående manus. När jag av en slump kollade på antal ord så visade det sig finnas exakt 60000 sådana*. Av någon anledning har jag fått för mig att 90000 ord är någon sorts standard (är det för att jag vet att Storytel Originals ligger däromkring?), så det är ungefär vad jag räknar med i slutändan. Det betyder i så fall att jag är två tredjedelar igenom manuset - självfallet inte något absolut (eventuellt inte ens relevant) estimat, i synnerhet som att slutprodukten (blir det någon sådan, tro?) per nödvändighet kommer att vara intill oigenkänlighet kullkastad och ombyggd. Men något av en milstolpe ändå.

Paniken är oförändrad. Den ligger konstant och maler medan jag skriver mig längre och längre ifrån någonting som ö.h.t. går att använda - det är i alla fall känslan. Planen är trots detta att skriva ca 30000 ord till och försöka knyta ihop saker och ting så gott det går.

Jag vet att det kommer ett "sedan", men jag tänker försöka skjuta upp alla tankar på detta så länge. Det får rulla på nu, så ser vi var vi hamnar. Det kan inte bli värre än oanvändbart.

* Den uppmärksamma läsaren noterar att det är 4000 ord mer än i mitt inlägg för två veckor sedan. Så mycket för "1000 ord om dagen". Det största problemet har varit - ni har säkert gissat det - vabbning.

Manus i akut behov av hjälp

 

Var är jag och vart är jag på väg? Hallå? Någon? (Källa)

Aldrig tidigare har jag väl varit så medveten om hur mycket ett pågående råmanus kommer att behöva redigeras. Jag brukar vara så himla noggrann med att försöka se till att det håller ihop redan i första rundan. Här är det fullständigt high chapparal från början till slut.

 

Som oftast i mina böcker så finns det något slags mysterium - eftersom det är feelgood så är det inte den springande punkten här - och det känns viktigt att det drivs på på ett bra, sammanhängande sätt, där man strukturerat går från (felaktig) teori till (felaktig) teori, tills man slutligen landar i upplösningen.

Men jag måste främst se till att de känslomässiga trådarna rullar på ett naturligt, organiskt sätt, så att alla kan känna att (den visserligen i vanlig ordning helt galna) historien funkar så att man blir tillfredsställd på det vis genren utlovar, och inte känner att det förekommer några konstiga hopp i den emotionella logiken.

Jag har dessutom tre lager av tidslinjer: nutid, närliggande dåtid och fjärran dåtid. Jag kan bara hoppas att det inte blir alltför rörigt, men kan samtidigt se en framtida (i det här läget ytterst osannolik) förläggare säga åt mig att stryka åtminstone en av dessa.

Jag har skrivit 56000 ord, så det finns ingen återvändo. Bara att skriva sig igenom eländet och oroa sig för den astronomiska redigeringen i ett senare läge.

Barnprogram jag rekommenderar

Seriöst min favoritserie på Netflix

Ofrånkomligen ser våra barn en massa skräp på "tv" nuförtiden, helt enkelt eftersom utbudet är ginormous och ungefär så långt ifrån min barndoms Clownen Manne, Staffan och Bengt och Språka på serbokroatiska som man kan komma.

Ni som är i min ålder minns den lilla jingeln: "Kom nurå! Vadå?! Barnprogram i teve två!" Sedan följde en kvart (eller var det möjligen en hel halvtimme?) av Staffan Westerbergsk ångest samt svartvita stillbilder (typ av något barn som plaskade i pölar med gummistövlar i någon tröstlös förort) med tillhörande berättarröst. Och på lördagarna satt vi som klistrade vid tv:n och genomled Gomorron Sverige för att en lååååång bit in i programmet få se den halva ((som jag minns det)!!!) tecknade film som då visades. Typ Kalle Anka.

Och det var det, liksom. Sedan fick vi snällt gå och leka med våra kottar och pinnar.

Nu finns det en uppsjö av barnprogram, tillgängliga dygnet runt. Så himla skönt när man, som jag, verkligen INTE gillar att leka. (Ja, jag borde begränsa mitt barns skärmtid - jag vet! Skäll inte på mig!) Det ger mig tid och utrymme till vuxensaker som t.ex. att dricka kaffe och läsa en bok i fred. Jag har inga problem med att stänga ute ljudet från tv:n/telefonen/iPaden.

Det finns dock tillfällen då jag faktiskt lyfter blicken från vad jag nu håller på med för att själv följa det min dotter tittar på. För i det där outsinliga utbudet av barnprogram, i allmänhet utgjort av skräp som Daniel Tiger och Pyjamashjältarna, finns det fantastiska pärlor som jag själv älskar att titta på.

Ta t.ex. My Little Pony - Friendship is Magic, en modern take på fenomenet med samma namn som kom någon gång på 80-talet (liiiite för sent för mig - jag vet att min tre år yngre lillasyster hade några färgglada ponnyer med borstbara manar). Denna version är inget mindre än min favoritserie på Netflix. Jag tittar ofta på den när dottern inte ens är hemma.

Vad är det som är så bra med den då, undrar ni. Allt, säger jag. Det där med "Friendship is Magic" kan ju skrämma bort vem som helst - det låter så himla cheesy. Men tänk efter en gång till. Just det, vänskap ÄR faktiskt magiskt*, och det är en stor del i denna series styrka: de sex "huvudponnyerna" ("the mane ponies"🙈 vilket lyckligtvis faller bort i översättningen) är underbara karaktärer som, trots sina olikheter, är mycket goda vänner: det är just personligheterna allting bygger på, att man tycker så himla mycket om dem alla.

Dessutom är det skitroligt! Humor som verkligen funkar på mig. Det här är helt enkelt en sådan där serie som passar alla åldersgrupper: där fyraåringen ser färgglada ponnyer som studsar omkring, ser den vuxna relationer och extremt trivsam humor. Ja, varje avsnitt är en "lektion" i hur man bör bete sig mot folk, men det är faktiskt inte så dumt att påminnas om det då och då. Ibland brister ponnyerna ut i sång, men har man barnasinnet aktiverat så är det bara trevligt.

Och det finns fler lysande barnprogram! Exempelvis She-Ra, som är en amerikansk tecknad serie med starka influenser från japansk old school-anime. Tecknarstilen må vara ålderdomlig, men innehållet är genialt. Riktigt roligt manus, charmiga karaktärer, och politisk korrekthet som INTE står en upp i halsen. Detta är för lite större barn, då det rör sig om krig och förödelse (låter kanske lite avskräckande), men min sexåring ser den med stor behållning - det var hon som upptäckte serien.

I övrigt kan jag rekommendera följande:

• Charlie & Lola - helst engelska
• Ben & Holly's Little Kingdom - måste ses på engelska för att inte tappa för mycket
• Bagel & Beckys show - Svampbob-crazy stil på SVT Play
• Unikitty - någon sorts Lego-spinoff, även denna i crazystil
• Barbie - Life in the Dreamhouse - en fantastisk parodi på hela tramset med den typen av dockor (OBS! INTE att förväxla med allt annat tecknat Baribieskräp som finns)

Se där, ett litet axplock. När ni tröttnar på The Crown, typ.

* I den svenskdubbade versionen har man översatt det med just "magiskt", vilket ju är ett adverb, och det är väl ok i det här fallet, men jag har funderat mycket över ifall man inte skulle ha ett adjektiv alternativt ett substantiv här ändå.

VAB + redigering = big no-no

 

Don't go there! (Källa)

Att försöka redigera ett manus samtidigt som man vabbar ... Bara nej! Gör det inte!

En unge som pladdrar om sina ponnyer och kräver ständig feedback i form av kommentarer kring detta, gör att man hela tiden tappar tråden och potentiellt sett klantar till det så att manuset blir ÄNNU stökigare än det redan är.

Bara en liten livsläxa.

Whodunit

 

Vem är mördaren? (Källa)

När jag var ung läste jag en massa Agatha Christie-böcker. Jag hittade som barn utgåvor från 40-talet på landstället som gått i arv från min farfar och älskade dem redan då. Det är fortfarande trevligt att då och då sätta sig ned med den typen av bok. Genren kallas ibland på engelska "whodunit" och jag vill gärna översätta det till "mysdeckare", vilket väl är den närmaste motsvarigheten på svenska.

Nu känner jag att det är dags att skriva en sådan själv. Himla roligt att pilla med lite karikatyrartade karaktärer och deras bakgrundshistorier och hemligheter som i sakta mak kommer att uppdagas. Och - inte minst - att gömma mördaren mitt ibland dem.

Jag har ingen aning om ifall genren är gångbar än idag. Är det någon som skriver/läser kontemporära sådana historier? Vad svaret än är på den frågan så tänker jag göra ett försök.

För jag har ett uppslag som jag verkligen gillar och min erfarenhet är att man bör skriva sådant man gillar. Kan tyckas självklart, men ibland har man ju vilda tankar om att försöka skriva sådant som man tror har en chans att gå hem hos en bred publik. Ni vet, den där drömmen om att faktiskt kunna försörja sig på sitt författande.

Men tänk på vår mest framgångsrika internationella författare: Fredrik Backman. Kolla på En man som heter Ove.

Case closed.

Se ovan bild

 

Beredd att slåss (Källa)

Något som gör mig skogstokig är när nya, felaktiga konstruktioner smyger sig in i svenska språket. Ja, jag vet att språket glider och att det ska så vara, men jag är ytterst gnälligt reaktionär i just detta fall - och tänker så förbli!

Exempelvis detta ser man gång på gång: "se nedan/ovan bild". Det kliar i själen på mig!

"Nedan" och "ovan" är adverb, vilket en titt i SAOB kan verifiera. Ett adverb kan inte fungera som attribut före sitt huvudord (se exempelvis här).

Den enda möjliga (men ytterst osannolika) tolkningen av "se nedan/ovan bild" skulle vara liktydig med "se nedan/ovan bilden" (alltså bestämd form av substantivet), vilket innebär detsamma som "se nedanför/ovanför bilden" – d.v.s. man hänvisar till i stort sett vilket ställe som helst, utom just bilden i fråga. I detta fall är "nedan" och "ovan" prepositioner, men alltså fullständigt missvisande sådana.

För frasen "se ovan bild" finns det f.ö. ytterligare en tolkning (även denna mycket osannolik): om man läser "ovan" som adjektiv motsvarande "inte van", så har man plötsligt att göra med en helt annan betydelse, som på intet sätt berör bildens position.