Peppböcker

 

Så himla peppande böcker!

Visst blir man alltid misstänksam och skeptisk när amerikaner skriver självhjälpsböcker? Kanske i synnerhet när dessa böcker slår över hela världen. Eller det kanske bara är jag som är fördomsfull?

Hur det än är med den saken så har jag nu läst två sådana hajpade böcker: Atomic Habits (av James Clear) och Tiny Habits (av BJ Fogg).

WTF? Exakt samma bok, eller?

I princip, ja. Men jag läste båda, eftersom jag ville ha mer av denna peppighet. Först var det Atomic Habits och sedan Tiny-versionen.

Och vad var det som var så peppigt då? Vanor, liksom? Och?

I dagens samhälle (åtminstone det ekonomiskt priviligierade sådana) är ju kanske den största bristvaran tid. Jag vet att JAG är superstressad över att jag inte har tid till allt jag vill göra. De här böckerna handlar till viss del om att små, små gruskorn samlade på hög så småningom blir ett berg (f.ö. ett japanskt ordstäv). Skriv de där hundra orden om dagen och om ca två år har du ett färdigt (rå)manus. För mig är det en trösterik tanke.

Men det här handlar om så mycket mer. T.ex skriver Fogg att han varje dag när han vaknar och sätter fötterna i golvet tänker så här: "Today is going to be a great day!"

Och där tappade ni förtoendet för både mig och boken. Så amerikanskt hurtigt att man kräks!

Men han är någonting på spåren där, känner jag. Inställning - inte en falsk, påklistrad sådan - är fanimej en viktig sak som kan förändra precis allting.

Tänk så här: jag sätter mig med mitt manus och tänker att "Det här blir piss. Jag är urusel", eller så sätter jag mig där och tänker: "Fan, här sitter jag och skriver en bok! Det kan nog bli riktigt bra om jag jobbar envist på det. Och tänk att jag är utgiven författare! Jag har faktiskt lyckats med det här förut!"

Jag vet vilket scenario jag väljer.

Då tänker ni: "Men vafan, det är ju bara fejk. Man kan inte tvinga fram en känsla."

Okej, jag fattar. Så kan det vara.

Jag hävdar dock att tankar spelar roll. Hjärnan är oändligt komplex, men samtidigt ganska begränsad i sina reaktioner och sitt spektrum av känslor. Det GÅR att manipulera den. Hela KBT-grejen bygger på den teorin.

Båda böckerna betonar vikten av att en ny vana ska göras lättillgänglig och framförallt kännas positiv. Fira dina små framgångar i stället för att skälla på dig själv för vad du INTE lyckas med.

Vettigt, tycker jag. Man tränar inte djur bäst till nya beteenden genom att straffa dem. Ge dem en fisk, så kommer de att börja tycka att den där nya grejen de gör kanske inte är så dum ändå (jag tänker då att djuret i det här fallet är ett sådant som gillar fisk). Och ett barn lär sig inte att gå på pottan/äta själv/skriva och läsa framförallt genom att man skäller på dem, utan genom att man visar dem att de just gjort något bra.

Så gratulera dig själv när du lyckas med någonting, snarare än att tänka på alla de saker du inte klarar av.

Wow, det här inlägget var rätt cheesy och jobbigt, ser jag.

Men i stället för att skälla på mig själv och radera det tänker jag känna att jag skrivit något som JAG tycker är vettigt.

So sue me.

Deppigaste inlägget ever

Ok, nu blir det inte roligt här. Mitt råd är att sluta läsa redan nu om du känner att du inte pallar mer elände i ditt liv.

För dig som blev kvar: det gäller klimatet.

2018 var året då jag förstod att vi var körda. Det här kommer inte att lösa sig. Vi går mot den typ av kris som drabbade dinosaurierna. Dit har vi lyckats ta oss på typ hundra (100!) år.

Människan är det sämsta som någonsin hänt jorden. Evolution gone bad!

Fast jorden klarar sig väl i längden. Bygger långsamt upp någon form av fungerande liv. Men kommer det att finnas människor?

Min gissning är ja, under överskådlig framtid. Inte på något sätt i samma förödande mängder som nu, men människor är som kackerlackor. Det är nog svårt att ta livet av varenda en av oss.

Dock försöker vi göra just det. Inte på mikronivå, men på makronivå. Den där nivån som ingen av oss kan påverka individuellt. Endast ett gemensamt krafttag av astronomiska mått kan åstadkomma någonting över huvud taget.

Det är inte ens i närheten av att hända. De galna psykopaterna/narcissisterna som sitter vid makten över hela världen har ingen tanke på att göra någonting annat än att stoppa huvudet i sanden och fortsätta härska i lugn och ro.

Inte heller folkvalda, i princip välvilliga politiker, som våra i Sverige, tänker göra något särskilt dramatiskt. Det är helt enkelt inte "ekonomiskt försvarbart". Vilket kan vara det dummaste någon sagt, någonsin.

Och även om hela Sverige skulle uppföra sig exemplariskt med noll klimatavtryck så är vi fucking obetydliga globalt! Det bästa vi framburit är stackars Greta Thunberg. En av de unga människor som blir sittande med den här katastrofen när den förvärras i turbofart.

Det här med unga, ja. Jag har ett barn. Och här har vi det som får hjärtat att stelna som cement av ångest: hur ska det gå för min dotter? Hur kommer hennes liv att se ut?

Om det bara vore jag, liksom. Min generation. Då skulle det eventuellt gå att bära känslomässigt. Men nu är det inte oss det primärt gäller.

Allt detta är så fruktansvärt att egentligen ingenting över huvud taget av det man gör/planerar/gnäller över i övrigt spelar någon som helst roll. Det spelar fanimej INGEN roll huruvida jag lyckas med mitt författarskap och andra strävanden.

Här träder en mycket mänsklig egenskap in och räddar dagen: jag slutar tänka på det. Oftast tänker jag inte på att det är kört. Jag oroar mig över jobb och pengar och semester och manus och sömnsvårigheter. Som om det spelade någon roll i längden.

För människor är idioter. Även jag.