Mitt förra sorgesångsinlägg var relaterat till terroristattacken i London, när en man körde över folk med en bil och knivhögg ytterligare en människa. Nu är det i stället relaterat till den liknande attacken i Stockholm.
I samband med att mannen kapat lastbilen och kört längs Drottninggatan och mejat ned människor kom det en rapport om skjutningar vid Fridhemsplan. Jag och min dotter befann oss i en affär på Fridhemsplan vid detta tillfälle och personalen låste dörren till butiken med oss kunder kvar. Först visste jag ingenting om vad som pågick, men när jag började ana var det mycket obehagligt att sitta där tillsammans med min dotter. Jag hade koll på nödutgången och såg till att vi befann oss så nära den som möjligt, men vetskapen om hur svårt det hade varit att skydda min dotter i en skarp situation var helt fruktansvärd.
Nu var det tydligen ingenting alls som hände vid just Fridhemsplan, men det var ingen rolig upplevelse.
Så i stället igår, när allt var lugnt och stilla omkring oss, höll min dotter och jag på att verkligen skada oss på allvar. Jag körde barnvagnen uppför en rulltrappa och när vi kom till krönet, så tog det plötsligt stopp med hjulen vid kanten längst upp. Jag tappade balansen helt och hållet. Jag - och min dotter i barnvagnen - hade ramlat handlöst, om inte min makes i det närmaste superhjältestarke vän stått precis bakom oss och med en hand på mig och en på vagnen hållit oss upprätta.
Efter det var jag seriöst skärrad. Och är lite fortfarande. För det finns hot utifrån omöjliga att skydda sig emot och det finns andra vardagssituationer som på någon sekund kan urarta ohjälpligt. Jag är ingen katastroftänkande människa normalt sett, men just precis nu känner jag att livet verkligen hänger på en skör tråd.
Och åtminstone en mamma förlorade sin dotter i fredags. Smärtan går inte att föreställa sig. Jag är så outsägligt tacksam över att den där sköra tråden håller hittills.
Jag finner nästan inte ord, kan inte ens föreställa mig känslan av att vara där, inlåst i en butik med sitt barn. Den andra incidenten, den med barnvagnen, den tog den också, när det vardagliga blir allvar. All sympati till er, jag hoppas att alla ni i Stockholmsområdet känner vågen av kärlek från övriga landet. Kram :)
SvaraRaderaTack, Annika!
SvaraRaderaKram från en alltför katastroftänkande person!
SvaraRaderaKram tillbaka!
RaderaSå är det verkligen, i sådana här lägen blir man medveten om hur skört det faktiskt är, livet. Skönt att det gick bra för er.
SvaraRaderaVisst är det så. Tack:)
RaderaAlltså, jag vet inte varför det blir skumt med just dina kommentarer, Bara hittepå, men nu verkar ytterligare en försvunnit på något mystiskt sätt. Du skrev: "Så otroligt obehagligt, båda händelserna. Vi hade för ett tag sedan en incident där en bil körde in i en folkmassa även här där jag bor (det verkar dock inte ha funnits något politiskt motiv) och det känns verkligen i magen att se högen med blommor som ligger bara några meter från busshållplatsen där jag stått hundra gånger. Och då gäller det ändå bara mig, inte ett barn. Skönt att ni är oskadda."
SvaraRaderaOch här är mitt svar till dig, Bara hittepå: Gud, så obehagligt det låter. Man är bra oskyddad när man står där intill vägen, om någon skulle vara sjuk nog i huvudet att vilja skada. Och, ja, när ens barn är inblandat är man liksom ännu mer oskyddad själv.
Radera