Svårsjunget

Jag och maken försöker oss då och då på att sjunga tillsammans. Inte för att vi är några sångare (eller ok, jag är faktiskt gammal sångerska, men maken är så där på att hålla tonen), utan som ett sätt att umgås. Typ. Go figure. Vi tycker hursomhelst att det är roligt.

Nästan undantagslöst väljer vi dängor som vi inte har en rimlig chans att lyckas med. Här följer ett axplock:

Twentieth Century Fox-introt

Det här hör ju till det som är möjligt att framföra en variant av, bara man är två personer. Jag brukar ta den stämma som liksom fyller i, bl.a. med TA-TA-TA-TAAAA på slutet. Det brukar faktiskt gå att identifiera vad vår lilla duett ska representera.

HBO-introt

HBO-kören är ju också möjlig att framföra, om än inte helt lätt att identifiera för den oförberedde. Det här sker främst när vi ska kolla på någon serie tillsammans och då är kruxet att försöka hitta tonarten utifrån bruset som föregår det hela. Hm, kanske är det mest jag som brukar göra detta, när jag tänker efter. Nå, svårt att hitta tonarten i förväg i alla fall.

Sedan kommer vi till våra två favoriter - och här börjar det bli riktigt, riktigt svårt.

Imperial March

Imperial March är faktiskt ganska förrädisk till melodin och jag ska erkänna att jag själv - inte bara den något osäkrare maken - har en tendens att sikta fel. I synnerhet när vi båda klämmer i samtidigt. Det brukar inte hindra oss nämnvärt. Det svåraste partiet i hela låten är fiolslingorna nära slutet. Har aldrig fått till det riktigt tillfredsställande faktiskt. Men på det hela taget är det inte alls omöjligt för en utomstående att förstå vad det är vi har gett oss på att sjunga.

Star Wars-temat

Och så på delad favoritplats med Imperial March har vi själva Star Wars huvudtema. Särskilt inledningsfanfaren är riktigt knepig. Och jag kommer aldrig ihåg var ettorna ligger (vad kommer på slagen och vad är synkoper som hamnar någonstans däremellan, liksom). Det lugnaste partiet är också överraskande svårt att få till så att man fattar vad det är frågan om.

Försök själva så får ni se!

I en annan del av Sverige

Igår var jag på julfest hos Författarförbundet, BULT-sektionen (barn och ungdomslitteratur). Och JA, jag VET! Där satt liksom jag och fraterniserade med en massa RIKTIGA FÖRFATTARE! Det är så förbannat jävla roligt!!

Men nu var det inte det jag främst tänkte tjata om här, utan om en sak som en av dessa riktiga författare berättade för mig.

Jag tänker inte nämna några namn, eftersom det ändå var ett privat samtal och det då känns underligt att blogga loss med alla detaljer. Inte för att jag kan tänka mig att hon skulle misstycka, men ändå. Jag väljer att kalla henne A.

A kommer långt norrifrån. Jag tror att det var Övertorneå, men jag kan verkligen ha fel. Nå, vi pratade om hur annorlunda det sociala spelet fungerar där, jämfört med i Stockholm.

Hon berättade hur hennes make en gång när de hälsade på i As barndomshem, fick lite av en chock när han tillfälligt var ensam i huset och det plötsligt satt en farbror i köket. En granne som tittat förbi, helt enkelt. Och gått in själv, utan att ringa på eller något - för så gör man tydligen. Man kliver på i stugan liksom. Varvid man (den som bor där) förväntas bjuda på kaffe. Och konversationen tycks ofta vara ganska begränsad. Det är helt ok att sitta tyst där i grannens kök och sörpla i sig sitt kaffe.

Ni förstår. Den stackars oförberedda stockholmsmaken blev rätt ställd. Han lyckades tydligen bjuda på det där kaffet och sedan kan man bara föreställa sig hur han desperat försökte fylla tystnaden med småprat. Herrejävlar, vad jag själv hade pladdrat!

Och vi i Stockholm då, hur gör vi? Om ni i Övertorneå skulle undra.

1. Vi kommer ALDRIG någonsin förbi oannonserade - det MÅSTE vara vederbörligen avtalat.
3. ALDRIG någonsin skulle vi bara gå in hos någon, utan att ringa på.
3. Vi är ALDRIG tysta.

A berättade även att hon under sin första tid i Stockholm konverserat med okända människor på buss och tunnelbana - det tog vi nollåttor raskt ur henne så klart, för det är ett big no-no här i stan.

Huvudregel: Blicken rakt fram, ingen ögonkontakt. Låtsas inte om någon annan människa ö.h.t. ifall det inte är en tydlig servicesituation - då är det faktiskt kutym att både le och säga tack.

Jag skulle tro att vi är typ värst i världen vad gäller detta avståndstagande, möjligen med undantag av Ryssland och dyl(?!), där det visst anses falsk att le mot någon i ett opersonligt sammanhang. Och där toppar de ju faktiskt oss i så fall.

Intervju i podden Debutera eller dö

Jag, inpressad i ett träd mellan Nina De Geer och Johanna Devaliant

Jomen, jag fick äran att intervjuas i den eminenta podden Debutera eller dö som görs av supertrevliga Nina De Geer och Johanna Devaliant. För den som vill avnjuta min ljuva stämma och dess raljerande finns avsnittet att lyssna på här.

Själv har jag inte lyssnat. Jag tål inte att höra mig själv och dessutom var jag ju där när det begav sig. Även om jag inte har något minne av vad jag kan tänkas ha pladdrat om. De gav mig räkmacka och bubbel!

Ursäkta, vad fan är det frågan om?

Vad har kvinnan på sig?!

Uppenbarligen har man gjort en uppföljare till Jumanji - ni vet den där gamla filmen där Robin Williams spelar ett brädspel och råkar frammana elefanter (har själv inte sett den, men det tycks vara vad det kokar ned till). På bilden ovan syns casten i den nya filmen.

Hallå? År 2017. VARFÖR är samtliga män klädda i vettig djungelutstyrsel medan den enda kvinnan har knappt 50% av kroppen täckt? Bar mage?! Allvarligt! Tydligen är det fråga om ett gäng ungdomar som sugs in i ett dataspel och blir sina avatarer, men jag tycker nog att man kunde tänka sig lite rimliga kläder i alla fall - det finns ingen lag som säger att en kvinnlig figur i ett dataspel måste se ut som en lallande bimbo.

Pinsamt och dumt. Jag är otroligt trött på det här och jag trodde nog att vi var på väg åt rätt håll, men tydligen inte just denna gång i alla fall.

TILLÄGG:
Ah, nu har jag sett att den flicka som i filmen spelar spelet och väljer(?) den barmagade spelfiguren är en "wallflower" (vad säger man på svenska? panelhöna?). Så då får man väl anta att hon önskar att hon vore en barmagad hottie. Nå, jag gillar det inte i alla fall. Fel signaler till unga flickor som känner sig impopulära. Förmodligen ska det anses vara en förmildrande omständighet att den "snygga" tonårstjejen tvärtom blir en tjock, medelålders man.

P.S. Jag har väl blivit en gnällig tant, antar jag, men faktiskt så vill jag inte att min dotter växer upp under samma omständigheter som jag gjorde och ständigt känner ett outtalat krav på sig själv att vara "läcker".

Jag tycker till #16 - Storks

Min kombinerade läs- och filmtittarsvacka tycks ha lättat lite nu, efter det positiva beskedet från förlaget angående mitt manus (del 3 av En väktares bekännelser) och jag har idag med behållning börjat läsa min bloggkollegas (Louise Baumgärtner) debutroman, Skuggvinter.

Men hursomhelst, när jag nu varit i denna svacka har det visat sig att barnfilmer varit det enda som funkat för mig. Jag har med framgång kunnat se om filmer som t.ex. Trolls och Zootropolis/Zootopia och jag har konsumerat avsnitt efter avsnitt av Svampbob(!). Dessutom har jag sett en del nytt och då bland annat Storks (2016).

Och jag älskar den. Har faktiskt sett den två gånger på lika många dagar.

Först var jag inte helt såld, eftersom det klassiskt nog handlar om en film där karaktärerna utgörs till ca 95% av manliga varelser. Det hör till mina käpphästar och jag blir så otroligt irriterad av det.

Dock vann filmen till slut mitt hjärta, och mest av allt mitt modershjärta. För det här handlar om storkar som levererar bebisar - eller ja, när filmen börjar så har de egentligen slutat med det, men så blir en till i alla fall av misstag och då måste den också levereras (i lönndom). Och ett genomgående tema i filmen är att bebisar är underbara och alla som ser en sådan kommer att smälta ohjälpligt.

Jag hade inte fattat ett skit av detta innan jag blev mamma. Det hade gått över huvudet på mig totalt och jag hade undrat vad alla tramsade om. Men som det är nu tycker jag att det är så himla FINT! Just det faktum att bebisar - som vi alla vet är skitjobbiga och långt ifrån alltid helhjärtat önskade - visas som någonting superhärligt som visserligen kan vara besvärligt, men som man gladeligen lägger ned sitt liv för, det går hem hos mig. Idealiserat som satan, men ändå i grunden så himla SANT. Den här kärleken man känner som stundom hotar att vrida sönder hjärtat på en ... Att den får sådant fritt spelrum, det gör mig lycklig och gör att jag älskar filmen, trots extrem övervikt av manliga varelser.

I slutet - och det är inga major spoilers i detta, eftersom vi alla fattar vartåt det barkar från filmruta ett - så får ett gäng människor sina hett efterlängtade bebisar av storkarna, och här är det faktiskt plötsligt väldigt framåt och oinsnöat. Det förekommer klassiska kvinna-man-par så klart, men även ensamstående och samkönade par. Inte en dag för tidigt att det visas på ett naturligt sätt i en barnfilm.

Liksom många tecknade filmer, så är denna ännu bättre när man ser den en andra gång. Misstänker att jag kommer att se den fler gånger framöver.

Glädjetjut #6 - förlaget gillar!

Ett högst personligt och oaltruistiskt litet tjut av lika delar glädje och lättnad idag: Min förläggare har läst råmanuset till tredje delen av En väktares bekännelser-serien - och hon gillar!

Jag citerar ohämmat ur mailet: "jag är så impad! Det är så spännande! Och så väl uppbyggt!

Åh, vad du har tagit till dig av det vi har pratat om. Bra jobbat!"

Puh! Har verkligen varit ur gängorna i väntans tider. Behöver bara hämta mig lite även från detta positiva besked, känner jag.

Totalblockering

Ok, det är inte bara min läsning som är totalt uppfuckad, nu klarar jag inte att kolla på serier heller. Eller film. Jag orkar knappt plugga japanska och då är tamejfan botten nådd.

MEN, jag tror att jag identifierat grundproblemet. Så här är det: Råmanus till min tredje del(?!) i En väktares bekännelser-serien ligger hos förlaget och väntar på sin dom. Leva eller dö? Vinna eller försvinna? Alltså, jag har ju ändå slitit lite med även detta manus (litotesfestival här tydligen) och jag har INGEN ANING om huruvida förlaget kommer att vilja ta i det med plasthandskar eller ej.

Därför har min hjärna kopplat ned. Bommat till butiken och satt upp en skylt: "Stängt tillsvidare"

Återkommer när jag återfått livsgnistan. Eller möjligen tappat den helt.