Jaha ja. Så var det dags att börja tänka på tredje delen i En väktares bekännelser-serien. Tvåan är långt ifrån färdig, men det finns ett fullständigt manus, en titel och en plan för utgivning i höst. Som det ser ut nu så får jag rätta mig lite efter min redaktör och jobba med boken när hon har läst den senaste versionen.
Men, som sagt, ingen rast, ingen ro. Om jag ska ha en chans att ha en tredje del på bokmässan 2018 så är det hög tid att börja nu. Och jag vet ganska väl vad den ska handla om, men det känns ändå som ett något övermäktigt projekt. Det gör det alltid innan jag börjar skriva på en bok. Även om det är mycket, mycket lättare när världen, huvudkaraktärerna och en pågående bakgrundsstory redan finns.
Det kan t.o.m. vara ganska mysigt att liksom ikläda sig sin fantasivärld igen och bara spinna vidare. Bara man inte tänker alltför mycket på att folk kanske ska läsa eländet så småningom.
Mysigt eller ej så är det ändå ett jädrans jobb att få ihop det, även om idéerna finns där. Om jag jobbar stenhårt så tar det kanske ett halvår. Om jag tar det lite piano kan det ta ett eller två år. Ibland känns det en aning frustrerande att ägna sig åt någonting som tar sådan tid att producera och som går så oerhört fort att konsumera. Fast det måste väl vara värre att ägna sig åt filmproduktion i så fall. Nåväl, still.
Så här ser det ut i alla fall. Om man vill vara författare så kan man inte vila på sina lagrar (om man nu har några sådana), utan man måste ständigt blicka framåt mot nästa projekt. För man vill ju vara en människa som skriver böcker, inte bara en som skrivit en eller flera böcker. Det är ju faktiskt skrivandet som är själva grejen, för mig i alla fall. Jag vill uppleva orimliga, galna, eller bara uppåttjackiga historier och ständigt få veta vad som händer härnäst. Och det vet jag ju inte om jag inte skriver vidare.
Det låter ju svindlande för en glad amatör; del TRE! Så himla bra jobbat!
SvaraRaderaSkrivandet är verkligen tidskrävande, men jag vet inte hur man gör när man inte skriver? Liksom, hur skulle man leva då?
Svindlande var ordet:) Men jag hade alltså skrivit fem fullständiga manus innan mitt sjätte blev utgivet.
RaderaHeja heja heja! Apropå att det går fort att konsumera så kan det väl till och med vara så att ju längre tid författaren lagt ner, desto fortare går det att läsa? Åtminstone i din genre? Det är ju den riktigt välskrivna texten som får en att ryckas med, medan varje liten opolerad konstighet får åtminstone mig att stanna upp och förlora läsrytmen.
SvaraRaderaVad hände förresten med dina fem tidigare manus? Finns det något av dem du vill ta tag i igen och redigera om för eventuell framtida utgivning? (Om det är en fråga du känner för att svara på, vill säga)
Så kan det kanske vara, ja. Ja, jag har själv svårt att läsa "tyngre" böcker. Gillar när det flyter på.
RaderaJa du, mina fem manus ... Fyra av dem är döda, garanterat. Vill inte ta i dem med tång. Men det femte ... Med det kom jag så långt att jag faktiskt var och pratade med ett förlag och skrev om större delar enligt deras önskemål. Sket sig dock i slutändan. Kanske tar jag tag i det en vacker dag. Men i det stora hela så ångrar jag inte ett skrivet ord, även om det mesta hamnat på soptippen. Ojojojojoj, vad jag behövde öva!