Den negativa sidan av att vara 40+

Jag är fyrtiotre och fyller fyrtiofyra i februari. Inga problem där! För mig har livet verkligen bara blivit bättre och bättre med åldern. Det kanske inte är just själva åldern som gjort allting bättre, men det är fan inte uteslutet, och någonting har det i alla fall med saken att göra.

So far so good.

Att man sedan inte är i sin allra fagraste blomma längre kan ju inte hjälpas, men det känns inte som någon jätteproblem. Man hatade både sig själv och sitt - undersköna! - utseende när man var ung och även om man inte tycker att man är världssnyggast nu heller så a) gillar man sin fysiska uppenbarelse mer än då, och b) spelar det uppriktigt sagt inte så stor roll.

Sedan är det ju synd att man ska vandra vidare på den här vägen och så småningom rakt ned i graven. Man kan inte räkna med att hälsan är på topp hela tiden och att man kommer få ha turen att dö knall och fall mitt under en vinprovning i Provence.

Må så vara.

Men här kommer ett högst aktuellt problem relaterat till åldrandet: Skaderisken! Jag gjorde mig förbannat illa i armen häromnatten. Det är så att jag knappt kan använda eländet (höger arm dessutom och jag är högerhänt). Riktigt jobbigt, i synnerhet när man har en treåring att klä på, leka med, jaga omkring o.s.v.

Jaha, vad var det som hände då den där ödesdigra natten? Var du ute och slarvade på stan i halkan? Var månne alkohol inblandat? Då får man ju faktiskt räkna med att det kan hända någonting sådant här i din ålder.

Nej. Jag var hemma i min säng. Och sov. Sedan slängde jag ut med armen av någon anledning. Jag tror att jag typ kastade av mig täcket. Jag slog inte i någonting. Jag bara ... gjorde mig illa. Någonting hände i muskeln där uppe vid axeln någonstans. En sträckning? En bristning? Jag vet inte. Jag vet bara att det gör ont som fan och omöjliggör diverse aktiviteter. Som att sätta på sig en bh, eller tvätta håret, eller klä på en trilskande treåring.

Just denna aspekt av åldrandet kunde jag vara utan, känner jag.

Jag tycker till #17 - Divergent

Jag säger bara WOW. Jag är golvad. Det här var bland det mest omskakande jag bevittnat.

Jag pratar om filmatiseringen av Veronica Roths bok Divergent.

Och maken till pure CRAP får man leta efter, med fucking ljus och lykta! Vilket jävla trams! Och illa genomfört. Helt charmlöst på alla upptänkliga sätt.

Jag brukar inte börja med att se filmen när det finns en bok, men den här gången tänkte jag ge mig på den destillerade varianten direkt, eftersom jag har annat att läsa och misstänkte att det ändå inte skulle bli någon ny favorit. Men jag kunde väl aldrig ana att den skulle vara SÅ till den milda grad USEL.

Världsbygget! Hjälp. Dessa "factions". Ska man skratta eller gråta? Märker att jag spontant gör det förra. Vad fan, liksom? Ok, det är inte ovanligt att man i dystopi behandlar just detta om strikt uppdelning av människor och fråntagandet av rätten till en avvikande åsikt - fullt begripligt, eftersom det är precis det som då och då drabbar samhällen och gör dem till vidriga styggelser som måste bekämpas till varje pris - men det är någonting så oerhört töntigt över de här olika grupperna (kopierat från Wikipedia: Abnegation (the selfless), Amity (the peaceful), Candor (the honest), Dauntless (the brave) and Erudite (the intelligent)). Och det hela känns så LITET. Även om man tänker sig att den absolut största delen av Chicagos befolkning utplånats så blir det bara pluttigt, på något sätt.

Så har vi de ytterligt charmbefriade ungdomarna. Shit. Och dialogen. Suck. Och tristessen. Blä. Och den fjantiga flagghämtningen. Urk. Och den superskumma simuleringen. What? Och - gode, gode gud! - när de hoppar av och på det där jädrans tåget! Hahahahaha! (Fast inte på det glädjefyllda viset.)

Och det bara fortsätter, liksom. Vet uppriktigt sagt inte hur jag lyckades hålla ut till det bittra slutet. Kanske hoppades jag på någon liten ljusglimt, vem vet? Det kom i alla fall ingen sådan. Det var bara, bara pinsamt och dåligt.

Jag vill tydliggöra att jag uttrycker mig så här skoningslöst helt enkelt eftersom jag är ganska övertygad om att Veronica Roth aldrig kommer att läsa detta (trots Google Translate och dess obegränsade möjligheter). Dessutom kan det ju möjligen hända att boken är fantastisk, men att filmmakarna misslyckats kapitalt (host host Harry Potter). Och OM du skulle läsa detta, Veronica, så hoppas jag att du inte blir alltför ledsen, utan att du obekymrat skrattar hela vägen till banken.

Tillbaka efter jul och måste pladdra av mig lite osammanhängande om mina problem med action

Ok, tänk dig en författare som gärna vill skriva sådant som folk vill läsa. Inte så svårt. De flesta författare vill nog bli lästa. Åtminstone i teorin (jag hoppar över diskussionen om prestationsångest o.s.v. för enkelhetens skull). Tänk dig nu en sådan författare som kommit på att hon inte gillar action. Eller dramaturgiska komplikationer egentligen. Det är illa nog som läsare, eftersom det är förvånansvärt få läsliga böcker som saknar den typ av handling som försätter karaktärerna i någon form av knipa, men det är snäppet värre för en författare. Vill jag hävda. Eftersom jag är författare. Den författaren. Som har börjat sky (eller kanske alltid egentligen har skytt?) handling. Eller kanske inte så mycket handling som obehag. Jag vill helt enkelt att det ska vara myspys och småroliga relationer för hela slanten.

Say what?! Skämtaru?!

Nix. Just nu känns det så i alla fall. Jag blir bara störd när det går dåligt. Eller när det går för fort. Eller när det inte är någon trevlig dialog.

Är det här som när en musiker först blir mer och mer avancerad i sitt musicerande och peakar med supersvår jazz, för att sedan trappa ned och börja söka efter det enkla?

Knappast. Jag har ju nyss börjat, liksom. Jag är fortfarande på "Köp varm korv" och borde vilja sträva framåt, men i stället vill jag bara tagga ned. Inte använda alla tre toner som detta stycke kräver, utan hålla mig till en enda.

Och så lite löst kopplat till detta: Filmer jag har sett och vad jag tycker om dem.

Star Wars - The Last Jedi. Da shit, säger jag bara. Jag förstår verkligen inte varför folk är så måttligt impade. Ok, jag gillar inte heller att det händer saker och är en massa action, men detaljerna. Relationerna, de små gagsen, miljöerna, varelserna. När What's-his-face pratar med den onde Hux via någon sorts radiolänk och kallar honom för Hugs och låtsas inte höra hans evil "rebel scum"-monolog, så att han måste upprepa sig. Briljant, tycker jag. För att inte tala om genusbiten, där exemplevis hela rebellbefälet utgörs av kvinnor.

Och hur charmig är inte Guardians of the Galaxy 2? Bara man fimpar all denna action så är det en underbar film - kanske inte riktigt i klass med ettan, men ändå!

Men mitt actionhandikapp ... Det är inte helt lätt att leva med, för min läsning blir återigen lidande. Böcker som andra tokhyllat blir knappt utlästa för att jag inte orkar med allt som händer och skiter sig hela tiden. Att jag inte haft en sekund över att skriva på ett eget manus under julen har hittills räddat mig från den lilla katastrofen, men nu är det dags igen och jag vet inte riktigt hur det ska gå till.

Går det ens att få till det trivsamma, vardagliga, händelselösa, relationsmässigt intressanta utan konflikter som sätter käppar i hjulen och ställer till det? Nej, jag tror fan inte det.

Shit, är detta en sorts existentiell kris jag får uppleva här? Urk. Hoppas jag tar mig ur den snarast, för jag antar att mitt förlag skulle droppa mig illa kvickt om jag kom med manus av typen "En stillsam dag i en helt vanlig människas liv, visserligen i en schysst, kanske sci-fi:ig miljö och med lite inslag av milt ironisk humor och några lustiga karaktärer inslängda for good measure".

Jag raljerar fritt #5 - julmamman

Ok, då går vi från gårdagens inlägg, som handlade om hur bra jag är, till dagens, som handlar om hur bra jag är. Det utgörs till största delen av ca 400 bilder som ingen människa är intresserad av, men också lite självförhärligande text.

Allvarligt, här kan du sluta läsa om du inte är intresserad av att höra mig raljera om vilken bra mamma jag varit denna jul. Hej då!

Här börjar hybrisen:

I år har jag tillsammans med min 3,5-åriga dotter gjort EGNA julgrupper! Jo minsann, eftersom jag förra året var väldigt missnöjd med den bristande kitschigheten hos dem som fanns att köpa. Här följer bilder på dessa ur alla möjliga vinklar:

Och adventsljusstaken då? Jodå, i år valde jag en annan stil än förra årets krydd- och nötblandning. Den här gången jobbade vi i stället med kottar (både naturella och glittriga) samt små fejkäpplen och bär. Mossan som allt är nedtryckt i kan man inte ens ana. Hyfsat nöjd även med nedbrändhetssymmetrin på ljusen. Så här ser det ut:

Redan förra året introducerade jag begreppet "förgran" här hemma, för att dottern skulle ha en chans att komma in i julstämning innan vi släpade in den äkta varan i vårt hem. Här har hon pyntat så fint. Notera enkla men trevliga hemmagjorda pyntsaker av glittriga piprensare (spiralerna man med lite god vilja kan urskilja). Jag lyckades till och med tillverka en toppstjärna av en trasig hängvariant. Här är förgranen, ca en meter hög och av finaste plast:

Och här nedan har vi the real thing. Denna snarare två och en halv meter hög, även om de båda granarna förefaller ungefär lika höga på bilderna. Dottern har även klätt nedre delen av denna, samt introducerat det tjocka vulgoglittret som jag sedan fick ordna på ett så smakfullt sätt som möjligt. Hon insisterade också på stjärna i toppen, vilket jag annars inte brukar ha. Jag köpte tre olika innan jag hittade en som faktiskt gick att sätta fast utan att själva toppgrenen droopade betänkligt.

Här ser vi ett exempel på dotterns pyntstil. Det är liksom sporadiska kluster av granprydnader. Jag tycker faktiskt inte att det är så dumt. Det ser modernt ut.

Och har jag en s.k. "fiberoptisk by" då? Jajamensan! I detta fall utgjord av en enda kyrka med några små figurer utanför som förmodligen är på väg till någon sorts dockjulotta. Ful sladd får man dessvärre leva med. Jag har kompletterat med en led-tomte samt led-snögubbe bland små granar i något diskborstliknande material.

Kalender då, supermamma där? Självfallet en någotsånär hemmagjord variant med små presenter i. Ingen hejd liksom! Hittade en fin hopfällbar variant på Panduro:

Självklart har det gjorts pepparkakshus även i år. Smakfullheten är begränsad.

Tips till föräldrar med någorlunda små barn: Denna lilla gran med tillhörande pynt går att dekorera om och om och om och om igen, medan man själv dricker kaffe eller bara pustar ut i största allmänhet. Hittade den på typ Guldfynd eller något liknande. Den var billig också! 50 spänn. (Det kan tilläggas här att julgrupperna inte var ett ekonomiskt gynnsamt alternativ till de köpbara - de kostade tillsammans med pynt och allt typ 600 kronor, tror jag.)

Ok, julivrande mamma där, allt ser trots vissa mer ohämmade inslag misstänkt tillrättalagt ut. Ditt barn då, fick hon någonsin fria händer? Nja, njo. Vi försökte göra tomtar och snögubbar en gång av sådana där äggkartongsgrejer och flörtkulor. Hon har klistrat på hatten på den vänstra figuren och ritat ansiktet på den i mitten. Gills det?

Jag säger som elefanten i Fem myror: Nu är det slut! (Tack och lov.)

Och så var DN-Steven framme igen

Här är en sida från DN:s kulturbilaga i lördags:

Varför har hon med den här plottriga bilden? Man ser ju inte ett skit.

Sant, men låt mig zooma in lite.

Den fina, fina Steven Ekholm

För er som tycker att det är lite väl suddigt på bilden står det så här:

Att Stockholm är fullt av tomtar och troll visste väl alla. I fortsättningen på "En väktares bekännelser" kliver de svenska sagovarelserna fram i all sin eklektiska prakt. För de som kan se dem alltså. Originellt, spännande och med ett njutbart rappt språk.

Och det handlar alltså om Visheten vaknar, som hamnade på tredjeplats bland årets bästa barn- och ungdomsböcker 2017, om Steven Ekholm får välja. Och det får han gärna för mig!

Det rör sig om samma man som skrev en halvsida om Visheten vaknar i DN för inte så vansinnigt länge sedan. Kanske har han bara läst tre barn- och ungdomsböcker i år, vad vet jag. Jag blir i alla fall hemskt glad.

Men, detta är ju alltså en och samma person som Gillat Visheten vaknar vid två tillfällen. Det fina är att han gör det i DN:s kulturbilaga!

P.S. Det börjar väl bli dags att läsa "Anrop från inre rymden" av Elin Nilsson. En bok som alltså inte bara blivit augustnominerad, utan även valts som bästa barn- och ungdomsbok i år av två av fem recensenter ovan.

14000 dystopiord

Borde jag ha slängt in ett bindestreck i rubriken? Dystopi-ord? Kanske, för det där blev lite svårläst.

Men det handlar alltså om att jag nu skrivit exakt 14015 ord på mitt dystopiprojekt. Det är väl ungefär en femtedel av ett "färdigt" manus, gissar jag. Men vad ÄR det för ord vi har att göra med här? Är de bra?

Först vill jag bara säga att jag tycker att boken är skitspännande. Alltså verkligen, jag kan rekommendera den - på SÅ sätt. Jag berättar verkligen en historia som fascinerar mig själv, och DET kan väl aldrig vara en dålig sak. Jag älskar världen, älskar handlingen. Undrar själv hela tiden "vad händer härnäst?!".

Shit, tänker ni, nu har hon fått en släng av sitt gamla vanliga storhetsvansinne igen.

Mjä, mjo. Det visar sig ju att det inte räcker med en spännande handling och en värld där möjligheterna känns oändliga. Det måste finnas något mer. Den berömda tonen, som jag tidigare klagat över att jag inte hittar i detta projekt (se inlägg här, och notera att det är från i mars och att jag då alltså redan skrivit 10000 ord, vilket betyder att jag hostat ur mig ynka 4000 sedan dess, huvudsakligen p.g.a. Visheten vaknar och råmanus till del tre i den serien).

Och problemet kvarstår alltså. Det är så underligt platt alltihop, fast det är så himla schyssta idéer (host host hybris!). I det förra inlägget sa jag exakt samma sak som nu, så det står verkligen stilla på alla sätt här. Då var planen att rädda boken i redigeringsprocessen och liksom försöka blåsa liv i den, liksom Frankenstein i sitt plockihop-monster.

Jag vill så gärna att det här blir bra, för jag vill själv verkligen läsa den här boken. Jag vill veta hur det går, så klart, men jag vill också fascineras av karaktärerna och bara svepas med. Förföras hjälplöst. Jag vill att den här boken tar med mig ut på en riktigt magisk film och sedan bjuder på champagneflödande fancy pancy-middag och att vi slutligen hamnar på ett femstjärnigt hotellrum där man inte vet VAD som kan hända.

Hittills är det mer som att kolla på Hela Sverige bakar och sedan köpa indisk takeway och därefter gå och lägga sig i en obäddad säng med urtvättad t-shirt och mormorstrosor på sig (både jag och boken).

Författarskola #47 - första vändpunkten

Jaha ja, jag lovade ju visst runt att jag skulle gå igenom några punkter i den klassiska dramaturgimodell som Alex Haridi pratade om på kursen jag gick för honom på Författarföbundet. Då ska jag väl hålla det löftet, tänker jag.

 Och då ger vi oss på första vändpunkten (den petige noterar att vi hoppar över punkten "fördjupning", men det känns ju ganska intuitivt vad det måste röra sig om: utveckla bakgrund/konflikt, presentera karaktärer, etablera världsbygget, o.s.v.). Men här börjar jag verkligen tappa greppet, känner jag. Såsom varande författare borde jag väl veta allt om vändpunkter, men uppriktigt sagt så tycker jag att det kan vara oväntat svårt att identifiera.

Men ok, vad ska en vändpunkt göra då, intuitivt? Någonting ska hända (duh!). Någon ny information ska komma fram. Någonting som - och här citerar jag Alex Haridi - "skickar historien i en ny riktning". Det heter ju "vändpunkt", liksom.

Låt mig helt enkelt visa sidan i kurskompendiet som handlar om första vändpunkten.

Men ändå. Vad fan menas? Om jag tittar på En väktares bekännelser, så har jag liksom ingen aning. Den boken är skriven så mycket på känn och med en lite konstig ingång som handlar om att vi har två, egentligen orelaterade historier (f.ö. ett big no-no i sig, får jag för mig). Kan det möjligen röra sig om när Tilda (SPOILER ALERT) förstår att det har med henne och hennes värld att göra att det försvinner människor? Det kommer alldeles för sent för att vara en "korrekt" första vändpunkt och det kanske är därför som många upplever boken som seg, med alldeles, alldeles för lång presentation och fördjupning av denna.

Vad gäller Visheten vaknar så kanske det är när Tilda (SPOILER ALERT) får reda på att den trollkung som är på väg att vakna med största sannolikhet kommer att kräva ett jungfruoffer. Det är faktiskt inte omöjligt. Jag tror det.

Och om vi pratar om Harry Potter då, som jag utgår ifrån att alla har läst. När kommer första vändpunkten i The Philosopher's Stone? Eller snarare vad utgör denna vändpunkt?

Fast när jag ändå ställt frågan "när", så kan jag gott svara på var första vändpunkten "ska" komma: 25% in i historien. Det ni! Det finns ett tydligt svar! Låt mig då hämta ut min Philosopher's ur hyllan och se vad som händer en fjärdedel in. Hm, i min utgåva ska det vara typ sidan 55 någonting ...

Vet ni, det är faktiskt på sid 55 som Harry träffar Professor Quirrell för första gången! Precis innan de kommer till Diagon Alley. Men kan det sägas vara en vändpunkt? Knappast väl? Eller är det Diagon Alley-besöket som liksom skjutsar in Harry i den magiska världen och därmed utgör en vändpunkt?

För att stämma av mot vad Alex Haridi skriver:

- "Stor vändning som skickar historien i en ny riktning." Jovars, han möter ju den nya världen på ett hands-on-sätt här.

- "Är det en fälla eller en möjlighet?" Jomen, det måste ju kännas som en fantastisk möjlighet för Harry. En fälla? Jo, Quirrell i sig är ju en fälla, fast det vet vi ju inte än. Nåja.

- "Den övergripande dramatiska frågan utkristalliseras - Kommer HP lyckas med?" (hehe, i detta fall pratar vi ju faktiskt om HuvudPersonen, och inte om just Harry Potter, även om initialerna råkar stämma). Nja, njo. Kommer Harry att lyckas med att bli trollkarl? Fast är det den övergripande dramatiska frågan? Det handlar ju om kampen med Voldemort egentligen. Väl? Det kan vi väl på sätt och vis ana i och med hur Harry blev föräldralös, men annars vet vi väldigt lite om det här.

- "Viljan konkretiseras." Jaha. Harry vill väl VÄLDIGT gärna åka till Hogwarts och bli trollkarl.

Men vänta nu! Jag låter ovanstående raljerande kvarstå som ett monument över min aningslöshet, men nu tror jag att jag inser vad som är den riktiga första vändpunkten. Den kommer på sid 42 när Hagrid säger: "Harry - yer a wizzard." Så enkelt måste det ju vara! De ovan nämnda punkterna applicerar ju ganska väl på detta - jag behöver inte ens konkretisera, tror jag.

En riktigt jävla bra vändpunkt, om jag får säga vad jag tycker. Och jag antar att den miljard(?) människor som i likhet med mig älskar Harry Potter, håller med.

Klart slut.