Att tvingas gå i sin egen skola

En av alla de saker som är bra med att ha barn är att man är så illa tvungen att lyssna på vad man säger till dem. I alla fall då och då går någonting av det jag predikar för min dotter in hos mig själv. Och eftersom barn lyssnar så svampigt uppsugande på allt man säger, så får man verkligen vakta sin tunga.

Idag frågade min dotter "tycker du att du är fin?". Jag svarade tveklöst: "Ja, det tycker jag." Först på rutin, eftersom jag tycker att det är så viktigt att hon lär sig tycka om sig själv - eller snarare aldrig upphör att tycka om sig själv - men sedan hörde jag vad jag sa, och lyssnade till och med. Och, ja, det jag sa stämmer (om än eventuellt inte utan en viss reservation), eftersom jag äntligen - även detta mycket tack vare mitt barn - insett det idiotiska i att gå omkring och ogilla saker hos mig själv.

Förmodligen har jag nu levt ungefär halva mitt liv (om jag inte skulle drabbas av någonting särskilt livsförkortande) och det kan verkligen vara nog med inre negativitet. Andra halvlek vill jag inte under några omständigheter pissa bort genom att gå omkring och ogilla mig själv. Det blir så tydligt när jag ser det utifrån mitt barn. Varför gå en enda sekund och vara missnöjd med den man är? Hur skulle jag känna om hon var det?

Det här gäller också hela min inställning till vad jag kan och inte kan. Om man frågat mig innan jag fick barn om vad jag "kunde", så hade svaret blivit någonting i stil med "typ ingenting". Detta eftersom jag hade en fyrtioårig vana av att gå omkring och tycka att jag borde vara bättre på allting. Bättre än jag var, bara. Punkt. Så om jag inte var bäst, så var det samma sak som att inte kunna alls.

Så himla dumt. Jag kan en jävla massa saker.

Men ännu viktigare än detta är följande insikt, som även denna kommer sig av moderskapet: Man behöver inte kunna någonting. Det är en fördel om man klarar av att försörja sig på något uthärdligt sätt och ett plus om man fixar sin egen hygien, men annars så är det ok att bara vara.

Att livet sedan är fullt av så mycket roliga grejer att man inte hinner med att göra en bråkdel av det man skulle vilja, det är bara en bonus.

"Jaha, men vad fint att du går omkring och har en sådan härlig inställning till livet då. Grattis."

Så klart inte. Man har sitt bagage, sina käpphästar och alla de där skeletten i garderoben.

Men dessa stunder av klarsynthet har blivit så många fler! Sedan mitt älskade barn kom till världen och visade mig vad som spelar roll här i livet.