Bankbesök

Idag var jag på banken - fysiskt! Hur ofta är man det nuförtiden? Jag är ju så pass till åren kommen att jag minns när man gick på banken och betalade räkningar, men nu är det ett antal år sedan jag hade anledning att besöka en dylik institution.

Tills i eftermiddags, alltså, när jag var tvungen att gå dit för att fixa ett mobilt bankid. Jag har nämligen köpt en ny telefon, med allt vad det innebär av övergångselände, och en av de (få!) saker som inte löste sig automatiskt var det här med det mobila bankid:t. När man skaffar ett nytt sådant, så hamnar man i ett moment 22, där det inte duger att beställa ett nytt genom att använda det gamla. Nix, man måste logga in på banken på annat sätt, i det här fallet med s.k. digipass eller bankid (då man pluggar in en autentiseringsdosa i datorn som läser ens bankkort). Och vem fan har koll på digipass eller bankid nuförtiden, när man har ett mobilt bankid?

Nå, jag gjorde ett seriöst försök, det gjorde jag. Jag letade efter digipasset - det var spårlöst försvunnet. Jag laddade hem programvaran och rotade fram den förbannade dosan ur någon gammal byrålåda - det sket sig, trots upprepade ominstallationer och omstarter.

Bara att släpa sig iväg alltså, till det fysiska bankkontoret.

På min tid brukade man fråga sig "Vad gör de på banken efter klockan tre?" (det har nämligen alltid varit så att banken stängt vid kyska kl 15 - även på den gamla goda tiden). Nuförtiden finns det väl all anledning att fråga "Vad gör de på banken före klockan tre?"

Svar 1: De betjänar folk födda på 1800-talet.

Svar 2: De hjälper folk som misslyckats med att autentisera sig på annat sätt och som desperat behöver ett nytt mobilt bankid.

Och jesus josef amanda, vad den osnutne praoeleven bakom disken fick mig att känna mig skum! Som han tittade på mig när jag kom med mitt lilla ärende. Och som han betraktade mitt körkort med illa dold misstänksamhet och dessutom avvek med det för att ringa något samtal och kolla att allt var ok. Det var det tydligen i alla fall, för sedan fick jag min kod. MEN, när jag trodde att allt var frid och fröjd och att jag skulle få lämna detta dödens väntrum, så var det dags för underskriften. En fysisk kråka på något jädrans papper. Jag fick en kopia, men jag vet fortfarande inte vad det var jag skrev på.

Jag vet bara att om jag hade haft min digipass någonstans på ett hittbart ställe så hade jag inte behövt skriva på någonting. Eller bli tittad på av en osnuten praoelev som redan bestämt sig för att "tanten är uppenbart kriminell".