Jag tycker till #13 - Skam igen!

Jag har tidigare skrivit om just Skam, men jag tycker inte att det gör serien rättvisa att bara ha ett ynka inlägg om den. Den är helt enkelt för makalös för det. Vi är just nu mitt uppe i säsong 4 och jag vet åtminstone en bloggare och författare som lever och andas denna serie, och jag tror inte att vi andra än långt efter.

Innevarande säsong handlar om Sana, den rivigaste och rejälaste av alla karaktärerna. Så himla bra att det handlar om henne den här gången! Hon är praktiserande muslim, vilket gör saker och ting komplicerade då och då, inte minst när alla omkring henne regelbundet dricker alkohol och har sex med allt och alla. Trots detta är hon alltså den kanske mest accepterande och fördomfria karaktären i hela serien. Vilket ju är så himla befriande bara det! I en islamofob värld kan det sannerligen vara på sin plats. I denna säsong får vi också möta hennes familj och även denna skildras nyanserat med vederbörlig respekt, trots att det faktiskt rör sig om en djupt troende, "aktivt" religiös familj. För mig känns det som om det är otroligt mycket på tiden. (Ni får ursäkta mig om det finns drivor av den typen av skildringar out there - jag hänger inte med så bra här i världen och för mig är det i alla fall nytt.)

Utmärkande för Skam är just att man undviker stereotypa karaktärer och schablonkonflikter och det är väl rimligen det som gör att man ÄLSKAR serien så reservationslöst. Jag får en känsla av att seriemakarna funderat ungefär så här: "Vad skulle ske nu enligt klassisk dramaturgi?" och sedan medvetet fimpat den varianten för att i stället tänka "Vad hade vanliga, vettiga människor gjort i verkligheten?" Jag kan inte sätta fingret på det riktigt - om jag det kunde skulle jag omedelbart skriva någonting Skam-likt och bli Sveriges mest ansedda ungdomsboksförfattare - men någonting gör att man bara ÄR där med karaktärerna.

Häromdagen när jag hade sett det senaste avsnittet gick jag omkring och kände mig deppig. När jag blev aktivt medveten om detta och frågade mig själv vad som var felet så insåg jag att det inte handlade om mig och mitt liv. Det var Sana jag kände med och det var det som gjorde mig så låg.

Ok, det är kanske inte världens roligaste att gå omkring och vara deppig, men vad säger det om serien?! Att den är helt fucking fantastisk! Kanske den bästa serie jag någonsin sett. Sida vid sida med Firefly. Möjligen.

Ett litet dilemma för mig är att jag själv i min egen "serie" En väktares bekännelser (det finns än så länge bara en del utgiven, men nästa kommer i september i år - alltså en bok, inte en tv-serie i detta fall) har en karaktär som också hon är en jordnära och vettig muslim i hijab, vilket gör att jag faktiskt måste vänta ut lite hur den här säsongen löper ut innan jag bestämmer hur kurvan ska se ut för min egen lilla figur framöver. Lite sjukt, men attributen tonårig muslim + hijab + klok- och rivighet är så sällsynta (vad jag vet) i kulturyttringar av olika slag (läs böcker, tv-serier, film) att det inte kan hjälpas att jag måste hålla min Imane ordentligt skild från Sana. Det känns verkligen så, även om de så klart för mig är två oerhört olika personer.

Men det är ju ganska ointressant för alla andra än för mig. Det viktiga här är att man genast måste se Skam om man inte redan har gjort det.