Klassisk första kod för programmerarrookies - här i Basic som är motsvarigheten till T Rex i ålderdomlighet (Källa)
Men så har man vant sig lite då. Vid corona. Social isolering. Sådant.
Min tidigare coronadeppighet har övergått i ett slags lugn som inte är helt ovälkommet. (Nej, jag vill inte att corona ska finnas. Nej, jag vill inte att folk ska dö. Nej, jag vill inte att folks ekonomi ska krascha.) Det är vilsamt att inte ha alternativet att umgås med folk.
Jag gillar folk, det gör jag verkligen. I förekommande fall. Men de tar tid och kraft om man ska ha med dem att göra. Ett kärt besvär förvisso. But still.
Jag är nu mer lik mitt gamla vanliga jag, d.v.s. mitt pre-författarjag. Innan jag hittade alla dessa underbara, litteraturrelaterade människor var jag en enstöring av rang. Nu får jag vara den personen igen. Det är lite skönt.
Fast det är också skönt att corona inte kom 1990, eller ens 2006 eller så, innan vi hade tillgång till vettig videokommunikation. Min dotters far- och morföräldrar kan träffa henne virtuellt. Alla fyra deltog via iPad vid påsklunchen i påskas. Jag har videofikat med flera av mina vänner. Dotterns pianolektioner kan fortgå, eftersom vi kör digitalt.
Lugnet har dock medfört att jag halkat av sociala medier i allmänhet lite grand. Kanske ingen helt negativ grej. Det krävs tid och kraft även för att hålla sig à jour med sina flöden featuring alla dessa vänner och bekanta som man faktiskt vill ha lite koll på. En avvägningsfråga, så klart.
Skrivandet får faktiskt ta plats nu, på ett annat vis än för bara några veckor sedan. Det är en bra sak.
Så hej världen igen, fast på ett lite nytt sätt.
En liten ljusglimt mitt i coronakaoset är att jag ÄNTLIGEN har läst En väktares bekännelser. Jäklar vad bra den var! Jag läste ut den på två dagar eftersom jag inte kunde sluta. :) Stort tack för att du skrev den! Jag ser fram emot att läsa resten av serien. :)
SvaraRaderaMen äsch då! 🤗 😘 Du är så himla rar och peppig jämt! Love you.
RaderaBasic <3 Där mina programmerar-skils började och tog slut.
SvaraRaderaSkönt att du har fått landa lite efter initiala corona-deppen, igenkänning på det. Och lugnet, tja, det är rätt skönt det med, men saknar min bokcirkel. Ska till lasarettet i grannkommunen idag, och kom på mig själv med att vara riktigt upplivad över att lämna 50-skyltarna bakom mig, vilket kändes som ett märkligt symtom på corona-isoleringen. Fint med ett litet livstecken från dig, Kram!
Haha, ja Basic kan ju faktiskt räcka för en hel livstid. Mm, visst saknar man ett visst socialt sammanhang. Kul med exotisk utfärd till grannkommunen. 😆
SvaraRadera