Jaha ja. Så var det dags att börja tänka på tredje delen i En väktares bekännelser-serien. Tvåan är långt ifrån färdig, men det finns ett fullständigt manus, en titel och en plan för utgivning i höst. Som det ser ut nu så får jag rätta mig lite efter min redaktör och jobba med boken när hon har läst den senaste versionen.
Men, som sagt, ingen rast, ingen ro. Om jag ska ha en chans att ha en tredje del på bokmässan 2018 så är det hög tid att börja nu. Och jag vet ganska väl vad den ska handla om, men det känns ändå som ett något övermäktigt projekt. Det gör det alltid innan jag börjar skriva på en bok. Även om det är mycket, mycket lättare när världen, huvudkaraktärerna och en pågående bakgrundsstory redan finns.
Det kan t.o.m. vara ganska mysigt att liksom ikläda sig sin fantasivärld igen och bara spinna vidare. Bara man inte tänker alltför mycket på att folk kanske ska läsa eländet så småningom.
Mysigt eller ej så är det ändå ett jädrans jobb att få ihop det, även om idéerna finns där. Om jag jobbar stenhårt så tar det kanske ett halvår. Om jag tar det lite piano kan det ta ett eller två år. Ibland känns det en aning frustrerande att ägna sig åt någonting som tar sådan tid att producera och som går så oerhört fort att konsumera. Fast det måste väl vara värre att ägna sig åt filmproduktion i så fall. Nåväl, still.
Så här ser det ut i alla fall. Om man vill vara författare så kan man inte vila på sina lagrar (om man nu har några sådana), utan man måste ständigt blicka framåt mot nästa projekt. För man vill ju vara en människa som skriver böcker, inte bara en som skrivit en eller flera böcker. Det är ju faktiskt skrivandet som är själva grejen, för mig i alla fall. Jag vill uppleva orimliga, galna, eller bara uppåttjackiga historier och ständigt få veta vad som händer härnäst. Och det vet jag ju inte om jag inte skriver vidare.
