tisdag 29 augusti 2017

Det här med ansikten

Välkommen till min värld (Källa)

Att gå vägen till och från dagis när jag lämnar min dotter på morgonen är ett riktigt gatlopp för mig. Jag måste hela tiden vara uppmärksam och försöka snegla lagom mycket på varenda människa jag möter för att avgöra ifall jag borde känna igen personen i fråga. Är det en förälder som just lämnat sitt barn? Det är faktiskt något enklare när barnet är med, för av någon anledning känner jag ofta igen dagisbarnen (om de inte är i full vintermundering) - fast det är klart att det inträffar att jag hälsar på folk med barn som inte går på just vårt dagis. Men föräldrar utan barn ... Helt omöjligt. Så jag får vackert snegla och försöka avgöra på den andra personens beteende ifall det är lämpligt att hälsa eller inte.

Detsamma gäller naturligtvis i resten av mitt liv också, men det blir extra tydligt när jag vandrar denna dagliga lilla väg. På jobbet brukar det gå lite bättre, eftersom jag för folk jag ser varje dag börjar utveckla en instinkt som sällan slår helt fel.

Och fester ... Don't get me started. Att hälsa på folk på ett sätt som inte avslöjar ifall jag tror att det är första gången vi träffas, det är fan inte lätt. Man får försöka se tillräckligt engagerad och glad ut för att det ska kunna tolkas som ett kärt återseende. Bättre att hälsa alltför hjärtligt än alltför lamt. 

Om det sedan visar sig att vi verkligen har träffats förr - dagisföräldrar eller festdeltagare - så gäller det att lirka försiktigt för att inte visa HUR fullständigt jag glömt bort tidigare konversationer vi haft. Jag kommer ju aldrig ihåg någonting.

För grejen är denna: Folk måste ju tro att min glömska beror på bristande intresse för deras personer, men så är det INTE. Faktiskt inte alls. Jag är jätteintresserad av människor och allt de har att berätta - det är jag verkligen! Det rör sig helt enkelt om begränsad hjärnkapacitet alternativt någon form av hjärnskada/-missbildning. Jag är helt borta! Det händer även när jag pratat med en god vän om någonting viktigt att jag glömmer bort vad det var. Och det gäller i allra högsta grad när jag t.ex. försöker följa en TV-serie. Jag kan sträckkolla på en hel säsong och ändå missa stora delar av handlingen eftersom jag har noll arbetsminne och inget vidare permanent sådant heller.

Jag försöker då och då föra minnesanteckningar när jag träffat vänner eller varit på fest - helt sjukt men sant. Jag skriver ned sådant vi pratat om och hur läget ser ut i folks liv. Det är ofattbart att det ska behövas, men faktiskt ett bra handikapphjälpmedel. Jag borde vara mer konsekvent när det gäller detta och verkligen sätta det i system, för det är inte rimligt att människor ska behöva berätta samma sak för mig om och om igen.

Du som läser det här och eventuellt träffar mig i något sammanhang och sedan en gång till: Förlåt mig för att jag beter mig som om den andra gången vore den första. Det är en liten störning jag har och jag tror att den förmodligen är värst för mig själv.

11 kommentarer:

  1. Skönt att inte vara ensam, säger jag. Det bor 1200 personer i min lilla tätort, jag borde vara bekant med alla (möter måååånga via jobbet), men känner igen kanske...en femtedel. Lösningen är dock enkel; (1) jag hejar på alla jag möter, typ, och (2) jag tar i princip inga locals i hand längre, då vi statistiskt sett borde ha träffat alla innan. Bäst är det när min socialt begåvade sambo är med, eller femåringen, de minns alla och allt om alla. Fördel: jag är sämst på att minnas, i.e. skvallrar aldrig och får därför många förtroenden (som jag inte minns).
    Jag minns dock ALLT om mina hittepåvärldar, och tänker att detta kanske är universellt för skrivande personer?Borde finnas en stödförening, risken är ju att man glömmer att gå dit, eller att man öht är med.

    SvaraRadera
  2. Balsam för själen att höra. Och visst är det så att man har stenkoll på sina egna skumma skapelser. Hehe, ja en stödförening vore sannolikt bortslösad på oss:)

    SvaraRadera
  3. Öppet och intressant!
    Det där med tv-serier och minnet känner jag igen, jag kan se hela scener och sedan när sambon kommenterar har jag ingen aning om vad han pratar om = inte sett. Detta har kommit efter jag drabbades av utmattningssyndrom, sambon kallar det för att jag "zonar ut", jag hoppas det ska bli bättre med tiden.
    Ansikten känner jag däremot igen, men vet jag då namnen? Nej! Och minns jag situationen där jag träffat dem tidigare? Nej! Har lärt mig att säga "Vad var det du hette nu igen?" och när de svarar "Pelle Karlsson" så säger jag "Just ja, Karlsson var det", som om jag hade full koll på förnamnet i alla fall... :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ok, så du kan hitta ett orsakssamband. Hoppas verkligen att det blir bättre med tiden då.

      Hehe, bra namntrick:)

      Radera
  4. Men jag är likadan, kan det vara ett generellt drag hos oss skrivande människor kanske? Bottennapp i helgen när jag frågade en av mina närmare vänner som vi umgås regelbundet med hur hans föräldrars hund (som ofta varit ett samtalsämne och vi hängt en del med) mådde och fick en bekymrad blick tillbaks tillsammans med informationen om att den dog för sju år sen. Ja, svårt att svara på det och minns inte (surprise?!) vad jag mumlade fram för svar... Det positiva är väl att jag kan se samma film/läsa samma bok hur många gånger som helst eftersom jag inte minns något eller ens om jag sett den :/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad skönt att höra!! Alltså, det där med hunden! Precis så är det för mig. Man känner sig så himla OSERIÖS! Som om man inte tog sina medmänniskor på allvar. Förfärligt. Härligt (sorry!) att vara i gott sällskap!

      Radera
  5. Men oj! Ja, det kanske är något för oss skrivande (och stressade?) människor. Jag är också sån...Jag har dessutom väldigt svårt att komma ihåg hur folk ser ut och ja, visst blir det pinsamt ibland! Men jag har tur för jag bor i en liten by och där hejar alla på varandra hela tiden:) Jag brukar säga att jag har en bra psykologisk inre bild för männniskor (det kan man ju hopas i alla fall..men ja, utåt, som sagt, helt pantad.. Min bror är likadan (han är journalist, också skrivande alltså;) och vi brukar roa oss med att gissa hur våra föräldrars hus ser ut. För de där radhuslängorna målas om med jämna mellanrum. Så säger han typ; ehh.."ljust lila med gul dörr" och jag "blek orange med lila dörr" och sedan när vi ser det är det typ beige med lila dörr. Hittills har vi aldrig haft rätt men vi brukar skylla det på att de målas i så skumma färger. Hopplöst! Kul att läsa att man inte är ensam om detta...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Okej, det tycks ju på kommentarerna till det här inlägget att det är en ganska vanlig åkomma ändå. Kanske är det inte ens bara vi som skriver som lider av detta, utan kanske gäller det folk i allmänhet? Och så tror man bara att alla andra är så himla bra på att känna igen/minnas.

      Hehe, svårt med husen:)

      Radera
  6. Glömde ju lägga till att när min bror och jag gissar hur våra föräldrars hus ser ut är vi där och hälsar på, det är alltså inte flera år sedan vi var där... Vi går ut på en promenad och gissar och kommer tillbaka och ser att vi har fel. För att inte tala om när jag och min man ser på någon serie och jag inte kan skilja the bad guy från the good one om båda är mörkhåriga...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men alltså, varför tar de alltid två nästa exakt likadana skådisar. Har irriterat mig över detta under många år, får alltid sitta och fråga vem som är vem också. Suck! Tänker mig att det är lite som kejsarens nya kläder det där. Att castingmänniskan som är proffs på utseenden kommer med två förslag, de andra tänker äh, vilken är vilken men vågar inget säga för att de inte vill avslöja sin dåliga förmåga till ansiktsigenkänning. Så alla bara nickar och säger ja vad bra och skäms inombords över sin oförmåga som de verkar vara helt ensamma med...

      Radera