Katastrof

 

Min hand

Jaha, så var det kört. Livet, universum och allting. Av alla åldersrelaterade krämpor så har jag fått typ den värsta jag kan tänka mig: tumbasartros.

Det rör sig alltså om en förslitning av brosket i leden där tummen möter handen. Det gör ont och är ett allmänt jävla helvete.

För, hör här, jag kan inte spela. I stort sett. Än så länge går piano ok i små doser och fiol torde funka ett tag till, men cello och gitarr är sannolikt bara att glömma.

Jag hade tagit artros i båda benen - både höft- och knäleder - framför detta. Det här är det värsta som kunde hända. Ok, jag fattar att det egentligen finns en miljon åkommor hade varit värre, men så känns det.

Vad mig anbelangar är basbehoven: äta, sova, spela. Typ. Ja ja, familj, vänner och sådant smäller väl snäppet högre än att spela vad gäller grundläggande grejer i livet. Men det ÄR ett basbehov. Som nu till stora delar tagits ifrån mig.

Och det lär ju inte bli bättre med åren. Vartefter tummen försämras - och det gör den per sjukdomsdefinition - kommer det bli svårare och svårare att spela alls och eftersom jag har artros i tumbasen (tidigare än de flesta!) så lär väl andra leder i händerna ge upp så småningom.

Ni undrar kanske varför skrivandet inte fanns med bland basbehoven om jag nu räknar något sådant som att spela. Det är helt enkelt för att skrivandet för mig inte ÄR något basbehov - och ni som skriver vet ändå hur starkt det är!

Jag hade m.a.o. bytt ut författandet mot en fullt fungerande tumme. Så ser det ut. Jag tror att ni därmed inser vidden av katastrofen.

Vett och sans

 

Öppna skolplattformen är här för att stanna

En kort uppföljning av mitt inlägg om bl.a. Skolplattformen:

Det handlade om det orimliga i att en webbapp med ytterst begränsad funktionalitet har kostat staden (oss) en miljard kronor att utveckla - bokstavligen! Tid tog det också. Och fult och användarfientligt blev det. Min tes i inlägget var att detta hade kunnat göras på ett mycket mer effektivt och framförallt billigare sätt.

Så här står det i DN idag: "I förra veckan gav Liberalerna i Stockholms stad nya besked gällande Öppna skolplattformen, den app som en grupp föräldrar i början av året utvecklade som en utmanare till Skolplattformen, stadens hårt kritiserade it-plattform för skolan".

Notera särskilt: "en grupp föräldrar" och "i början av året utvecklade".

Häng kvar där en stund.

En grupp föräldrar utvecklade sin version av Skolplattformen i början av året.

Tog det tid? Nej, uppenbarligen inte. Var det dyrt? Det kostade - håll i er nu - NOLL (0!!!) kronor!!! Föräldrarna var helt enkelt trötta på att den befintliga Skolplattformen var så usel och ville själva ha någonting som var bättre och lättare att använda. De gjorde det för egen maskin, på eget initiativ, på sin fritid.

Nu ska visst Stockholms stad köpa denna app. Jag hoppas att föräldrarna i fråga blir stenrika på kuppen.

P.S. Till saken hör att det första som hände när appen kom var att staden genast började motarbeta den med alla medel - de blockerade den och polisanmälde! Ni fattar.

Tabu var det här

 

Förbjudet att beträda detta område! (Källa)

Jag skrev färdigt ett råmanus i somras. Ett feelgoodmanus. Jag håller precis på att läsa igenom det för att se om det är något att ha.

Till min förvåning tycker jag faktiskt det. Jag sitter till och med och fnissar för mig själv åt mina underfundigheter (ocharmigt, jag vet!). Det håller ihop bättre än jag trodde. Jag kommer att kunna jobba med det här och komma någonvart. Eventuellt ända till utgivning (utmanar jag ödet genom att skriva här).

Det är bara ett problem: ämnet är tabu från början till slut. Det handlar nämligen om en gravt överviktig kvinna som mår uruselt p.g.a. sin fetma och hela tiden refererar till sig själv som en värdelös tjockis. Jag ger dessutom sken av att hon verkligen skulle kunna må bättre själsligt genom att gå ned i vikt.

Min gissning är att folk skulle bli oerhört upprörda lite till mans och kvinns. Man får nog inte vara så o-pk nuförtiden. Att antyda att det är något fel med att vara överviktig - eller snarare att man är en sämre person för att man är överviktig - är mer eller mindre otänkbart. Sedan tror jag att det inte spelar så stor roll att det är hon som rackar ned på sig själv hela tiden.

Att se någon kalla sig själv "ett värdelöst fetto" i skrift tror jag kan vara oerhört stötande för många. Samtidigt vet vi alla att det finns massor med människor som känner just så!

Eventuellt hade det varit mer ok om jag själv vore ordentligt överviktig, även om det inte är säkert. Det är jag inte, men saken är den att jag mycket väl hade kunnat vara det. Jag har absolut en ätstörning, där jag ständigt måste vakta på mig själv. Om jag släppte alla hämningar skulle jag äta kakor och glass dygnet runt. Så jag känner så väl igen mig i denna kvinna. Och jag gillar henne verkligen, dessutom.

Nå, nu är manuset vad det är. Problematiken är själva grunden i berättelsen, så jag kan - och vill - inte fimpa den.

Vi får väl se vad folk tycker och tänker i slutändan.

Peppböcker

 

Så himla peppande böcker!

Visst blir man alltid misstänksam och skeptisk när amerikaner skriver självhjälpsböcker? Kanske i synnerhet när dessa böcker slår över hela världen. Eller det kanske bara är jag som är fördomsfull?

Hur det än är med den saken så har jag nu läst två sådana hajpade böcker: Atomic Habits (av James Clear) och Tiny Habits (av BJ Fogg).

WTF? Exakt samma bok, eller?

I princip, ja. Men jag läste båda, eftersom jag ville ha mer av denna peppighet. Först var det Atomic Habits och sedan Tiny-versionen.

Och vad var det som var så peppigt då? Vanor, liksom? Och?

I dagens samhälle (åtminstone det ekonomiskt priviligierade sådana) är ju kanske den största bristvaran tid. Jag vet att JAG är superstressad över att jag inte har tid till allt jag vill göra. De här böckerna handlar till viss del om att små, små gruskorn samlade på hög så småningom blir ett berg (f.ö. ett japanskt ordstäv). Skriv de där hundra orden om dagen och om ca två år har du ett färdigt (rå)manus. För mig är det en trösterik tanke.

Men det här handlar om så mycket mer. T.ex skriver Fogg att han varje dag när han vaknar och sätter fötterna i golvet tänker så här: "Today is going to be a great day!"

Och där tappade ni förtoendet för både mig och boken. Så amerikanskt hurtigt att man kräks!

Men han är någonting på spåren där, känner jag. Inställning - inte en falsk, påklistrad sådan - är fanimej en viktig sak som kan förändra precis allting.

Tänk så här: jag sätter mig med mitt manus och tänker att "Det här blir piss. Jag är urusel", eller så sätter jag mig där och tänker: "Fan, här sitter jag och skriver en bok! Det kan nog bli riktigt bra om jag jobbar envist på det. Och tänk att jag är utgiven författare! Jag har faktiskt lyckats med det här förut!"

Jag vet vilket scenario jag väljer.

Då tänker ni: "Men vafan, det är ju bara fejk. Man kan inte tvinga fram en känsla."

Okej, jag fattar. Så kan det vara.

Jag hävdar dock att tankar spelar roll. Hjärnan är oändligt komplex, men samtidigt ganska begränsad i sina reaktioner och sitt spektrum av känslor. Det GÅR att manipulera den. Hela KBT-grejen bygger på den teorin.

Båda böckerna betonar vikten av att en ny vana ska göras lättillgänglig och framförallt kännas positiv. Fira dina små framgångar i stället för att skälla på dig själv för vad du INTE lyckas med.

Vettigt, tycker jag. Man tränar inte djur bäst till nya beteenden genom att straffa dem. Ge dem en fisk, så kommer de att börja tycka att den där nya grejen de gör kanske inte är så dum ändå (jag tänker då att djuret i det här fallet är ett sådant som gillar fisk). Och ett barn lär sig inte att gå på pottan/äta själv/skriva och läsa framförallt genom att man skäller på dem, utan genom att man visar dem att de just gjort något bra.

Så gratulera dig själv när du lyckas med någonting, snarare än att tänka på alla de saker du inte klarar av.

Wow, det här inlägget var rätt cheesy och jobbigt, ser jag.

Men i stället för att skälla på mig själv och radera det tänker jag känna att jag skrivit något som JAG tycker är vettigt.

So sue me.

Deppigaste inlägget ever

Ok, nu blir det inte roligt här. Mitt råd är att sluta läsa redan nu om du känner att du inte pallar mer elände i ditt liv.

För dig som blev kvar: det gäller klimatet.

2018 var året då jag förstod att vi var körda. Det här kommer inte att lösa sig. Vi går mot den typ av kris som drabbade dinosaurierna. Dit har vi lyckats ta oss på typ hundra (100!) år.

Människan är det sämsta som någonsin hänt jorden. Evolution gone bad!

Fast jorden klarar sig väl i längden. Bygger långsamt upp någon form av fungerande liv. Men kommer det att finnas människor?

Min gissning är ja, under överskådlig framtid. Inte på något sätt i samma förödande mängder som nu, men människor är som kackerlackor. Det är nog svårt att ta livet av varenda en av oss.

Dock försöker vi göra just det. Inte på mikronivå, men på makronivå. Den där nivån som ingen av oss kan påverka individuellt. Endast ett gemensamt krafttag av astronomiska mått kan åstadkomma någonting över huvud taget.

Det är inte ens i närheten av att hända. De galna psykopaterna/narcissisterna som sitter vid makten över hela världen har ingen tanke på att göra någonting annat än att stoppa huvudet i sanden och fortsätta härska i lugn och ro.

Inte heller folkvalda, i princip välvilliga politiker, som våra i Sverige, tänker göra något särskilt dramatiskt. Det är helt enkelt inte "ekonomiskt försvarbart". Vilket kan vara det dummaste någon sagt, någonsin.

Och även om hela Sverige skulle uppföra sig exemplariskt med noll klimatavtryck så är vi fucking obetydliga globalt! Det bästa vi framburit är stackars Greta Thunberg. En av de unga människor som blir sittande med den här katastrofen när den förvärras i turbofart.

Det här med unga, ja. Jag har ett barn. Och här har vi det som får hjärtat att stelna som cement av ångest: hur ska det gå för min dotter? Hur kommer hennes liv att se ut?

Om det bara vore jag, liksom. Min generation. Då skulle det eventuellt gå att bära känslomässigt. Men nu är det inte oss det primärt gäller.

Allt detta är så fruktansvärt att egentligen ingenting över huvud taget av det man gör/planerar/gnäller över i övrigt spelar någon som helst roll. Det spelar fanimej INGEN roll huruvida jag lyckas med mitt författarskap och andra strävanden.

Här träder en mycket mänsklig egenskap in och räddar dagen: jag slutar tänka på det. Oftast tänker jag inte på att det är kört. Jag oroar mig över jobb och pengar och semester och manus och sömnsvårigheter. Som om det spelade någon roll i längden.

För människor är idioter. Även jag.

Semester

 

Jag, i blårandig hatt vid poolen. Inte. (Källa)

Jag har en stark känsla av att jag skrivit precis det här inlägget förut, men det tål att skrivas igen i vilket fall som helst.

Semester, ja. Poolhäng, champagne och frid och fröjd. Idel glada miner.

Eller hur?

Semester är den mest hektiska, ångestladdade tiden på året. Allt ska ske! Man ska göra allt det där man aldrig hinner annars. Och man ska njuuuta! Bara chilla och ha det gott. Och med årets jädrans pangväder ska man självfallet vara UTE! Passa på! Hur ofta kan man i Sverige vara ute och ha picknick eller sitta på uteservering utan att vara insvept i minst fem filtar?! Skynda att ta vara på detta tillfälle!

Vem dukar inte i princip under av denna press?

Och så det här med barn. Som klättrar på väggarna. Och vill leka. Med sin gamla mamma. Som hatar att leka.

Alla skrivprojekt står på paus. Dagarna handlar om att överleva.

Jag är helt slut.

Hur gick det med de tusen orden om dagen då?

 

De tusen orden (Källa)

I ett tidigare inlägg här skrev jag högmodigt om mitt mål att skriva tusen ord om dagen. I ett annat inlägg framgick att jag låg på exakt 60000 ord. Det var 20 april. I skrivande stund består manuset av 72839 ord. Låt oss för enkelhetens skull avrunda det till 73000.

73000 - 60000 = 13000

Tusen* ord om dagen gällde dock bara vardagar, vilket det funnits ca 25 stycken av sedan 20 april (lite beroende på om man räknar inklusive eller inte, men det spelar ingen roll här - vi är ute efter the big picture).

13000 / 25 = 520

Ca 500 ord per vardag sedan jag låg på 60000.

Ok, jag har vabbat (vilket är samma sak som helg i min bok (inte den jag skriver, utan den mer allmänna, tillvaromässiga boken)), men inte till den milda grad som man kan tro. Ok, dottern var nog ledig typ torsdag-fredag kring Valborg, vilket i praktiken är samma sak som vab.

Still, ca 500 ord per vardag. Jag har med andra ord misslyckats med att uppnå mitt mål att skriva tusen ord om dagen.

Den stora frågan är nu: är jag missnöjd med resultatet? Spontant ja, det är jag. Men om jag ställer mig en bit ifrån mig själv och ser på det hela, så tycker jag faktiskt inte att jag behöver vara det. Jag har ändå kommit halvvägs och det är fanimej inte så himla pjåkigt det.

Jag bestämmer mig härmed för att vara rätt nöjd, utan att för den skull rucka på mitt mål att faktiskt skriva tusen ord om (var)dagen.

En helt annan fråga är vad det är för jädrans ord jag skrivit. Men det tar vi sedan.

*Notera hur jag växlar hej vilt mellan att skriva siffror och skriva ut räkneorden. Sådan är jag, tydligen.