onsdag 22 mars 2017

Författarskola #26 - när problemen kvarstår


Nu har jag precis fått tillbaka mitt manus (uppföljare till En väktares bekännelser) efter att det legat på entreprenad hos min redaktör på förlaget i några veckor. Jag hade gjort ganska genomgripande ändringar (tyckte jag) enligt hennes önskemål (trodde jag) och upplevde själv att manuset hade vunnit på detta och blivit mycket bättre.

Det upplevde inte hon. Eller, rättare sagt, hon tyckte att många saker var bättre och t.o.m. jättebra, men hon tyckte också att grundproblematiken kvarstod ganska oförändrad: Det måste bli mer spännande tidigare i boken.

Fick jag panik? Jovars, en liten stund. Men sedan skedde någonting magiskt: Jag tänkte att "det här fixar jag". Alltså, det är STORT för mig! Något så in i. För jag får ju ALLTID panik för minsta grej och tänker att hela storyn kommer att upplösas som ett sandslott av vågorna om jag ändrar någonting.

Hur tänkte jag nu då, mer specifikt? Jo, jag funderade lite och trodde mig identifiera vad min redaktör avsåg och hur vår syn på spänning skiljer sig åt. Jag tycker att det är spännande när det hela tiden händer grejer och man kontinuerligt matas med ny info; hon tycker att det är spännande när det gäller liv och död. Och grejen är att hon har RÄTT! Hon har erfarenheten. Hon vet vad läsare vill ha och förväntar sig, i mycket högre grad än jag. Jag är ju bara en läsare liksom. Dessutom en som föredrar mindre dramatik av det klassiska slaget. Med det menar jag att jag blir oerhört stressad exempelvis av böcker där huvudpersonen blir jagad genom hela storyn. Jag vill ha mycket annat, i form av t.ex. relationer, humor och fantasieggande bilder/scener.

Och kommer jag att kunna ordna situationen med mitt manus? Med all sannolikhet ja. Det jag vet nu, som jag inte visste förut, är att en historia är oändligt mycket mer formbar än jag tidigare trott. En historia vill liksom hålla ihop, så det är lite som att den löser saker och ting åt en om man är där och pillar i något hörn eller rentav drar okänsligt i någon tråd som känns aja-baja att röra. Man frågar sig "men hur hänger allt det här ihop om det är så där nu helt plötsligt?", och så berättar historien det för en förr eller senare. Strikt talat är det ju ens egen hjärna som gör jobbet, men det är för att den är så himla inställd på att en historia ska hänga ihop. Den mänskliga hjärnan letar efter sammanhang hela tiden - det är nästan vad den gör allra bäst. Om det inte finns något sammanhang, ja då skapar den ett sådant.

Och det är min smala lycka. Så när nu problemen kvarstår, så är det bara att - än en gång - rulla upp ärmarna, ta på sig gummihandskarna och ta itu med eländet.

11 kommentarer:

  1. Gummihandskarna 😂 ska minnas det uttrycket!
    Gillar din inställning av att fixa det, att klara av att göra jobbet! Det där redigerandet med redaktör mfl som tycker till om texten är ju något man som icke utgiven drömmer om med skräckblandad förtjusning. Mest skräck kanske. Upplyftande att läsa att erfarenheten ger tro på att klara jobbet :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen en oerhörd befrielse att ha en redaktör att jobba med. Och lite skräck också, som sagt. Men det ÄR bättre att vara flera om en text. Sedan behöver man ju inte lägga sig död ned och bara gå med på allt redaktören säger. Men, jo, jag börjar väl så smått vänja mig.

      Radera
  2. Altså, lite synd ändå - för jag (o kanske ngr fler med mig?) gillar allra bäst när det rör på sig i händelser o relationer - och först SEDAN blir riktigt spännande. Ungefär som att jag gillar brittiska TV-deckare (mkt) bättre än amerikanska . . .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm, kanske att du och jag gillar samma sak för att du är min mamma:) Det ligger väl i generna.

      Radera
  3. Tänk, min redaktör levererade samma önskemål till mig idag. Snabbare upptakt, mer spänning direkt. Men jag får suga på den karamellen en vecka eller två. Nu väntar utbildning, helg och författarbesök. Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Än en gång är man inte ekande ensam, alltså:) Just nu får dock mitt manus ge vika för magsjuka:(

      Radera
  4. Vad skönt att du kan tänka så. Och också skönt att kunna sätta ord på vad du behöver förändra. Jag tycker ofta att det är så där (i skrivandet och i livet i stort) att det jobbigaste är att känna att något är fel, men inte kunna precisera exakt vad. När man väl nått fram till gummihandskestadiet (haha, så bra liknelse du fick till där) är ändå lösningen inom räckhåll, även om det blir en del rotande för att nå dit. Heja dig! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var bra att komma på var det var vi skilde oss åt där, jag och min redaktör. Men räckhåll och räckhåll ... Just nu är manuset i gungning, för att inte säga fritt fall, och det känns minst sagt prekärt. Jag borde kanske inte försöka redigera när jag är magsjuk (vilket jag är, om än ej akut längre), men det känns för angeläget för att låta det vara.

      Tack, för påhejning:)

      Radera
  5. Wow, vilken skön känsla! Bra att paniken blev kortvarig. Jag tror att spänning kan uppfattas på så många olika sätt. Men din redaktör är inne på ett viktigt spår, att allting som händer, oavsett om det är en extern händelse, ändring i känslor eller relationer, så måste det betyda någonting för karaktärerna. Händelsens "vara eller icke vara" måste spela roll.
    Av det jag läser verkar det som att din redaktör ber dig att höja insatserna och det tror jag att du kommer att klara galant! :)

    Förstår precis känslan som uppstår när man står inför en förändring i manuset. "Om jag ändrar den här detaljen så måste jag ändra den där detaljen längre fram och det där och... Hjäääääälp!" Nu försöker jag istället att se mitt manus som ett pussel - med ett väldigt abstrakt mönster. Jag har rensat bort en hel del scener och den nya texten som jag skapar är nya pusselbitar. Passar de nya bitarna inte ihop med de gamla så får jag ändra de pusselbitar som jag redan har, måla dem i ett annat mönster eller klippa bort en liten "pigg".

    Usch, ser att du är sjuk. Krya på dig och ta det lugnt så att du har energi till redigeringen sedan när du är frisk :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst, jag känner tydligt att både du och min redaktör har rätt och jag jobbar utifrån detta. Jag har också provat att verkligen dekonstruera manuset genom att flytta kapitel hit och dit, trots känslor av svindel. Det var inte hela lösningen, även om det till viss del var användbart. Men stakesen måste höjas! Har kommit en bit på väg.

      Måt mycket bättre nu, tack:)

      Radera
    2. Heja, modigt att våga flytta runt! Det går ju alltid att flytta tillbaka om det känns helt fel :)
      Skönt att höra att du mår bättre :)

      Radera