Här kommer en absolut sanning: Det är viktigt att en bok börjar bra. Gärna med en actionscen, om genren tillåter. En actionscen kan ju se ut på himla olika sätt, i och för sig, och det går ju att ha någonting motsvarande även i ett stillsamt relationsdrama. Nå, faktum kvarstår, det ska fanimej vara intressant att läsa på ett eller annat sätt, annars är man lätt lite körd.
Här kommer en annan absolut sanning: Mitt senaste manus börjar inte bra. Det rör sig om del tre i En väktares bekännelser-serien och jag är själv förvånad över hur svårt det är att få till det. För jag känner ju min värld och jag har en hel del att jobba med, tänker jag.
Så det är möjligt att jag helt fimpar de 1500 ord jag skrivit (och skrivit om) hittills, för jag kanske är inne på helt fel spår helt enkelt. Återstår bara att hitta rätt spår.
När jag var grönare föll jag gärna in i absoluta no-no-zonen: Huvudpersonen vaknar och ställer sig och tittar sig i spegeln och funderar över sitt liv, typ. Kanske inte fullt så klassiskt uruselt, men någonting åt det hållet. Och framförallt om man vill ta sig förbi första hindret hos en förläggare så får man akta sig för den typen av öppningar.
Nu har jag ju ett förlag i ryggen och de är nog villiga att se förbi ett och annat i ett första råmanus, men de kommer garanterat att styra upp situationen med järnhand ifall jag klantar till början. Eller, rättare sagt, de kommer med järnhand se till att jag själv styr upp situationen. Så jag vet att jag inte kan komma undan i längden ändå. Lika bra att få till det från den bittra början.
Varför är det så tomt i mitt författarhuvud ibland?
Åh början är så svåååår! Jag tror att jag har skrivit om minst tjugo gånger sedan jag började med råmanuset i augusti. Dessutom har jag två huvudpersoner som ska få en början utifrån sitt perspektiv vilket i praktiken innebär att jag måste skriva två inledningar. Puh. Den ena är jag mycket nöjd med. Den andra.... nja, not so much. Det beror inte på att jag gör en omvänd "no-no" d.v.s. jag låter karaktären gå och lägga sig utan mer att jag försöker trycka in mycket bakgrundsinformation. Det blir lite baktungt så att säga.
SvaraRaderaSom tur är har jag fina skrivkursare som kan komma med synpunkter och säga om det är bra eller blä. Alltid värdefullt när man kört fast! :)
Baktungt var ordet! Jag försöker också få med en helvetes massa bakgrundsinfo, som en "osynlig" exposition för dem som inte läst de tidigare böckerna i serien (suck - så lätt att det blir fult!). Men det låter bra att du tagit tjuren vid hornen och skrivit om (och om och om ...). Det är ju enda sättet. Bra också med lättillgänglig feedback från författarkolleger.
RaderaNoterar och tar till mig det här, blir märkligt lugn (förlåt!) av att även en etablerad författare tvekar inför början. Kan bidra med mer visdom för den som skickar in till manushögen; en lektör på förlag som missuppfattade hela min berättelse då första tjugo sidorna utspelar sig på en annan plats än övriga historien. De första sidorna läses tydligen noggrant, inte resten, och då är det ju jättebra om den där början liksom stämmer överens med resten av boken. Dyrköpt erfarenhet för den här nybörjaren.
SvaraRaderaHehe, "etablerad" författare:) Jojo. Tack för vänligheten.
RaderaJavisst, början är dessvärre helt avgörande i synnerhet när man som outgiven författare ska försöka få napp hos förlag. Himla orättvist på något sätt, men sant. Så en skinande början är av största vikt. Men att veta att det är så är en bra jävla bit på vägen.
Manus tre, såpass ... Då är tvåan i hamn nu?
SvaraRaderaNej, det vill jag inte påstå, men däremot ligger den just nu i min redaktörs händer. Dessutom är jag så illa tvungen att sätta igång nu om jag ska ha någon som helst förhoppning om att den ska kunna komma ut hösten 2018.
RaderaUsch för Börjor. Jag tycker fokus på början är nästan löjlig, för jag har läst så många böcker där jag läser om första sidan för att fatta vem som är vem, vad de håller på med och var de befinner sig, och sedan har jag varit helt uppslukad. Eller det galna fokuset på Den Första Meningen. Nej, jag är inte helt övertygad om att detta är allt. Viktigt ja, absolut, det håller jag med om, men om resten av en bok inte är bra då läser jag inte vidare. Första meningen, första sidan den är bara en tröskel att komma över. Finns inget intressant på andra sidan, då går jag ut igen. ;)
SvaraRaderaJag kan faktiskt hålla med. Man kan gott hålla ut en stund som läsare, tycker jag. Och, visst, bara för att första meningen/kapitlet blev bra så garanterar det ingenting inför fortsättningen.
RaderaDock, för att komma förbi en första gallring på förlagen så är man nog så illa tvungen att glimma lite redan från början.
Hm, jag kommenterade för flera dagar sedan men det bet visst inte. :) Jag håller också på att skriva om min inledning, så detta är något jag funderat en del kring. Det allra första kapitlet är ju klurigt också från den synvinkeln att den som skriver redan vet allt som kommer hända, medan läsaren inte vet någonting alls. Ibland är det svårt att nollställa sig och veta om det är medryckande nog baserat på bara de saker som står där, eller om spänningen skapas av i mitt eget huvud eftersom jag vet vad som kommer därnäst.
SvaraRaderaJag kan hålla med Skrivaläsaleva också, om att första sidan inte är allt och att det ibland blir FÖR utstuderat. Faktiskt är en “stark”, actionbetonad förstamening något som jag som läsvan vuxen kan tycka känns lite väl mekaniskt. Men det är en balansgång, för jag är inte säker på att jag hade känt på samma sätt när gick på t.ex. högstadiet och ännu inte hade läst 100 böcker som börjar så.
Men gud så konstigt med kommentaren. Det KAN ju ha rört sig om ett handhavandefel från min sida😔 Beklagar i så fall.
RaderaJa, det är sant, en alltför rutinmässigt kärnfull förstamening kan irritera en aning. Men visst, det ÄR skillnad på läsare och läsare. Vad spännande att du skriver om din början, f.ö. Hoppas det blir bra. (Har du tillräckligt mycket action i första meningen?😜)
Jag tror att vi lugnt kan utgå från att det var jag själv, alternativt min dator, som ställde till det. Kanske som följd av action-inducerad virrighet efter att ha skapat min nya första mening där en tidsresande hemlig agent just avfyrat en revolver mot min huvudperson, den missförstådde atomfysikern, varpå denne vaknar med ett ryck.
Radera