tisdag 3 oktober 2017

Den där arvedelen igen

Ja, just precis, ångesten. Min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen, som mr P. Lagerkvist så träffande uttryckte saken.

Jag vet att jag har skrivit om exakt det här förut, men hey, sedan när är det förbjudet att älta och upprepa sig lite på sin egen blogg?

Alltså, det rör sig mer exakt om prestationsångesten. Om det har gått någon förbi (med tanke på hur mycket jag tjatat om det här) så har jag fått fantamej lysande recensioner för Visheten vaknar. De flesta verkar tycka att den är snäppet bättre än En väktares bekännelser - vilket ju är fantastiskt! Men shit, vad det ställer det manus jag nu jobbar på (del 3) i ofördelaktig dager.

Jag är inte nöjd med min insats hittills. Inte alls. Jo förresten, jag är nöjd med att jag kommit så pass långt med mitt råmanus, men satan i gatan vad det behöver redigeras den här gången! Många vändor innan förlaget ens får se eländet. Tanken är att jag ska skriva "färdigt" i oktober och sedan ägna november åt redigering.

Yay.

Det går inte att kalla det jag upplever nu för skrivkramp, för även om varje tangentnedslag smärtar en aning, så går det ju ändå framåt(?). Tecken läggs till tecken, ord läggs till ord, scen läggs till scen, kapitel läggs till kapitel.

Ja ja, vi fattar!

Ok. Jag har tidigare i en av mina omistliga författarskolelektioner berättat hur jag tänker hantera det här: som om jag bara skrev för mig själv, utan att tänka så mycket på vad andra kan komma att tycka. Det är bara det att jag själv inte tycker att det går åt något vidare bra håll.

Jag stötte på Alex Haridi på bokmässan - han är framförallt tv-manusförfattare, men även mer klassisk författare - och han berättade att han fått ta bort sextio sidor från sitt manus för att han insåg att det hade gått åt fel håll. När jag har den känslan, så har jag en tendens att fortsätta åt det felaktiga hållet, rakt in i väggen. Och det är precis vad jag håller på med nu.

MEN! Jag får för mig att det är så här det fungerat med både En väktares bekännelser och Visheten vaknar. Och det gick ju ok ändå. I slutändan. Känslan är hisnande och skrämmande, liksom den avskyvärda "attraktionen" Fritt fall på Grönan (som jag vid något tillfälle av temporärt nedsatt omdöme åkte en gång), men möjligen är det helt enkelt på det sättet jag skriver.

Nå, det får i alla fall vara så den här gången. Nu åker vi!

10 kommentarer:

  1. Blir till att á la Stig-Helmer Olsson breda ut armarna och bara ”jag kan skriva, jag är inte rädd”;-) Och jag tror inte att du behöver vara rädd, efter att ha läst din första bok har jag blind tilltro till din process och att slutresultatet kommer att bli mer än helt okej! Från en novis; när man sitter hemma i sin ensamhet och outgivet harvar på, så inbillar man sig lätt att det går att som utgiven kommunicera den här typen av problem med förlaget, men hur funkar det i verkliga livet, kan man få feedback från någon under arbetets gång…?

    SvaraRadera
  2. Stig-Helmer-metoden är underskattad.

    Vet du, jag har inte pratat så mycket med förlaget om att ta hjälp av dem på ett tidigare stadium, men jag tror absolut att de skulle vara mer än villiga att hjälpa till. Där är problemet mer att jag vet hur mina idéer självdör så fort jag blandar in någon annan innan jag har någonting mer eller mindre komplett att luta mig emot.

    Och tack kära du, för den blinda tilltron:)

    SvaraRadera
  3. Även Christoffer Carlsson berättade om hur mycket av hans senaste bok han slängde ... Jag drar alltid in i kaklet och undrar vad som hände.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaså minsann, även CC ... Hehe, det är bra!💪🏻

      Radera
  4. Lider med dig, låter skitjobbigt! Men tuff som du är så tar du dig ÄNDÅ framåt. Vilket jag tror är just nyckeln till att inte låta den här typen av känslor sätta stopp för ens framfart. Forcera igenom skiten, någon gång kommer du titta ut på andra sidan! Hoppet lever! Du är grym oavsett vad som händer framöver :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Helena! Just så tänker jag göra💪🏻

      Radera
  5. "Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör." Jag kan inte mer än hålla med Lasse W! Jag vet inte om det är någon tröst att höra hur mycket andra personer har slängt, mer än att det blir ett konstaterade att alla går runt med tvivel emellanåt. Själv slängde jag mer än hälften av mitt råmanus.
    För du någon form av skrivdagbok? Alltså bara för din egen del? Jag gjorde det tidigt i min råmanusprocess men tappade sugen. Tänker att jag ska ta upp det igen just för att det är värdefullt att kunna gå tillbaka och läsa om hur man tacklade tvivlet förra gången :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är beundransvärt att ha sådan distans och ork att man faktiskt fimpar sådant som skiter sig.

      Nja, min skrivdagbok är typ den här bloggen - den är faktiskt inte så dum👍🏻

      Radera
  6. Ett klassiskt sätt att hantera oro är att tänka "hur gick det förra gången och gången innan dess?" I ditt fall känns det ju som en klockren metod, för det gick ju så himla bra. Utöver det har du ju "låtsas som att du bara skriver för dig själv"-metoden som också verkar framgångsrik.
    Det är så intressant att ta del av dina inlägg, kul att få läsa lite om det du går igenom under skrivandets gång. Som aspirerande kan det vara bra att påminnas om att i fall allt går vägen ska detta göras om, om och om igen :) Hejar på avstånd!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att du kan ha någon glädje av mitt gnäll:) Och tack för påhejning!

      Radera