Terrordådet i London, så klart. Jag tänker på hur hårfin den är, gränsen mellan liv och död. Och hur små, små val och små, små slumpmässigheter kan leda till ofattbar katastrof.
Jag vet inte så mycket om det som hände, för jag undviker att läsa om det, men jag vet tillräckligt för att fundera över hur det hade varit om exempelvis den amerikanske turisten på bröllopsdagsresa hade stannat till några sekunder och tittat ut över vattnet. Då kanske inte just han blivit ett av offren. Hans fru som ligger på sjukhus med diverse (icke livshotande) skador måste tänka på det varje sekund. "Om bara ..." Säkert hade någon annan dött om inte just han gjort det och det vore inte ett dugg bättre. Men ändå, detta "om bara", som alla anhöriga till dem som dog måste gå omkring med som ett malande, tuggande, nedbrytande mantra i huvudet.
Och monstret själv då? Som inte var något monster, utan en människa som blivit tillräckligt vidrigt sjuk i huvudet att han ville skada till varje pris. Vad hände? Hur blev det så? Vad gör en människa till ett monster? Med all sannolikhet ett fruktansvärt liv. Tänk om ingen behövde ha ett fruktansvärt liv, då skulle nog antalet monster här i världen reduceras till nära nog noll.
Jag försöker inte ursäkta honom på något sätt. Det är varje människas skyldighet att hålla monstret i sig stånget. Hur jävligt man än har haft det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar