Författarskola #26 - när problemen kvarstår

Nu har jag precis fått tillbaka mitt manus (uppföljare till En väktares bekännelser) efter att det legat på entreprenad hos min redaktör på förlaget i några veckor. Jag hade gjort ganska genomgripande ändringar (tyckte jag) enligt hennes önskemål (trodde jag) och upplevde själv att manuset hade vunnit på detta och blivit mycket bättre.

Det upplevde inte hon. Eller, rättare sagt, hon tyckte att många saker var bättre och t.o.m. jättebra, men hon tyckte också att grundproblematiken kvarstod ganska oförändrad: Det måste bli mer spännande tidigare i boken.

Fick jag panik? Jovars, en liten stund. Men sedan skedde någonting magiskt: Jag tänkte att "det här fixar jag". Alltså, det är STORT för mig! Något så in i. För jag får ju ALLTID panik för minsta grej och tänker att hela storyn kommer att upplösas som ett sandslott av vågorna om jag ändrar någonting.

Hur tänkte jag nu då, mer specifikt? Jo, jag funderade lite och trodde mig identifiera vad min redaktör avsåg och hur vår syn på spänning skiljer sig åt. Jag tycker att det är spännande när det hela tiden händer grejer och man kontinuerligt matas med ny info; hon tycker att det är spännande när det gäller liv och död. Och grejen är att hon har RÄTT! Hon har erfarenheten. Hon vet vad läsare vill ha och förväntar sig, i mycket högre grad än jag. Jag är ju bara en läsare liksom. Dessutom en som föredrar mindre dramatik av det klassiska slaget. Med det menar jag att jag blir oerhört stressad exempelvis av böcker där huvudpersonen blir jagad genom hela storyn. Jag vill ha mycket annat, i form av t.ex. relationer, humor och fantasieggande bilder/scener.

Och kommer jag att kunna ordna situationen med mitt manus? Med all sannolikhet ja. Det jag vet nu, som jag inte visste förut, är att en historia är oändligt mycket mer formbar än jag tidigare trott. En historia vill liksom hålla ihop, så det är lite som att den löser saker och ting åt en om man är där och pillar i något hörn eller rentav drar okänsligt i någon tråd som känns aja-baja att röra. Man frågar sig "men hur hänger allt det här ihop om det är så där nu helt plötsligt?", och så berättar historien det för en förr eller senare. Strikt talat är det ju ens egen hjärna som gör jobbet, men det är för att den är så himla inställd på att en historia ska hänga ihop. Den mänskliga hjärnan letar efter sammanhang hela tiden - det är nästan vad den gör allra bäst. Om det inte finns något sammanhang, ja då skapar den ett sådant.

Och det är min smala lycka. Så när nu problemen kvarstår, så är det bara att - än en gång - rulla upp ärmarna, ta på sig gummihandskarna och ta itu med eländet.