Korttoaletter

Idag sitter jag på biblioteket och jobbar med mitt manus. Inte så dumt faktiskt, både att kunna ägna sig helhjärtat åt manuset och att göra det med något strippade distraktionsmoment (även om barnavdelningen, som ligger precis i närheten av där jag sitter, är ganska livlig).

En sak jag oroade mig en aning för innan jag kom hit idag var eventuella toalettbesök, eftersom det är betaltoaletter här. Med sådana där myntinkast. D.v.s. man måste ha faktiska, fysiska mynt för att komma åt faciliteterna.

Vem har faktiska, fysiska mynt på sig nuförtiden? Vem har kontanter på sig ö.h.t.? Vad mig anbelangar skulle man kunna eliminera kontanter helt. Jag använder enbart kort - och har så gjort i åtminstone tio år. Jag är inte ens säker på vilka kontantvalörer som är i omlopp nuförtiden. Jag har en vag aning om att femtioöringen är borta och att det införts en tvåhundring. Möjligen.

Absolut enda gången jag brukar kontanter är när jag ska använda en offentlig toalett. Det är rent absurt hur en fysisk femma kan utgöra sådan hårdvaluta, men följden blir för mig att detta mynt känns mer värt än en hundring. En hundring kan man ju faktiskt plocka ut ur ett hål i väggen om det kniper, men för att få tag i en femma måste man trixa och fixa och köpa någonting väl avvägt med den där hundringen. När jag någon gång kommer över en femkrona så håller jag så hårt i den att knogarna vitnar. Förvarar den omsorgsfullt i plånboken inför eventuella toalettsituationer. Och jag använder den inte i första taget, kan jag säga. Om jag ö.h.t. kan hålla mig så gör jag det.

Men nu till den glada nyheten: När jag kom hit till biblioteket och passerade betaltoaletterna, kunde jag till min stora lättnad och glädje konstatera att de installerat någon sorts kortbetalningsenhet, bredvid myntinkasten.

Civilisationen har nått bibliotekstoaletterna

Min kontantlöshet kommer alltså inte att utgöra något problem för mig!

Tills jag återigen står där, i något gudsförgätet köpcentrum. Men den dagen, den sorgen.