onsdag 6 mars 2019

Men vad fan hände här då?

Whut? (Källa)

Vart försvann kvinnan egentligen? Gick hon upp i rök helt och hållet? Vad hände?

Cellon hände. Absurt nog. Och den drog med sig pianot med full kraft.

Alltså, jag började ju spela cello för några månader sedan. Jag spelar fiol sedan tidigare, men det visade sig snart att det inte hjälpte särskilt mycket och jag kan fortfarande inte spela en vettig ton för att rädda mitt liv.

MEN, beroendet är nu fullt utvecklat. Jag är helt besatt av musik, på ett sätt jag inte varit på typ femton år. När jag inte spelar själv, så lyssnar jag. Och när jag lyssnar kan jag inte göra någonting annat, för så funkar jag. Jag vill ha noll input utöver musiken.

På cellon är det skalor som gäller och på piano spelar jag dels fyrhändiga Mozartsonater (tillsammans med min cellolärare som nu även är min pianolärare, för killen kan typ allting), dels en annan Mozartsonat. Och just nu är soundtracket i mitt liv en Dvořák-stråkkvintett. Jag lever och andas dessa stycken och då hamnar allt annat i bakgrunden.

Men hallå? Var inte du författare? Eller författar-wannabe i alla fall?

Jo, ja. Men det blev ju så svårt när En väktares bekännelser-serien fick sig ett slut(?) och jag började skriva annat som jag inte kände mig helt hemma med. Och så har jag en massa projekt som jag borde jobba på vid sidan av. Och synopsisar jag borde skriva till andra förlag för att försöka få fler bokkontrakt. Som ju en författare gör. Väl?

Så himla typiskt mig att då fly in i ett beroende. Vi får vara glada att det inte är alkohol eller heroin eller något.

Där har vi alltså läget och förklaringen till stiltjen på denna blogg.

Om ni nu undrade.

8 kommentarer:

  1. Himla kul med ett nytt inlägg (ingen press här, dock) Och varför skriver du författar-wannabe, det är du väl inte heller?! Men även författare måste väl få ta paus ibland. Cello och piano går minsann inte av för hackor, det låter verkligen kreativt. Jag är inte ett dugg musikalisk, så av de beroenden du föreslår väljer jag alkohol. Och tröstar mig med att det inte är heroin;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej ok, författare då. Det är som om gränsen för vad en författare är flyttas hela tiden för mig, så att det hela tiden ligger lite utom räckhåll. Vad man håller på. Alkohol går inte av för hackor det heller:)

      Radera
  2. Misstänkte att det fanns ett inlägg här efter livstecknet i mitt kommentarsfält. :) Så kul att höra att livet levs i musikens tecken. Låter rätt nice i mina öron. Och inte är det väl fel att ägna sig åt den sortens kreativa aktiviteter när inte skrivandet är högst på listan. En sak i taget. Var sak har sin tid. Hm... Och andra klyschor som passar. Skrivandet kommer. För du är ju författare säger jag och instämmer i Louises tankar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så skönt att höra vänligt generösa tankar om att det kanske faktiskt skulle kunna vara ok att ligga lite lågt ett tag och bara ”roa sig”, liksom. Tack för det!🌸

      Radera
  3. Ja men det låter ju härligt, med cello och piano! Tänker att om du känner att det är dags att skriva igen kommer all den är musikaliska kreativiteten att löna sig, tror att hjärnan behöver vrida och vända sig åt ett annat håll än skrivarhållet i perioder för att liksom orka hitta på nytt. Så fint med en Dvorak-stråkkvintett, har bara lyssnat på det mer ”pompösa” och klämde ca tusen lyssningar av New World Symphony när jag skrev min första dystopi. Nånting i blås-partierna bara skrek förödd värld :-D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad rara ni alla är i er dom! Det är en väldigt fin tanke att detta beroende t.o.m. skulle kunna ge någonting i slutändan. Men ja, jag kommer att skriva igen - skriver hela tiden faktiskt! - även om det har gått trögt bra länge nu.

      Jaså du? Dvorak minsann? Är inget bra på symfonisk musik, förstår mig sällan på den. Nej, små stråkensembler är mer min grej. Rekommenderar varmt denna: Op. 97, Ess dur (stråkkvintett nr 3). Den är en underbar blandning av knäpphet och skönhet, hur det nu ens är möjligt. I slutet är den så knäpp att jag skrattar varje gång jag hör det - bokstavligen! Och på sina ställen är den typ det vackraste jag hört någonsin.

      Åh, vad jag vill läsa dina dystopier förresten!

      Radera
    2. Utöver att inspirera till litterärt utplånande av världen, funkade det symfoniska (och främst blåset) förbluffande bra för att stänga ute kolikbebisens avgrundsvrål (mamman skrev under de stunder den ömme fadern var hemma + bar omkring på bebis). Ska se om jag kan lyssna in kvintetten online någonstans! (Måste påpeka här att jag inte fick till specialtecknen i hans namn i min telefon :-)
      //Annika (som inte kunde logga in idag)

      Radera
    3. Ack ja, kolikbebisar ... Vad fantastiskt att du kunde få någonting alls gjort under dessa omständigheter - tack vare Dvorak då (jag får tvärtom inte till specialtecknen på datorn, där jag skriver nu):)

      Radera